protector

Prag tar emot med en svartnande himmel, och då klockan ringer på tävlingsdagens morgon är det åska i luften. Vi äter en snabb och tråkig frukost på hotellet och gör oss iordning. Alldeles för tidigt står vi färdiga på det stora gräsfältet nedanför läktarna. Det har börjat duggregna och vi överger träningen och slår oss ner bland några av de andra morgontidiga utövarna.

Som alltid är allting försenat och vi står startklara i en dryg timme innan vi äntlighen får gå på planen. Då är vi så nervösa att vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Vi är först ut som debutanter och de andra spelarna står intresserade och tittar. Men musiken sätter igång och Håkan Hellströms röst fyller planen, och vi känner första ilningen av glädje. Sara missar den första catchen. Jag sätter den andra, men missar kastet till henne och vi missar den tredje. Här någonstans får vi båda varsin blackout och vet varken vad vi håller på med i resterande tre och en halv minut och missar mycket. Men vi sätter också några stycken och vi får ett enormt stöd från publiken. När vi ställer upp oss för avslutning och gör den felfri känns det skönt att vara färdig, men vi är båda missnöjda med vårt resultat.

Dagen fortsätter och regnet tilltar. Allting är blött och jag är genomfrusen. Vi sitter på en liten pub och spelar poker med ett par italienare, dricker te och tinar långsamt upp. Kvällen spenderar vi med de andra spelarna. Den familjära stämningen är hög och det är så roligt att träffa alla igen, och lära känna nya människor. Festlokalen vi beger oss till är i en bunker, långt under jorden och har en en ganska hög skrämselfaktor. Vi dricker valldeles för mycket vin och pratar med människorna och helt plötsligt är det sent och vi beger oss hemåt för några timmars sömn innan nästa tävlingsdag.

Vår nästa gren går bättre. Vi sätter ihop en rutin på en timme med en italienare och vi gör ett ganska fint program. Vi missar mycket, förståss, men det känns bra när vi går av planen.

Och så är det bara en gren kvar, mixade par. Jag ska tävla med en ung ungersk kille som har gjort strålande resultat sista året. Problemet är att han inte pratar någon engelska. Vi försöker sätta ihop en rutin med hjälp av frisbeetermer, stora gester och tonfall, men det går inte speciellt bra. Vi gör inte så bra ifrån oss som jag hade hoppats. Han gör ett mycket bra spel men med lite för många missar, och vi är inte speciellt samspelta. Jag är besviken med mig själv när jag går av planen. Den känslan försvinner senare, och den positiva andan taar vöer. Nu vet jag mer hur jag ska göra nästa gång. Vi pratar om allt vi behöver lära oss till nästa tillfälle, och planerar in nästa års tävlingar.

Det är med sorg i hjärtat vi säger hej då till alla söndag kväll. Det är så långt till nästa gång vi ses. Andan i frisbeevärlden är verkigen fantastisk, och människorna som samlans runt denna sportform är öppna, vänliga och alltid nära till skratt. Det är ensamt att bara vara jag och lillasyster igen, men vi har mycket att göra inför nästa tävling. Jag sover på planet och drömmer om nästa rutin. Den kommer bli helt fantastisk.

Nu, mina vänner, alldeles strax, går jag på semester. Jag kommer att hålla er uppdaterade om vår kamp i EM, men jag är tacksam för varje tumme som hålls för mig och syster på fredag omkring klockan tio. Uppdateringarna på bloggen kan som sagt bli lite mer spridda, men den första september är jag tillbaka med full kraft.

Önskar er alla en underbar augusti och ett härligt slut på sommaren!

Jag fick ett till brev i veckan. Ett härligt handskrivet brev med tankar nedskrivna precis som förr. Jag har inte hunnit skriva tillbaka, men det ska jag göra. Jag har köpt ett fint papper och ett kuvert att skriva på. Jag tror inte att min vän som skrev till mig hade läst inlägget om riktig post som jag skrev tidigare, utan hon skrev för att hon ville det, på samma plats som hon förr om åren skrev till mig ifrån när vi var på olika platser under sommaren.

