protector

Viktuppföljning

Mat: Har klarat av veckan bra. Snittat cirka 1300 kalorier/dag.

Träning: Känns bra med kontiditonsträningen, men vädret har inte tillåtit promenader. Sammantaget blev det: onsdag 60 min gång, torsdag 60min gång, fredag 65min kondititon, måndag 65 min kondition, tisdag 60 min kondition.

Viktförändring: -0,9kg

Kommentar:    Jodå. Hade hoppats på mer i vikt men så länge jag ligger på ungefär ett kilo får jag nog vara nöjd.

Idag var det verkligen halt ute. Jag borde kanske ta mammas erbjudande om att få broddar i julklapp på allvar. Jag vill bara inte känna mig som en tant. Men jag vill inte halka omkring heller.

Igår bokade vi hotell i NY. Vi fick tag på ett som var bra, inklusive skatter blev det dryga 875 per person och natt. Det är inte billigt direkt... men det ser schyst ut och ligger bra. vi upptäckte att vi har bokat in oss på Thanksgiving. Inte helt bra. Dels är alla affärer stängda en av dagarna, och dels är fredagen USA:s största shoppingdag. Det kan nog bli lite trångt. Men det känns bra att ha bokat! Jättebra.

Sista dagen innan semestern, jag ska jobba effektivt och försöka få undan så mycket som möjligt på skrivbordet. Sedan väntar härliga tider - ledig i 5 (fem!) dagar. Underbart!

Jag hittar en gammal dagbok i byrålådan och börjar bläddra i den för gamla minnens skull. Snart är jag så inne i mitt 21åriga liv att jag inte kan sluta. Jag är tillbaka i smärtan, i ångesten och oron. Det skrämmer mig hur länge jag haft de där tankarna. Det gör mig ledsen när jag ser vad jag gick igenom, hur jag mådde. På många ställen är jag ändå hoppfull. Jag skriver om hur jag vill förändra min värld, och att jag är övertygad om att jag kan göra det. Jag skriver med kärlek och utan agg till en av de människor jag älskade då. Efter allt som var, skriver jag ändå med kärlek.

På många sätt är jag annorlunda nu. Min livssituation är annorlunda. Jag har andra människor omkring mig, jag gör andra saker, jag jobbar på ett annat ställe. Men obehagligt mycket är detsamma. En liten jag sitter inne i huvudet och slänger ut onda tankar. Jag har lyckats jobba ner den lilla djävulen så att den kan tystas snabbare. Men hon gör sig fortfarande hörd, oftast när jag inte är beredd hoppar hon in och hånler.

Jag tror aldrig att hon kommer att försvinna helt. Men jag kommer kunna kontrollera henne bättre och bättre. Jag hoppas det i varje fall, att min resa går mot det mer stabilare. Ett lugn, en ro. Vänner omkring. En massa kärlek.

Det är en fantastisk vacker morgon när jag går till pendeln. Himlen är klar och ljus, blå men lite rosa i horisonten. Det ligger ett litet istäcke på den nylagda asfalten och jag halkar omkring lite innan jag får ordentligt fotfäste. Fåglarna som samlas i träden bredvid tågen är tysta. Antingen har de redan dragit vidare mot sydligare breddgrader eller så har de inte samlats än för dagen.

Tisdag. Jag ägnade måndagskvällen åt att tvätta och diska undan och slöa. Sov oroligt och vaknade alldeles för många gånger. Hade svårt att ta mig ur sängen. Jag är trött på ett jobbigt sätt på mornarna. Det är som att jag inte har någon kraft kvar. Nästan svimfärdig och lätt illamående. Men när jag väl har kommit till jobbet brukar jag piggna till lite.

Idag ska jag träffa syster, vi måste boka hotell nu. Förhoppningsvis hittar vi något som inte ruinerar oss. Dollarn skjuter i höjden, jag är glad att jag har växlat in lite pengar i varje fall, även om det inte var allt. Risken finns ju att den fortsätter gå upp när valet är klart. Borde kanske växla in resten redan? Den som ändå kunde se in i framtiden... men bara på ett litet plan! Jag vill inte veta av några obehagligheter.

Oj, så trött jag är denna måndag! Jag är så trött att jag skulle kunna krypa ihop under skrivbordet och somna som en liten katt. Men tyvärr är chefen här redan, så det går inte.

Jag har haft en lugn helg. Vi har aktiverat oss på kvällarna och slöat hela dagarna. Igår gjorde vi oss redo för en riktig långpromenad, men då vi kom ut i trapphuset ösregnade det utanför så vi vände om och gick in och gjorde svartvinbärssaft istället. det var i och för sig trevligt men jag blir lite orolig för mina kalorier som jag borde gått av mig.

I fredags var det fest hos en av hans gamla gymnasiekompisar som hade gjort klart sin utbildning på KTH. Det var rätt trevligt, men lite långtråkigt. Det var roligt att få träffa hans vänner, men det varbara massa killar och jag hade inte direkt något att säga till dem. Lördagen var vi på en spelning som hans bror hade. De spelar riktigt bra musik, lite lågmäld och mysig. Det är ett annorlunda hopsatt band, två gitarrister, en basist och en fiolist (heter det så?).

Igår var vi på den efterlängtade premiären av Låt den rätta komma in. Spännande. Den satte sig i huvudet på ett speciellt sätt. En skräckfilm som inte är en skräckfilm, men tillräckligt blodig för att vara en skräckfilm... några av mina favoritdelar från boken tyckte jag saknades, men ser jag filmen bara som en film och bortser från boken så är det en väldigt vacker, poetisk film. Några sekvenser var nästa som naturfoton. Otroligt fint uppe i Norrland. Det var kul att göra något tillsammans jag, mannen, lillasyster, gamla kollegan och en ny arbetskollega. Vi hade planerat en drink efteråt, men Vampires Lounge var stängt och jag var väldigt trött. Så jag var nöjd med att få åka hem.

Konstiga drömmar som hängde ihop med filmen, men inget som fastnade när jag vaknade. Där fanns bara varm hud mot mitt ben och djupa andetag i mörkret. Vilken olycka att behöva gå upp, och lämna det fluffiga täcket och sängvärmen.

Min nya drog är frukttallrikar. Jag har alltid ätit mycket frukt på jobbet, men numera skär jag upp dem, skalar dem och komponerar dem på stora tallrikar i vitt porslin och sitter och äter och petar under eftermiddagen. Supergott och nyttigt. Idag har jag gjort en variant med äpple, sweetie, passionsfrukt och banan. Mums. Jag önskar att jag hade ett eget växthus.

Jag tycker att mitt nya målfokuserade liv går ganska bra. Men det kan vara för att jag bara har hållit på i en dryg vecka.

Varför är det alltid så lätt i början?

Det är fredag! Äntligen är det fredag igen! Jag skulle vilja säga att jag har väntat och längtat men jag har knappt hunnit det. Veckan har trillat förbi så fort igen. igår träffade jag vännen, vi åt vet ungsstekt äpple och drack massa te. Mycket trevligt. Men det blev lite sent och jag var tvungen att packa helgväska efteråt så jag kom inte i säng förrän långt efter min läggdags. Låg och funderade på novellen och kom på en del smarta vinklingar. De flesta av dem har jag glömt nu. Imorse var jag så trött att jag trodde att jag skulle kräkas på pendeltåget. Det blev inte bättre av att ett gäng ungar kom och omringade mig där jag satt, och en av dem åt en smörgås med nutella precis under min nästa. Han hängde över mig för att kunna prata med sina vänner bredvid. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera dem med en bok och Coldplay på hög nivå men lukten var svårt att komma ifrån. Som tur var kom vi in inte alltför försenade, och jag kunde andas in den smutsiga stadsluften istället. Härliga tider!

