protector

Det är något visst med ens första idoler, de stora mästarna som bara talar till en. Ingen kan som de beskriva sorg, kärlek, smärta, ensamhet och glädje. Mina första riktiga var  di Leva, Thåström och Kent. Jag har inget exakt minne av den första di Levalåten jag hörde, jag minns bara skiva efter skiva spelad i vårt vardagsrum och i köket. Det vart både min, storasysters och lillasysters favorit, även om det var storasyster som upptäckte honom och som ägde alla skivorna. Thåström var min egen, något jag upptäckte själv. Inkörsport till färgat hår och nitar i rocken. Och så Kent. Framträdande på Hultsfred 1995, jag är 15 år och på min första festival. Jag och storasyster frös oss igenom nätterna, nyktra, och solade och igenom dagarna. All denna underbara musik som har format, utvecklat, gett hopp och lycka och tröst. Mina låtar. Våra låtar.

Ikväll ska vi gå på di Levas magiska föreställning. Jag och lillasyster, och storasyster, och hennes man. Det blir någon slags tribut till en av de stora i min musikvärld. Någon som har gett mig förutom en del av min identitet låtar som Två på skilda håll, Himlen, Du är precis, Pilar av kärlek, Ber om ljus och Allt jag minns. Det ska bli trevligt att höra hans idéer om lycka, meningen med livet och så lite musik.