En tanke från henne till mig. Även saker förändras, har vi fortfarande varann.

Inatt sov jag hela natten utan att vakna. Djup, underbar sömn som gör att man vaknar utvilad och lugn i kroppen. Utanför öser regnet ner, men inomhus är det varmt. Det klafsar lite runt skorna när jag går till jobbet, men jag har sång i huvudet. Underbar, glädjande sång. Sista dagen innan semestern!

Jag har en vit, tovad tomte med stort, burrigt vit skägg som tittar på mig varje dag. Han är likadan som de här, fast i annan färg. Vi kommer inte sälja just honom, eftersom hans näsa är så röd att han ser ut som om han är förkyld eller har tagit några supar för mycket, utan en variant med en blekare nos. Jag hoppas på att få behålla honom.

Jag är inte på något strålande humör under onsdagskvällen, men efter lite pasta med pesto och små vitlöksfrästa champinjoner och kyckling är jag betydligt gladare. Vi sitter kvar länge efter maten i köket och pratar, på det sättet som gör att jag tycker så mycket om honom. Himlen ljusnar och solen tittar försiktigt fram bakom tunna, slöjliknande moln, och vi flyttar oss in i vardagsrummet men fortsätter prata.

Jag sover oroligt, ligger vaken under en längre stund vid fyrasnåret, och betraktar honom under tystnad. Han är så fin när han sover. Min fina, fina pojkvän. Jag är så glad över att jag har honom.

Konversation under hemfärden från pendeln igår

Jag: sex minuter till bussen går. Vi får gå.

Mannen: okej.

Jag: å, nu börjar det regna också. Mutter mutter.

Går under tystnad en liten stund.

Till slut når vi backkrönet.

Jag: vänta, jag måste handla i den här hemska butiken.

Går in i matbutiken som är nyöppnad sedan i somras, men som inte har några varor och där personalen inte kan någonting och ingen verkar någonsin ha befattat sig med människor tidigare.

Mannen: Det känns som om de har börjat få ordning och fyllt på, titta så fint.

Jag: det finns ju ingenting. Titta, de har inte ens lättmjölk

Mannen: jo, men det är ju sån där skön skärgårdskänsla.

Jag fortsätter gnälla om att det saknar prisuppgifter, att varorna är nästan utgångna och att kassörskan är otrevlig. Vi går ut och fortsätter hem till mig. Vi passerar en bil.

Jag (föraktfullt): skrotbil.

Vi passerar en hund.

Jag: (surt och föraktfullt) ouppfostrad hund.

Mannen: Älskling, dit sinneslag förändras drastiskt varje gång vi kliver av pendeln.

Det är sant. Söder om söder om söder ger mig helt enkelt inga bra känslor. Jag borde verkligen flytta.

Jag har ännu inte lärt mig att dricka kaffe, och kommer antagligen aldrig att göra det. Istället dricker jag te. Mängder av teblad i mitt varma vatten. Rött te, svart te, grönt te. Te med socker, suketter eller honung. Fruktblandningar, citronte, lapsang och Earl Grey.

Idag kommer chefen tillbaka efter semestern. Dags att jobba efter schema, att tala om vart jag går och när jag kommer att komma tillbaka. Om jag ska vara riktigt ärlig ser jag inte henne som min chef än. Det är svårt att respektera någon som man tycker har sämre koll än en själv. När jag kommer tillbaka efter min semester hoppas jag att vi kan sätta oss ner och gå igenom mina arbetsuppgifter, mina mål och hur jag ska jobba. Kanske kan vi hitta ett bra sätt att jobba på då, tillsammans. Jag hoppas det.