Jag lyckades jaga upp mig över mina dåliga arbetsförhållanden på vägen till jobbet och har nu ägnat större delen av första timmen att försöka lugna ner mig. Det är på god väg tror jag. Kanske är det svårt att motstå fredagskänslan, trots allt?

Det ligger en tyst aura av elegans och exklusivitet i luften. Det talas inte om den, men man kan se den speglas i de blänkande marmorgolven, i guldknopparna på de förgyllda räckena och den tjocka mattan i entrén. Huset andas stolthet och anor långt tillbaka, och välkomnar med samma värdighet som då det först öppnades för snart hundra år sedan.

Veckans första eftermiddag och det pustas ut efter helgens hektiska handel. Damerna och herrarna som kliver in genom dörrarna knäpper upp kappor och rockar och lossar halsdukarna i halsen för att släppa in lite luft. Regnet smyger med inomhus i lukten av vått ylle och paraplyer som skakas av i entrén. En dam i duvblå kappa med matchande hatt håller ett stadigt tag om räcket när hon tar trappan ner till vänster. Hon tas emot av en mjuk doft av saffran, kanel och ingefära, blandad med den skarpare doften av svart te och nymalda kaffebönor.

Jazztonerna som smygs ut i högtalarna överröstas av ljudet av metall mot porslin och småprat i fiket. Två medelålders damer talar med höga röster över en bakelse och två koppar kaffe borta i hörnet, och bredvid dem sitter en ung kille med fyrkantiga glasögon och dricker en ramlösa med ett vakande öga på sonen i vagnen. Damen fortsätter mot grönsaker och ostar, förbi rulltrappan. Om denna rulltrappa kunde tala, nog har den saker att berätta! Det var här, precis här, som den första rulltrappan i Sverige fanns. Fortfarande historisk men utan att någon lägger märke till den bär den sina gäster uppåt utan att gnälla, vidare mot kosmetik och klädmode, leksaker och böcker.

Kvinnan i baskern, hon med det långa svart håret i en konstnärligt slarvig fläta rör sig inne bland kastruller och grytor. Det blänker till då den putsade ytan speglar strålkastarna i taket. Hon fortsätter längre ner mot vin glas och porslinstallrikar. Ett lågt podie med glittrande tårtfat i guld, en hög ljusstake i mässing och bullformar i klara färger och mönster lockar henne att komma närmre. På tio kvadrat visas andemeningen i huset: en blandning av det unika och det massproducerande. Saker man behöver och saker man trånar efter. Välkända designers och varumärken som visas här med ensamrätt. De senaste nyheterna och de riktiga klassikerna

Hon fortsätter nedåt längs den raka gången, vänder och vrider på produkter allt eftersom hon passerar dem men verkar inte fastan för något. När hon når ett bord, dukat med klassiskt porslin med sirliga ränder och med en ljusstake i guld och silver får hennes ögon ett intresserat uttryck. Hon låter händerna glida längs den svala metallen, längs de tiotals små formade blommorna som sticker upp och slingrar sig kring värmeljuset i mitten. Ett ögonblick stannar henne blick på prislappen. Sedan plockar hon upp den från bordet och beger sig mot kassan.

Om man sneddar bakom damen ser man in i ett rum fullt med gnistrande konstglas. Unika produkter och begränsade upplagor för de som har råd. En vaktare står längst fram. Hans ögon är tomma och kroppen fastlödd på en påle. Halvmeters båtar, blåsta i flera delar med märkliga huvuden som simmar omkring i de starka färgerna. Mannen i kostym och med skor av blänkande krokodilskinn samtalar ivrigt med de två männen som verkar vara i sällskap. Han viftar med en vit dammtrasa och håller upp en skål med en and i mitten.

- det är det säkraste sättet att investera nu, i konst, värdet på ett unikat av en konstnär som denna går alltid bara upp. And i vas, 75 000 kronor.  Ja, det stämmer. Det är Ernst Billgren. Vi hade premiärvisningen hos oss, ett mycket smakfullt event...

Kassaapparaten klirrar till när en flicka i svarta kläder ger tillbaka växel. Hon rundar kassan och räcker över en svartvit papperspåse till kunden. Den dinglar i handen på väg ut mot regnet igen.

Tisdagskvällen spenderades hemma med lillasyster och en mycket god middag som hon bjöd mig på. Färsk lax, en härlig varm sallad med färsk sparris och andra godsaker och så en krämig romsås till det. Mums! Vi gick igenom våra budgetar och jag förvånas som alltid över hur jag överlever varje månad. Det borde inte vara möjligt. Men jag gör ju det. jag försöker nu att vakta min kronor inför de två resorna somnbara kommer närmre och närmre. Att inte köpa onyttigheter hjälper faktiskt till att spara pengar. Sedan lägger jag väldigt mycket pengar på frukt, mellan 120 och 150 kronor i veckan. Men det är nyttigt och gott och mättande och inget jag vill skära ner på, så det får nog vara så.

Vi hade en väldigt trevlig kväll även om den blir kort eftersom det är vardagskväll och sen sov jag ganska gott.

Jag har redan snubblat halvvägs till helg och snart är det dags för att samla ihop mig inför kursen. Jag är inte helt nöjd med min fältstudie, men den känns bättre efter lite hjälp från lillasyster igår. Jag lägger upp den, så kan ni kanske gissa var någonstans det är?

Viktuppföljning

Mat: Har klarat av veckan bra. Åt "vanlig" middag med efterrätt i fredags. Snittat cirka 1300 kalorier/dag.

Träning: Känns bra. Har lagt både tid och energi på träningen och tycker att det har fungerat bra. Hade kunnat gått längre i söndags. Sammantaget blev det: onsdag 60 min gång, fredag 60min kondititon, lördag 165 min gång, söndag 30 min gång, måndag 65 min kondition, tisdag 60 min kondition.

Viktförändring: -2,4kg

Kommentar:    Bra början. Jag känner mig motiverad och i kontroll.

För att klara New York målet med -10kg måste jag snitta 2,0 i veckan. Det är lite för högt. Jag tror att jag tyvärr kommer att behöva nöja mig med en total nedgång

till november på åtta kilo. Det är drygt ett kilo i veckan. Hade jag inte åkt till Budapest hade det varit lättare. Mitt mål när jag är där är att inte gå upp något den veckan,

vilket troligtvis blir svårt nog. Det känns lite tröstlöst.

Första delmålet i viktplanen är New York 25 november. Jag har satt en första gräns på tio kilo till dess. Det är lite för högt. Jag tror att jag tyvärr kommer att behöva nöja

mig med en total nedgång till november på åtta kilo. Det är drygt ett kilo i veckan. Hade jag inte åkt till Budapest hade det varit lättare. Mitt mål när jag är där är att inte gå

upp något den veckan, vilket troligtvis blir svårt nog. Det känns lite tröstlöst.

Delmålet efter är till 30 december när jag åker ner till mamma och pappa. Det är på ytterligare 5 kilo.

En sak i taget, så ska det nog gå bra.

Jag hade en produktiv dag igår där jag städade ordentligt hemma och tvättade och lagade middag till mig och lillasyster. Jag lyckades klämma in ett extra träningspass på lunchen, kändes bra. Hade svårt att slappna av och svårt att sova under natten, kändes fortfarande speedad av allt jag skulle göra.

Idag ska jag köra mitt vanliga träningspass. Jag har ont i rygg och axlar så jag hoppas att det släpper lite. Måste vara noggrann med stretchen. Kände av det redan igår då jag stretchade ut nacken men tog det inte så allvarligt. Idag när jag kom till jobbet gjorde jag lite uppvärmingsövningar, men sedan kom en av våra julextra och då fick jag sätta mig ner istället och jobba.

Idag ska jag äta middag med lilla syster. Det ska bli trevligt. Vi ska äta något nyttigt men gott och lägga upp budget och titta på min text inför imorgon och kanske kolla på dh.

Vi har en mysig dag ute i Sundby. Vi är en lagom stor skala om tio personer som har klätt oss så gott vi kan för friluftsliv. Jag muttrar i mina mockaskor, börjar bli dags att investera i ett par stövlar. Men det är inte farligt blött i markerna, elljusspåret är grusat och lätt att gå i. Vädret är tveksamt till att börja med men blir bara finare och finare och sista timmarna har vi klarblå himmel och sol. Vi går en promenad, grillar vid grillplatsen och äter sotig korv och bananer i folie och marshmallows som är hårda utanpå och kletiga inuti och dricker varm choklad. Det är något visst att sitta vid elden som sakta falnar till glöd och se ut över vattnet mellan trädtopparna. Grillplatsen är ganska högt belägen och vi har fin utsikt. När vi har ätit oss mätta och börjar stelna till av kylan går vi och tittar på gårdarna. Uppe vid ridskolan pågår det en dressyrtävling och vi går förbi och tittar på stallen och ridhuset. Det har ändrats om sedan jag var barn, numera ligger det ett litografiskt museum här och värdshuset serverar en avancerad meny med panoramautsikt över sjön. Även badplatsen har fräshats upp, en lång brygga och massa sand har bidragit till att göra den betydligt mer badvänlig än det grumliga vatten jag kommer ihåg. Det är härligt att vara därute igen.

På vägen hem stannar vi till vid Kvarnsjön. Här har jag badat och tjuvrökt och ondgjort mig över livets mysterier med familj och vännen. Underbara sommarkvällar vid klippan där vattnet är sammetsmjukt och smeker en ner i vattnet. Solen står lågt och glittrar i sjön. Jag känner mig lyckligt lottad, som får se allt det här tillsammans med vänner och mannen.

Jag fortsätter att förföljas av mardrömmar. Inatt var jag jagad av en man på cykel. Jag sprang så fort jag kunde, men han var snabbare. Jag hade en stor väska att släpa på också, den var inte speciellt tung men i vägen. Jag ringde mannen för at han skulle komma och möta mig, men han ville inte.

Hm, vad säger det här?

Men det är fredag idag! Helg igen. Det bara rullar på. Ikväll ska jag träffa mannen, imorgon äta middag och planera New York-resa med syster och hennes vän. Och så söndag ute i naturen. Det ska bli trevligt. Jag har kollat upp väderleksrapporten och det ser bra ut.

Jag letade efter kol igår kväll och hittade en halv påse. Hur mycket behöver man för att elda? Mer? Kanske kan använda lite pinnar också annars. Jag gillar tanken på att samla ved i skogen.

Det regnar över Stockholm, men jag såg bara blöt asfalt när jag gick till jobbet. jag är överraskad över att jag fortfarande inte är speciellt höstdeprimerad. Men det kanske kommer, som ett litet brev på poste... fast inte så efterlängtat.

Idag ska jag äta lunch med mannen och titta på hans arbetsplats. Sedan ska jag gå och hämta mina foton och det är nog vad jag kommer att tillbringa kvällen med att göra. Jag har en lugn eftermiddag och kväll framför mig. Känns väldigt bra. Hinna städa undan lite, jag skulle behöva tvätta, och fixa och dona innan helgen.

Men jag blir lite orolig inför min höstsöndag. Det får inte regna på vår friluftsdag.

Jag har funderat rätt mycket över det här med vikt och viktminskning. Vad är det som får oss att prata om det så mycket? Och totalt utan hämningar? Igår när jag satt och fick mina nya naglar så berättade min skönhetstjej att hon höll på med något som hette något i stil med Hospitaldieten eller något. Det var en form av sjukhusdiet (alltså inte en sådan man äter på sjukhus, en sådan som är utformad på sjukhus). Hon berättade stolt att hon hade gått ner tre kilo sedan hon började för en vecka sedan. jag har gåt hos henne i dryga ett och ett halvt år, en gång i månaden, så vi är väl lite bekanta men vi känner ju knappast varandra. När jag höll på som mest med att gå ner så var det et ämne öppet för alla, vare sig jag ville det eller inte. Inte konstigt att man fick vikt och kilon på hjärnan och inte kunde tänka på något annat, när man aldrig fick vila från att tänka på det.

Jag ska göra ett sista ordentligt ryck denna höst. Och för min skull, inte för någon annan, kommer jag att skriva lite om det. Men inte till någon överdrift. Det finns så många viktbloggar, jag har ingen lust att det här blir ännu en.

Som det ser ut nu blir onsdagar resultatdagar, så fram tills dess... schhhh! Jag vill inte höra!

HOPPETS RÖST

Jag tänder ljus för dig ikväll

& önskar frid åt det som var

Allt gick så fort

& nu är glömskan som en vän

Jag drömmer att vi ses igen

att handen snuddar vid din kind

Allting blir nytt

tårarna ger oss liv igen

Låt förlåtelsen

klinga i ditt bröst

Så föds hoppets röst

Så föds hoppets röst

Jag svek mitt sanna ideal

Du menade inte det du sa

Skrattet blev hårt

så vi blev själar bakom stål

Vi spiller blod för ingenting

vi tror att stolthet för oss in

Men vad är mod

om det vill segra genom sår

Låt förlåtelsen

klinga i ditt bröst

Så föds hoppets röst

Så föds hoppets röst

Vi söker ständigt efter nåd

Vi letar alltid efter råd

Sen står vi kvar

& ser hur livet snurrar iväg

Nu står vi nakna utan makt

& ser ej livet som vår skatt

Vår svaghet är vår styrka

om vi bara törs

Låt förlåtelsen

klinga i ditt bröst

Så föds hoppets röst

Så föds hoppets röst

Det ligger en förväntan i luften. Scenen är uppbyggd med en fåtölj, ett bord med en kandelaber och lite frukt, en vit draperad pall och en meditationstavla som lyser. Ur högtalarna kommer ett mjukt mmm:ande, som att di Leva satt bakom scenen och mediterade och lät oss ta del av det hela. Jag har sett honom oräkneliga gånger förr, från små scener och akustisk gitarr till stora scener och storband. Jag har till och med vid något tillfälle haft honom som kund under åren på Ikea. Men nu var det ett par år sedan sist och vi sitter på tredje raden och väntar tillsammans med alla andra. Och när han till slut kommer gående, till en akustisk version av Själens krigare, i hellång kaftan med regnbågen broderad snett över, och räcker mig en av de få rosor han bär med sig med ett riktigt leende och ögonkontakt, då är min kväll gjord och jag kan egentligen gå hem redan då. Resten av föreställningen ligger den i mitt knä, blodröd och doftande och levande och vacker.