Trots att hösten är min jobbigaste period på året känns det i år inte så farligt. På ett sätt ser jag fram emot den, på ett sätt jag aldrig har gjort förut. jag kommer att ha min skrivkurs att ägna mig åt. Jag kommer kunna gå i färggranna skogar med mannen. Jag kommer att sitta inomhus med massa tända ljus och dricka te och se på rusket utanför.

Men först är det sommar. Det är fortfarande sommar och en månad kvar till höst. Och nu till helgen ska vi spela frisbee, umgås, och jag ska klappa mycket på mannen som måste jobba hela helgen och inte är så glad åt det. Och jag kommer att vara ledig. Jätteledig!

Jag har en mycket trevlig kväll med mina fina tjejer. Irländaren är förälskad i en spanjor och ska nu åka och hälsa på honom i Barcelona. Den yngsta ska börja på tillskärarakademin i höst. Båda deras liv är på många sätt så mycket mer utstakade än mina, deras drömmar ser mer realistiska ut. Men de avundas mig mitt förhållande. Och när jag tänker efter är det nog svårt att bedöma vem som har det bäst. Jag har så många skäl till att vara lycklig just nu. Nästan allting är på plats.

Vi skiljs åt vid halv nio och jag åker hem till mannen. Hans lillebror är där. Det är roligt att se dem tillsammans. Gester och uttryck som jag bara trodde var hans, visar sig i hans lillebror. Samma familj. Kommer våra barn när det blir dags göra några av dem?

Jag fick mina fina nya saker från Victorias Secret igår. Men nu förstår jag inte hur Lipplumbern fungerar. Jag vrider, och det säger klick, men det händer inget. Är det någon som vet hur man ska göra?

Jag ägnade lunchen åt 55 minuter på crosstrainern, 581 kalorier fattigare och hann ta mig 10,5 km framåt, knappt två kilometer uppåt. Sedan åt jag en laxwrap som var nästan lika många kalorier. Men det är bra för hjärtat att träna, oavsett.

Snart ska jag möta mina småflickor från i höstas och julas. De har varit ute och rest, den ena har spenderat det senaste halvåret i Dublin och den andra har varit och bilat runt i USA. Men nu är de hemma och vi ska dricka vin och äta goda tapas, små bröd med fikonmarmelad på getost och bara prata. Underbart härligt trevligt ska det bli.

Och när jag vaknat och är lite ledsen över att gå till jobbet igen, kan jag tänkta på att jag är en dag närmre semestern! Onsdag, torsdag... och fredag!

Mitt personliga horoskop för idag. Är det inte underbart att jag ska hålla fötterna varma? Alla mina skor läcker. Jag tog för säkerhets skull med mig ett par extra strumpor till jobbet. Man kan aldrig vara nog försiktig. Jag kan inte träna inför EM med en dum förkylning.

Jag ser ett program om brittiska flickor med dåligt själförtroende, som inte ser sig själva som sexiga och feminina, och som ska bota detta med en burlesk stripteasekurs. De får inte bara lära sig grunden i dansen, utan kursen avslutas med ett obligatoriskt framträdande inför publik. Det låter banalt och illa och kanske till och med lite sjukt, men det är både rörande och medryckande att titta på. Jag skakar axlarna i takt med den kraftiga, kurviga kvinnan som håller i kursen och poserar tillsammans med tjejerna. Det ger en ny känsla. Den tvättas av lite med regnet, men finns fortfarande kvar. Hoppfull.

Idag ska jag gå och träna.

Det regnar överallt. Skyfall, kondensdroppar, storm, vind. Under natten blåser det så mycket att jag är rädd att balkongdörren ska blåsa sönder och jag går upp och stänger den, trots den klibbiga värmen. Jag vaknar med jämna mellanrum av att det låter som om sovrumsfönstret smattras sönder. Elaka, hårda regndroppar, precis som små hackande näbbar. men det klarar sig.

När jag går upp regnar det fortfarande. Ett höstregn, disigt i luften och asfalten ligger svart och skimrande. Lågtrycket är här för att stanna med oss en stund. Men min semester då? Min sol? Mina picknickar ute vid slotten? Mina små skärgårdsturer under dagen? Mina eftermiddagar på en uteservering? Hur gör jag nu då?