Och visst är föreställningen underbar. Vi vaggas in i en mjuk dimma av positiva energier och kärlek och en lycklig känsla sprider sig i mig. Jag har hört hans tal förut men aldrig på det här sättet. Aldrig har jag någonsin trott på hans rader om kärlek och gemenskap. Han varvar sitt prat med småskrockande, han verkar omåttligt nöjd med sig själv och han ler finurligt nästan hela tiden. Och när han pratar spelar hans sällskap på scenen några av hans låtar tyst, mjukt på gitarren. Han sjunger också. Vi får höra både Vem ska jag tro på och Vi har bara varandra och Miraklet och lite nya låtar och till och med en ny version av Söta lilla blomma. Men det är under Hoppets röst som han verkligen fångar mig, och jag fastnar i texten och ser den på ett nytt sätt. Det är oerhört vackert och smärtsamt på samma gång, och jag tänker på min vän med hjärtat krossat och livet som inte är som det borde just nu. Och jag vill dedikera den till henne och till hela världen. Och jag önskar att alla fick sitta där en gång, med öppna hjärtan och ett öppet sinne, och lyssna på honom och gå hem med ett hjärta fyllt av kärlek, och faktiskt tro att man kan sprida det vidare.

Det är något visst med ens första idoler, de stora mästarna som bara talar till en. Ingen kan som de beskriva sorg, kärlek, smärta, ensamhet och glädje. Mina första riktiga var  di Leva, Thåström och Kent. Jag har inget exakt minne av den första di Levalåten jag hörde, jag minns bara skiva efter skiva spelad i vårt vardagsrum och i köket. Det vart både min, storasysters och lillasysters favorit, även om det var storasyster som upptäckte honom och som ägde alla skivorna. Thåström var min egen, något jag upptäckte själv. Inkörsport till färgat hår och nitar i rocken. Och så Kent. Framträdande på Hultsfred 1995, jag är 15 år och på min första festival. Jag och storasyster frös oss igenom nätterna, nyktra, och solade och igenom dagarna. All denna underbara musik som har format, utvecklat, gett hopp och lycka och tröst. Mina låtar. Våra låtar.

Ikväll ska vi gå på di Levas magiska föreställning. Jag och lillasyster, och storasyster, och hennes man. Det blir någon slags tribut till en av de stora i min musikvärld. Någon som har gett mig förutom en del av min identitet låtar som Två på skilda håll, Himlen, Du är precis, Pilar av kärlek, Ber om ljus och Allt jag minns. Det ska bli trevligt att höra hans idéer om lycka, meningen med livet och så lite musik.

Fredagen tillbringade jag och mannen hemma, vi lagade god mat och pratade och hade det trevligt. Jag somnade inte ens i soffan. Vi hade en lugn lördagseftermiddag, jag har nu uppdaterat mina fotoalbum så att jag ligger i fas tom februari 2008. Har beställt ett gäng bilder till, som jag ska hämta imorgon. Det är fortfarande alldeles för mycket krångel med beställningarna, men jag har inte gett upp.

På kvällen var jag på ett sexparty hos en av vännerna. Vi var en liten skara som lyssnade på en 50+ kvinna som "inte bara jobbade på bank utan också var mamma och mormor". Jag vet inte om jag vill ta sexråd av en mormor. Hon hade ingen vidare säljapproach men vi hade det trevligt ändå. Jag köpte en försvarsspray som både svider, färgar och stinker. Laglig dessutom. Nu kan jag ut och gå i mina områden utan att vara rädd för att bli överfallen.

Söndagen tillbringades med mamma och pappa och systrarna, vi gick en härlig tvåtimmars promenad i Hagaparken. Vilket fantastiskt väder! Natur i gult och rött och grönt. Sedan kom mannen också och vi lagade pasta från grunden och åt middag. Jag kom inte ihåg att det var så svårt att göra egen pasta. Mina små spenat och osfyllda kuddar såg ut som små monster. Men gott blev det! Vi fick också god sallad och vin och pappas speciella efterrätt. Det blev en jättelyckad dag och kväll. Kändes som en riktig italiensk familj.

Men oj vad trött jag var i morse. Kunde inte komma upp förrän närmre sju. Fortfarande stel i nacke och axlar. Får bli lite bastu på gymmet.

Jag har diskussioner med kollegan om hur man bäst lever sitt liv, litet i taget. Hennes grej är yoga, meditation, kroppsterapi och självutvecklingsböcker. Hon är mycket inne på kärlek från naturen, energi i form av klot och sådant. Det fascinerar mig även om det inte riktigt talar till mig. Jag är för mycket uppe i huvudet, säger de alltid när jag ska jobba med energiklot. Energin ska komma från mittpunkten av kroppen eller hjärtat.

Jag vet bara inte riktigt hur man hittar den där. Men det måste ju finnas något knep? Eller är det så att det inte finns något knep? Inga genvägar. Ingenting som gör det lättare. Hårt arbete. Med vad? Hur?

Äh, jag är nog ingen vidare profet.

Jag vet inte varför jag är så ledsen. Det är som att jag redan har påbörjat ett sorgarbete över något. Vad är det jag sörjer? Mig själv? Oss? Honom?

Idag började tårarna rinna för att en av våra leverantörer skickar en rest om tio 42delsbestickset. Det är ett halvårs förbrukning. Det gick att ordna upp, i varje fall tror jag att jag har ordnat upp det, men jag har inget motstånd i kroppen. Jag kan inte stå emot något. Jag vet inte varför. Det är fredag, det är snart helg, jag ska träffa mannen och har köpt hem god sallad och små exotiska frukter och massa vin, imorgon ska jag träffa vännerna på ett sexparty, på söndag kommer mamma och pappa. Det är en bra helg som ligger framför mig. Men jag vill bara gömma mig.

Igår letade jag efter min luddiga björn från Irland. Kände mig så ensam. Men jag måste ha lagt honom nere i källaren, för han låg inte i garderoben eller i resväskan. Jag ska leta upp honom senare. Det är bra att ha honom till hands. För säkerhets skull.

När jag söker på att "bli lycklig" finner jag en artikel att man ska andas genom näsan, så blir man det. Halleluja.

Nu fanns det ju naturligtvis också en studie bakom, som visar att när man andas genom näsan tar man djupare andetag och koncentrerar sig mera på andningen och följaktligen glömmer bort sina bekymmer. Jo tjena.

När jag lyssnar på musik, har jag nästan alltid texten i fokus, och inte musiken. Jag ser det mer som poesi som någon har tonsatt.

Vad det gäller texter, ligger jag alltid i konflikt med mig själv i fråga om jag föredrar Berg eller Winnerbäck. Winnerbäck lyckas ofta fånga samtiden bättre. Jag faller för det enkelt poetiska. Timglas (nedan) är en av mina absoluta favortier, textmässigt.

Timglas
Anna, bussen här utanför går ingenstans

det är ingen som vill någon vart

Jag har åkt så många varv

men det är alltid lika svart

Anna, är det tiden på året som skrämmer?

är vi trygga bakom väggarna här?

Nej jag vill inte få in den där världen

den är så tom och tyst och tvär

Och min tunna karaktär

bara vrider och vänder sig

jag vill vara en bättre man för dig

Ett smartare drag, en lösning

En lanterna på din gungande båt

ja jag vet att jag sluter igen

Men det känns som om det är mig de vill åt

Ja jag vet, men det känns så än

Anna, det är ett timglas som bara rinner

det finns inget att förstå

När himlen är blodröd och brinner

är det natten som tränger sig på

Och jag drömmer så konstigt igen

Anna, håll mig hårt

För jag skakar av alla denna meningslöshet

och förstår bara det som är vårt

Anna, nu tänder de gatubelysningen

bussarna åker sitt varv

Jag letar efter rispor i ytan

en spricka, ett hål, en skarv

Det måste komma nåt bra ur allt

Det måste växa nåt under alla lister

alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka

Res mig upp ge mig lust att hänga på

jag skall värma dig Anna

Jag skall lyssna och förstå

För trots all tomhet

trots det timglas som sliter i oss

Så ska vi hitta en väg ändå

Vi skall hitta en plats ändå

Hitta ett hem vi två

L. Winnerbäck

Jag har hört en barnsaga, på rim, som handlar om Stor och liten. Jag tror att de är två hundar, men de kan vara björnar. Den går något i stil med:

Lilla liten var på fasansfullt humör

Han slängde, blängde, bröt och tjöt

Nej nu får det vara nog sa Stor och rös

Kras! Pang! Bom!

Lilla liten skrek: det är en arg liten du ser och ingen älskar mig mer

Sedan fortsätter historien med att Stor försäkrar liten sin kärlek, oavsett om han är ett lejon eller ett äckligt kryp, och de sitter tillsammans i fönstret, och tittar på stjärnornas mönster. Den slutar i stil med att

Kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar.

Jag har letat och letat på nätet men kan inte hitta den! Eftersom jag inte kommer ihåg ordern exakt är det svårt att söka på större delar. Är det någon som vet vilken det här är och som har hela texten? Jag skulle vilja ha den.

Kursen igår var bra. Vi var bara sex stycken där så det blev väldigt intensivt och spännande och vi hann med mycket. Nästa uppgift är dialoger, så nu ska jag sätta igång och tjuvlyssna på folk. Jag tycker att det är svårt att få in dialoger i en berättelse, men det är väl bara övning som gäller!

Idag är chefen i Göteborg, så jag kan jobba i fred och det känns bra. Jag har en del att göra men inte överdrivet stressigt. Härliga tider! Ikväll ska jag sanera min lägenhet. Den är smutsig och inte alls rolig att vara i. Jag måste skura golv och torka element och sådant. Men det är bra att göra det på torsdagen, och ha en fin lägenhet till helgen!

Mamma och pappa kommer upp imorgon, de är här fredag till tisdag. De har gett oss söndag att träffa dem på. Ibland känns det verkligen som att man blir tagen på nåder. Men det är så det är. De åker ju inte upp bara för att träffa sina barn, de har ju alltid så mycket annat inplanerat. Men storasyster har planerat pastabakande och promenad och allt möjligt så det blir nog mysigt. Jag hade hoppats att manen skulle vara med hela dagen men han har tentainlämning på måndag så han måste sitta och skriva. Men men... man kan väl inte få allt.

Onsdag, och så var det halva veckan igen! Onsdagar är långa men bra dagar. Torsdagar är nästan helg. Fredagar är bra dagar. Helger är bra. Slutsumman av detta blir verkligen att det bara är bra saker kvar. Jag fick sovmorgon till åtta imorse. Var fortfarande trött när jag vaknade, men nu har jag piggnat till. Jag har det hyfsat lugnt på jobbet och håller bara på och fixar med grejer men har ingen egentlig stress, och det är jag tacksam över. Chefen har inte kommit in ännu, hon skulle ha några som fotograferade hennes hem denna morgon. Det var något om en arkitekt.

Jag fick ett boktips om Eckhart tolle, någon som har läst? Beställde hem en av hans böcker i pocketversion. Det var läge sedan jag läste något självutvecklande. Det kan nog vara bra.

Idag är det jobb hela dagen, jag har en lunchpromenad med en kollega inbokad så att jag får njuta av det vackra vädret, och sedan kurs, och sedan hem till mannen. Jag tror att det kommer att bli en bra dag.

Igår firade jag tio månader med mannen. Mitt längsta! Vi har i och för sig setts längre, men eftersom han inte tyckte att vi var tillsammans får jag väl räkna från det officiella datumet. Jag köpte en liten blomma. Jag ville ha en röd ros, men mannen i affären tyckte att jag skulle ha en rosa mullig. Vet inte om jag ska se det som en förolämpning. Men jag tror inte det. Rosen var hur som helst otroligt vacker, med massor av lager och sköra blad. Jag gillade den.

Vi åt på Hermans, vegetarisk gegga på ett bra sätt. Jag blev vegetarian 1995 och även om jag det senaste året har ätit kött ett par gånger, ser jag det som en de av min identitet. Löjligt kanske. Men det har varit så viktigt för mig, och funnits med mig så länge, att det är svårt att bara låta det gå. Studenter betalar halva priset på måndagar, så det var tur att det matchade.

Gick hem genom söder, himlen och staden var oerhört vacker och stilla. Utsikten från Fjällgatan får nästan mina ögon att tåras. Jag tycker så väldigt mycket om min stad.

Inledning, försök ettHimlen var klarblå och solen stod högt över trädkronorna. Skogens praktfulla färgspel i rött, gult och orange stod sig vackert mot de gröna ängarna som sluttade ner mot sjön. Den lilla gårdsvägen hade lett dem förbi övergivna hagar, där gräset efter sommarens bete precis hade återhämtat sig och växte grönt och frodigt, och tog nu slut vid en gruslagd plan. En vindpust tog tag i några torra löv och förde dem upp i en svävande dans innan de lade sig tillrätta framför den gamla stallbyggnaden.  Ljuden från de ståtliga hästarna som en gång stått här, trampande hovar mot stengolvet och det trivsamma malandet av havre och hö var sedan länge borta. Bredvid den flagnande dörren gapade två mörka hål där små fönsterrutor tidigare suttit. Vinden, som hade lämnat av löven, fortsatte lekande runt knuten och ner över ängarna mot det gamla värdshuset. Det knastrade i gruset när de tre bilarna parkerade sida vid sida. Något rörde sig hastigt i skogsbrynet. En ensam fågel skrek i närheten, ett skrik som för ett ögonblick fyllde luften med ljud, innan det lika plötsligt dog ut, och allting åter blev tyst. Naturen betraktade stillsamt ungdomarna som plockade ur campingutrustning, termosar med kaffe och svampkorgar ur bilarna. Skrattande och rusiga över den torra, höga höstluften och solen som sken utan värme.

Inledning, försök två

- Sofia!

Tystnaden som följde var total. Hon tog ett djupt andetag och ropade igen, så högt hon kunde, ett skrik av rädsla och desperation.

- Sofia!

Vinden tog tag i träden ovanför henne, samma vind som hon hade skrattat åt tidigare under dagen då den hade lekt med hennes keps och fått den att lyfta och flyga långt över ängen innan hon fick tag i den igen. Samma vind, men något var förändrat. Nu kändes den hotfull. Olycksbådande. Den fick träden att svaja ovanför henne, löven att rassla runt hennes fötter och det märkliga susandet tilltog i styrka. Hon vände sig om och skrek på nytt:

- Sofia!

Hon såg åt ena hållet. Vred huvudet åt det andra. Skogen såg likadan ut åt alla håll. Paniken började växa inom henne. Vart hade alla tagit vägen? Hur långt in i skogen hade hon hamnat? Jävlades de med henne, gömde sig bakom några buskar och såg fnissande på när hon skrek? Hur länge hade hon egentligen irrat omkring här? Rädslan fick ögonen att tåras. Paniken vällde upp som en klump i halsen. Hon svalde och svalde, men den försvann inte.

- Sofia?

Avslutning/Inledning, försök tre

Ungdomar saknas efter campingtur

SAKNAS Nio ungdomar spårlöst försvunna efter campingtur.

De nio ungdomarna, samtliga i tjugoårsåldern, lämnade sina respektive hem tidigt på lördagsmorgonen och skulle enligt uppgift ha återkommit söndag eftermiddag. Måndag morgon anmäldes de första försvunna, då de inte dök upp på sina arbeten. Söderortspolisen arbetar för tillfället brett, och kan inte utesluta brott.

Vissa fynd har gjorts i området som tyder på att ungdomarna fortfarande befinner sig någonstans i närområdet. Jens Lekman, vid polisen i Flemingsberg, bekräftar att polisen har säkrat vissa tekniska spår. Enligt en säker källa som Aftonbladet har talat med har tre bilar tillhörande ungdomarna hittats, och rester av ett fyrmannatält.