Det är inte strålande väder, men jag har en bra helg. Jag och mannen tillbringar fredagen tillsammans bara vi två, vi lagar trerätters, sitter en stund på balkongen och är lyckliga över att bara få vara med varandra. Vaknar tidigt av att solen tittar in genom fönstret och kan ligga kvar länge i sängen innan vi behöver gå upp. Äter en god frukost; smooties, goda små bröd, ost och gurka, färskpressad juice. När vi beger oss mot Haga börjar det regna och snart öser det ner. Möter upp med lillasyster på ett Odenplan som badar i skyfallet, regnet öser ner på ett sätt som det oftast bara gör i filmer, och dansar runt fötterna på oss. Vi tar oss till litet fik, läser tidningen, spelar yatzy, löser korsord, väntar ut regnet. Men det fortsätter att falla, och vi går för att finna någon liten restaurang som har lunchöppet. Till slut fastnar vi vid stadens godaste pizzeria och vi sitter ute i ett Stockholm som är regnvått och lite småkallt men luften är frisk och lätt att andas.

Söndagen får istället bli dagen för Haga, och vi vandrar från norra ingången ner förbi Koppartälten och ner för ängen mot vattnet. Utsikten i parken är underbar, nu är den kanske som vackrast. Vi stannar nere vid vattnet, nära Gustav den tredjes paviljong. Det är en underlig känsla att han har stått på samma plats, att träden som står här nu var samma som då. Det är också en underlig tanke att hela Hagaparken är en konstgjord plats. Alla träden är planterade, precis som gräset. Och lite sorligt at det aldrig hann bli klart, att kungen dog mitt i bygget och med det försvann alla pengarna. Men den är vacker och solen värmer skönt när vi lägger oss ner och tittar upp mot den ljusblåa himlen.

Lillasyster kommer efter en stund och vi tar en dryg timme och sätter äntligen vårt program. Nu väntas smådetaljer, som extra snurrar, komma i perfekt takt till musiken och andra lite roliga saker som gör programmet trevligt att titta på. Vi är långt ifrån klara men det känns väldigt bra att ha fått ihop det så här långt. svettiga och andfådda slår vi oss ner coh hinner sitta ett par minuter innan regnet åter börjar droppa på oss och vi packar ihop och beger oss hemåt. Vi går från södra ingågnen till Karlberg, och regnet ökar mer och mer. Det är svårt att tänka dig att molnen kan rymma så mycket regn!

Kvällen blir lugn, vi ser klart en anime, Spirited away, och tar det lugnt. Utanför fönstret fortsätter regnet att ösa ner och blixtrarna lyser upp fönstret med jämna mellanrum. Jag hör åskan mullrna, men inomhus är det torrt och jag har en filt som håller mig varm i det kyliga draget från den vidöppna dörren som släpper in en allt mrkare natt. Hans söndagsångest är lite värre en min. Men jag har ju bara en vecka kvar till semestern. Underbara tid! Somnar innan midnatt och sover gott vid hans sida. Vill alltid vara vid hans sida.

Vaknar obehaglig till mods. Känslorna från igår har inte släppt helt, även om de inte är lika intensiva. Vetskapen om att jag i varje fall ska gå och träna har en viss lugnande inverkan.

Det är fredag, och jag har bara lite träning och en massa tid med mannen inplanerad. Vi har umgåtts så mycket med andra människor runt omkring de sista veckorna så det känns bra att få lite tid för oss själva. Jag ser fram emot det. En snabbtid på väderprognosen för imorgon; det ser inte så lovande ut men man vet ju aldrig. Regnet har ju visat sig vara så lokalt att man kan komma undan. Jag gillar att bada.

Månadskifte, vilket alltid ger mig lite extra uppgifter på jobbet. Men om en vecka, sex futtiga arbetsdagar, är det äntligen semester!