Eva Landeblad, mamma till saknade Sofia, är enligt samma källa "djupt oroad".

Sökandet, som har försvårats av den svåra storm som har härjat i området sedan i lördagskväll, kommer att fortsätta under morgondagen.

Avslut, försök ett

Hon låg stilla i gräset. Fukten hade trängt igenom kläderna, men hon frös inte längre. Något varmt och kladdigt rann långsamt längs med hennes panna. Det smakade sött. Sött och fylligt och lite märkligt, inte alls som blodet brukade smaka när hon bitit sig i läppen eller det tunna blodet från ett papercut. Himlen liknade inget hon tidigare hade sett. Mörk, djup och i rörelse. Hon var inte rädd längre. Ensamheten och skräcken som hade hållit henne sällskap under de sista timmarna var borta, och ersatta med lugn och lite vemod. Det fanns så mycket hon inte hade gjort ännu. Bilder av Fredrik i hennes huvud, snabba klipp som rusade fram: hennes föräldrar, hennes syster, bröllopsklänningen, en dotter i hennes armar. Hon själv som gammal i en gungstol med utsikt över vattnet, så som hon hade drömt sin ålderdom. Fredrik bredvid, vithårig och böjd i ryggen men med glimten i ögat. Hon drog ett djupt andetag. När all luft hade lämnat lungorna, tog hon inte in någon mer. Hon slöt bara ögonen och lät kroppen bli tung. Och hon föll. Föll tillsammans med höstlöven, föll i doften av fuktig jord, föll tillbaka till början eller till slutet, föll utan att ta i marken.

Det rasslade till i löven som låg vid huskanten. Gångjärnen på fönsterluckorna gnisslade svagt då de rörde sig i vinden. Mörkret började lätta och himlen fylldes långsamt av en allt ljusare blå färg. Det skulle bli en fin dag.

Avslut, försök två

Så hördes det igen. Ljudet av galopperande hovar, piskor som slog mot stövlar, ett eko av en hjord av ryttare som inte fanns. Ingen av dem sade något, de pressade sig mot väggen och hoppades att vad det än var som fanns därute denna natt, skulle lämna dem ifred. Josefin höll armarna om magen. All hennes kraft hade under de senaste två timmarna gått åt att skydda det lilla som växte i henne. Att barnet klarade sig, att inget av det hemska kom åt henne, var det viktigaste. Nu började kraften sina och ryggen värkte. Hon såg långsamt på sina vänner. Från nio till tre. Hon visste inte var de andra var. Hon visste inte om de var de enda som hade klarat sig. Alla hade de förändrats denna natt. Dessa ansikten, som hon trodde att hon kände utan och innan, hade öppnats upp på flera fruktansvärda sätt. Sakerna de hade skrikit åt varandra. Hon hade aldrig förr hört någon be för sitt liv. Om de bara kom härifrån, om de bara klarade sig helskodda ur detta skulle hon leva utan att ta varje dag för given, hon skulle bli en bättre människa, hon skulle skänka pengar till välgörenhet, hon skulle tro på Gud.

Medan hon blundade och bad, började stormen utanför långsamt att avta. Himlen öppnade upp sig och den blåsvarta färgen återgick långsamt till en stålblå, och i öster började den långsamt glöda med solen. Hon hörde helikopterljudet samtidigt som Fredrik. De utbytte bara en enda blick, innan de rusade ut på gårdsplanen.  

Inledning, försök tre

Hej kamrater!

Äntligen är hösten här! Vi har beslutat oss för att ta tillvara på den nu när den är som finast.

Vad säger ni om en härlig helg utomhus med oss? Vi planerar en helg ute i Sundby, med lite skogspromenader, titta på gamla hus, kanske lite brännboll, svampplockning och grilla korv och marsmallows och små bananer eller vad man kan tänka sig över öppen eld i någon av de fina grillplatserna. Sundby är ett friluftsområde i Huddinge med byggnader från 1700talet. Det finns ett litet värdshus, en gammal ridskola och fina skogsvägar. Ni kan läsa mer om stället på http://www.sundby-gard.se/

Då stället ligger lite avsides och bussarna bara åker ut på begäran kommer vi att åka bil ut. Vi får försöka lösa detta med alla som har eller kan låna sig en bil.

Vi kommer att åka lördagen den 18 oktober och hoppas att ni alla kan åka med, och kanske några av era kamrater också!

Kramar

Hanna

Allting hade börjat med det där mailet. Om hon bara inte hade skickat ut det, hade de aldrig åkt ut dit. Om de bara hade haft vett att ge sig av när det började blåsa upp till storm. Om de bara hade tagit varningarna på allvar. Om, om, om. Hon kunde inte ändra något. Det som hade hänt, hade hänt. Allt var som det var. Sorgen var för stor, skräcken var för nära för att hon skulle kunna greppa omfattningen av det hela. Hon kunde inte tänka klart. Det enda hon kunde tänkte på var det där mailet. Ord för ord spelades upp i hennes huvud, en hånfull stämma med sorglösa rader om friluftsliv, och grillad korv, och brännboll.

Idag blir jag inte peppad av alla vältränade tjejer på gymmet. Jag känner mig mer uppgiven. Jag orkar bara halva mitt vanliga pass, har ingen energi i benen. Tror att det beror på de senaste nätterna med dålig sömn. Jag har två fullt planerade veckor framför mig och märker hur stressad jag blir av det. när ska jag få sova ordentligt egentligen? Hade jag bara kunnat ställa klockan på sju eller något mer rimligt tror jag inte att jag hade haft de här problemen.

Men att gnälla hjälper inte. Jag har gått framåt ifråga om mina texter. Pojkvännen och syster har kommenterat och hjälpt till, så nu ska jag omarbeta bitarna jag är mindre nöjd med och sedan känns de färdiga inför imorgon. Skönt att ha det klart en dag före.

Jag har en bra helg, även om den rinner iväg för snabbt. Lugn och trevlig fredag, vi sitter länge vid middagsbordet och dricker rödvin och pratar politik och livsfrågor, och sen lördagsmorgon. Inflyttningsfest hos några vänner, trevligt men häller i mig alldeles för mycket alkohol för att må bra dagen efter. Hela den här veckan har fått mig att längta efter vatten och juice. Söndag vaknar vi till storm utanför, och det regnar. Vi åker hem till mig för att baka kanelbullar och värma upp oss. Kollektivtrafiken bråkar, det tar oss nästan 40 minuter extra att ta oss den relativt korta sträckan. Men till slut är vi inomhus och får ställa ifrån oss paraplyer och regnvåta skor och krypa upp i soffan till en ung Sean Connery som är helknäpp. Läskig och mörk film.

Och så måndag igen, redan. Dumma måndagar.

Det stormar utanför, och jag sover otroligt dåligt. Skräckbilder och ångest blandat med stela axlar och nacke. Mardrömmar från helgen dyker upp igen, jag är full med maskar som äter av mig inifrån och hur många jag än drar ut genom kroppen finns det kvar. Fragment från skrivövningen blandas med verkligheten och jag har svårt att skilja det verkligen från det fiktiva. Mannen sover djupt och stilla medan jag vrider mig igenom natten. Nr det är dags att gå upp vet jag inte riktigt hur den här dagen ska gå till. Ikväll ska vi gå ut och äta middag och fira våra tio månader. Jag hoppas att jag får sova när vi kommer hem.

Jag har köpt små goda clementiner. Eller vänta! Satsumas? Mandariner? Jag blir alltid så förvirrad av begreppen. Enligt wikan:

Mandarin är en sötaktig mindre typ av citrusfrukt. Mandariner har i allmänhet kärnor, men clementinen är en framtagen variant av mandariner som saknar kärnor. Beroende på källa påstås frukten ursprungligen komma från antingen Mauritius eller Kina. Mandariner slutade importeras till Sverige för 30 år sedan men blandas fortfarande ofta ihop med satsumas och clementiner.

Satsuma är en sorts citrusfrukt som har sitt ursprung i Japan där den heter "unshū mikan". Den är ungefär lika stor som en mandarin men är i allmänhet kärnfri.

Clementinen är den vanligaste formen av citrusfrukt i Sverige. Det är en förädlad variant av mandarin som saknar kärnor. Fruktköttet är mycket saftigt och frukterna är lätta att skala. I Sverige importeras clementiner från Spanien och Marocko under höst och vinter.

Det är nog clementiner. Goda är de i varje fall.

Jag hittar inte riktigt någon idé inför nästa uppgift. Den känns svår att arbeta med och jag vill så gärna att den ska bli bra. Men jag kan inte hitta ngåon historia att berätta! Måste hitta någon så att jag kan börja skriva.

Texten nedan är förra uppgiften.

Så fort solens första strålar börjar leta sig in genom persiennerna vaknar hon, sträcker förnöjt på sig som en katt som vilat i solen, gäspar stort och slår upp sina mörka ögon. Hon har inte använt sig av väckarklocka så länge hon kan minnas. Det lilla skuttet ur sängen kommer automatiskt. Om hon sitter på sängkanten kan hon dingla med benen. Med draperierna ovanför sängen får hon alltid känslan av att befinna sig i himlen. En liten himmelsprinsessa. Hon älskar att gå upp tidigt på morgonen. Hon har till och med ett litet eget valspråk som hon brukar använda med glimten i ögat: Tid som man sover bort, är tid man slösar bort.

Köket är renskrubbat och de rostfria detaljerna blänker i morgonljuset. Städdamen var här igår, hon pratar persiska och har alltid funnits i det här huset. Ibland lämnar hon påsar med underbart doftande te på diskbänken. Även denna morgon står en liten påse där. Sjuttiogradigt vatten och en kanelstång, och sedan söta med mycket socker, det har hon fått lära sig. De kan inte kommunicera i ord men de brukar vifta lite åt varandra. Hon ler mycket, och damen ler tillbaka med sneda, svarta tänder. Nu gör hon sig en kopp te och plockar fram bröd ur frysen. Frukosten äter hon vid bardisken. Matsalsbordet används bara när hela familjen är samlad. Hon och hennes mamma. Men idag är det bara hon. Det stora huset andas tyst och lugnt. Hon känner sig trygg och lycklig här.

Hon njuter av att sitta och betrakta sluttningen ner mot vattnet utanför fönstret. Dagen har precis börjat och ligger framför henne. Det är en underbar känsla, den är varm och förväntansfullt pirrande på samma gång. Vad ska hon ta sig för idag? Hon hade funderat på att klippa gräset och kanske rensa lite i rabatterna, men utanför har det börjat regna och gräsklipparen krånglar ofta när gräset blir för tungt. Nej, det får vänta. Hon behöver inte göra något sådant heller. De har en trädgårdsmästare. Men hon gillar att jobba i trädgården, gräva med fingrarna i jorden och plantera nya frön. Hon betraktar med stolthet de plantor hon själv har drivit upp. Att något så litet kan växa och bli så stort!

Hennes tankar avbryts av telefonen. Det är hennes bästa kompis, hennes Bill, som ringer. Vill hon följa med till Frankrike en långhelg? De åker i eftermiddag. Hans röst är upphetsad, som den alltid är när han ska iväg på äventyr. Paris, vilken underbar idé! Hon klappar i händerna av förtjusning. Underbara Bill, som kom med ett sådant förslag! Vilken tur hon har, att det regnar idag.

Hon nynnar när hon packar den slitna ryggsäcken i bävernylon med fina saker. Hennes mor har velat slänga den och köpa henne något riktigt, som en Mulberry i mjukt, svart läder. Men hon älskar den gamla ryggsäcken. Det är en av de få sakerna hon har kvar som hennes pappa gett henne. Hon är inte speciellt praktisk utan packar ner saker hon tycker om. Den fina, rosa hårborsten av svinborst. Ett par höga stövlar från Prada. En halsduk från Paul and Friends, ursprungligen för en man, men den är så härligt stor och får henne att se lite och konstnärlig ut när hon virar den flera varv runt halsen. Mjuka vantar med spets. Men vänta, Paris kanske inte är så kallt i september? Hon skrattar lite för sig själv. Hon är inte helt säker på var Paris ligger. Hon vet att det är Frankrikes huvudstad, men om det ligger ovanför eller nedanför Spanien vet hon inte riktigt. Kanske bäst att ta med en bikini också? Hon sätter på sig klockan hon fick i artonårspresent. Hon använder den sällan men tycker att hon ser lite mer sofistikerad ut med den runt handleden. Som en ung dam. Hon fnissar förtjust. Tänk om någon fransman tycker att hon är tjusig? Hon vrider sig i helkroppsspegeln i sovrummet. Skulle en fransman tycka att hon var petite? Mörka, stora rådjursögon. Långt, lockigt hår. Liten och nätt i kroppen. Hon ler mot spegeln, sänker blicken och höjer den långsamt så att hennes mörka ögonfransar ser långa och dramatiska ut. Hon tar några små danssteg och det vackra nattlinnet böljar runt hennes ben, precis som någon av de vackra franska damerna. Hon skrattar lyckligt. Paris, Paris!

Så står hon i vänthallen på Arlanda. Hon har en basker käckt på sned och håller hårt i sin ryggsäck. Hon står där och väntar på Bill, rosig om kinderna av förväntan och med lysande mörka ögon. När som helst nu, han kommer när som helst. Hon slänger en blick på sitt armbandsur. Han är ett par minuter sen. Hon ler, skrattar högt. Så typiskt av Bill att vara sen på väg till Paris! Hon har ställt sig bredvid kön som har börjat checka in. Det är gott om tid.

Det går en liten stund. Hon vrider lite på sig, mest för att det är obekvämt för fötterna med de höga stilettklackarna på det hårda golvet. Kön vid incheckningen börjar krympa. Inga nya resenärer verkar komma. Hon kastar en blick på klockan, och tar upp sin mobiltelefon. Inga nya meddelanden, inga missade samtal. Hon ringer upp Bill. Telefonsvarare. Hon känner ett hugg av oro i magen. Men sedan slår hon bort det igen. Det är ju Bill! Bill och Paris! Hennes Bill. Han skulle inte svika henne. Men tänk om något har hänt? Plötsligt får hon en klump i halsen. Hennes Bill skulle aldrig låta henne vänta med flit! Han är hennes klippa. Hennes trygghet.

Han har funnits vid hennes sida från den dagen hon var nyinflyttad, och blygt stod bredvid fröken och blev presenterad inför klassen. Hon blev placerad bredvid Bill, och han visade henne var de var någonstans i boken. Från den första dagen har de varit vänner. Bill brydde sig inte om att hon var flicka, de hade lekt alla sorters lekar tillsammans. Klättrat i träd, pallat äpplen, spelat tv-spel, letat efter gömda skatter och suttit nära varandra under de otäcka bitarna av Ronja Rövardotter.

När de blev lite äldre och började i högstadiet hamnade de i olika skolor, men de fortsatte att träffas nästa varje dag. Det fanns ingen som kände henne så väl som bill. Det fanns ingen som tyckte om henne så mycket som Bill. Det fanns ingen som accepterade henne som Bill gjorde. Det fanns ingen som Bill, helt enkelt.

Hon tar upp mobilen igen, och försöker nå honom på nytt. Fortfarande telefonsvarare. Varför har han telefonen avstängd? Det är inte likt honom alls. Hon ser sig om igen. Kön är borta nu, det finns ingen som väntar på att få kliva ombord på hennes plan och skylten ovanför disken hade börjat blinka nu. Det är ett bra tecken. Det finns fortfarande tid.

De ska sätta sig i planet och lyfta högt över Stockholm. Smala gränder och små caféer med doftande nyrostat kaffe och croissanter! Poeter med svarta baskrar och flickor med långa halsdukar, precis som hon själv. Kanske ska hon hålla honom under armen då de går runt på de små gatorna. Kanske kommer han att köpa henne en liten bukett med violer eller en makalös hatt? Bill, hennes Bill, som alltid gör henne lycklig och alltid finns där.

Hon har fått lära sig att saker förändras snabbt. Ungefär som hennes familj. Hon och hennes mamma pratar aldrig om tiden före Söndagen. Hon har försökt någon enstaka gång. Men tystnaden som följde fick henne att inse att vissa saker helt enkelt var bättre om man låtsades som om de inte hade hänt. Tiden före Söndagen, då de var en lycklig familj med mamma, pappa och två förtjusande flickor, var som om den aldrig hade funnits. Huset de hade bott i hade sålts och så hade hon och hennes mamma flyttat ut i den här nya villan på Djurgården. Hon älskade det här området, hon älskade det fina huset och hon sörjde inte tegelvillan med minnen av pappan och systern. Eftersom de inte låtsades om tiden före Söndagen besökte de heller aldrig gravplatsen.

Men det är inte likt henne att tänka på sådana tråkiga saker! Vad går åt henne? Hon byter fot och plockar upp ryggsäcken från marken. När Bill kommer springande med andan i halsen vill hon vara förberedd. Han kommer att komma springande alldeles strax, och lyfta upp henne och krama henne hårt och lysa med sina fantastiska Billögon som han alltid gör. Inga bilder i huvudet av söndertrasade kroppar eller ljud från ambulanssirener.  Bara doft av Bill och känslan av förväntan.

Damen bakom incheckningsdisken har ställt sig upp. När som helst kommer hon att gå därifrån och innan dess måste hon stå där först i kön med Bill! De ska lämna in väskorna till damen och resa tillsammans. Rött vin i en liten kristallkaraff till det franska köket och champagne till brunchen en söndagsförmiddag.

Hon sluter ögonen. Där är han! Han ler med hela ansiktet: Du trodde väl inte att jag hade glömt bort dig, stumpan? Du trodde väl inte att något hade hänt mig?  Han lyfter henne högt och snurrar henne så att hennes tunna kappa står rakt ut. Och hon skrattar och skrattar och ingenting är farligt längre.

Hon öppnar ögonen.

Vi åt middag på Sibiriens soppkök, en liten men trevlig restaurang med massa goda soppor. Värd att besöka! http://www.sibirienssoppkok.com/

Jag åt tre små soppor; kantarell, husets och en thaivariant, och de var alla jättegoda. Vi hann ha ett långt middagssamtal över ett apr glas vin med lite skvaller och många funderingar. Mycket trevligt, som alltid. Hon verkar trivas jättebra på sitt nya jobb. Under kvällen satt jag och funderade på det när hon berättade om uppgifterna och kollegorna och hennes chef och förmånerna som hon hade fått. Det är så det ska kännas. Inte som om man ständigt kör huvudet i en vägg och arbetar i motvind. Det ska vara roligt också.

Men oj, vad dåligt jag mår idag. Så fruktansvärt bakis och seg. Illamåendet är värst. Det är något som har kommit med åren. Förr blev jag aldrig illamående, men nu är det nästan så att jag knappt vill öppna munnen. Och så huvudvärken då.

Men, det är bara att bita ihop och köra vidare. Det är i varje fall fredag...

Igår var en tuff dag. Onsdagarna blir så långa, först hela dagen på jobbet och sedan stressa vidare. Även om det är något roligt man gör, känns det i huvudet av att sitta och koncentrera sig i ytterliga 3 och en halv timme. Phu!

Hade en riktigt risig start på dagen, men jag hoppas att den reder upp sig. Jag ska ut och äta med kollegan och min gamla chef. Vi ska äta underbara soppor. Jag ser fram emot det.

Idag är det dags för skrivkurs igen. Uppgiften idag har varit att ta med tre inledningar och ter avslut som man tycker är väldigt bra. Dessa är de som jag har valt ut:

Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.

Jane Austen, Stolthet och fördom

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Sägnen berättar att allt som faller ned i den här flodens vatten - löven, insekterna, fåglarnas fjädrar- förvandlas till stenar som lägger sig i dess bädd. Tänk om jag bara kunde slita ut mitt hjärta ur bröstet och kasta det i strömmen, då skulle ingen smärta längre finnas, ingen saknad och inga minnen.

Paula Coelho, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

Tänk på en tekittel? Tänk om pipen kunde öppna och stänga sig när ångan kom ut, så att den blev som en mun som kunde vissla vackra melodier, eller deklamera Shakespeare, eller bara gapskratta tillsammans med mig? Då skulle jag uppfinna en tekittel som läste med pappas röst, så att jag äntligen kunde somna, eller kanske en hel kör med tekittlar som kunde sjunga refrängen till Yellow submarine", som är en låt av Beatles, som jag älskar, eftersom entomologi är ett av mina raisons d'être, som är ett franskt uttryck som jag kan.

Jonathan Safran Foer, Extremt högt och otroligt nära

Avslut

... Och tåget rullade...

Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken

"Var är du just nu?" frågade hon stilla.

Var kunde jag vara? Jag tittade upp med luren i handen och såg mig omkring där jag stod i telefonhytten. Var kunde jag vara? Jag hade ingen aning. Det enda jag såg var oräkneliga människor som passerade förbi på väg mot okänt mål. Gång på gång ropade jag på Midori från detta ingenstans.

Haruki Murakami, Norwegian wood

Det sista ångmolnet löstes upp i höstluften. Tåget körde runt ett hörn. Harry höll fortfarande upp handen till farväl.

"Han klarar sig säkert fint" mumlade Ginny.

Harry såg på henne och sänkte frånvarande handen och rörde vid blixtärret i pannan.

"Det vet jag att han gör."

Harry hade inte haft ont i ärret på nitton år. Allt var väl.

J.K Rowling, Harry Potter och Dödsrelikerna

Alla dessa tillhör några av mina favoritböcker. Jag tycker att de på olika sätt representerar sina böcker på ett underbart sätt. Det ska bli spännande att se vad de andra har med sig.

Hade en riktigt trevlig kväll med Vännen. Åt lite mat och fikade och hon rökte för många cigaretter. Känns så konstigt att jag knappt saknar det längre.

En obehaglig incident hände dock. Jag råkade matförgifta hennes hund. Det var verkligen inte meningen. Jag brukar alltid vara noga och fråga om jag får ge henne något, men vännen hade vid det här tillfället gått ut ur rummet och pratade i telefon, och jag blev lite uttråkad och gjorde några konster. Jag ska aldrig mer göra om det. Förlåt!

Jag fick däremot lära mig vad som var farligt för hundar att äta; choklad, lök, xylitol, nötter och... något mer. Vad var det för något?

Hädanefter kommer jag bara ge henne hundgodis.

Hunden alltså, inte vännen.