protector

Jag hittade just mig själv på världsrankningen! Jag ligger på 35e plats bland alla kvinnorna! Blev omåttligt stolt över mig själv. Det är 51 kvinnor på listan så jag ligger inte alls sist! Det står mitt namn, att jag tävlar för Sverige, och min poäng. Tänk så fint.

Jag har under några dagar försökt att framkalla bilder på nätet. Första gången satt jag i en timme innan bilderna bara magiskt försvann. Igår satt jag i två omgångar. Först oktobers till januaris bilder, och sedan februari och fram till dagens datum. Jag tar ganska mycket bilder så den sista blev över 500 foton. Överföringen tog en bra stund. Sedan hängde sig allt och försvann, igen!

Jag är besviken. Varje framkallning har en engångsumma, och det retar mig att jag ska behöva betala den många gånger och framkalla i så små mängder i taget. Varför kan jag inte få framkalla allt i ett svep? Jag har framkallat över 1200 bilder förut på en gång. Mycket irriterande. Men jag ska inte ge upp. Jag ska nog lura den där framkallningen, och få hem mina bilder.

Jag hade en väldigt bra helg. Fredagskvällen spenderades hos en av lillasysters kompisar i hennes nya lägenhet. Oj, vad de har fått det fint! Jag avundas och gläds på samma gång. Hon, jag och lillasyster åt skaldjur, små kantarelltoasts, massa goda ostar, goda frukter och drack massa vin. Jag somnade gott i hennes soffa när Singing Bee var över. Jag vill inte vara fördomsfull, men vilka lantisar. Får man säga så? Förlåt.

Jag sov hos lillasyster, och vi var ute och gick härlig långpromenad på morgonen, åt en god frukost, spelade frisbee och solade, och begav oss sedan ner på staden. Tittade runt lite och åt lunch utomhus. Åt middag med mannen på kvällen, han hade gjort det så fint och köpt hem massa goda saker. Han är verkligen världens bästa.

Och så var det kultursöndag igen. Denna gång begav vi oss till ett annat ställe i Nacka som heter Velamsund. Massa fina hästar jag fick klappa, och lite får och en väldigt kaxig tupp. Vi knallade omkring i en timme och tittade på omgivningarna, försökte med hjälp av kartor att beräkna var huvudbyggnaden hade legat (den brann upp för ungefär 30 år sedan) och åt goda äpplen från träden. Fikade nere vid hamnen och såg ut över alla båtarna. Det var en sådan fin dag, solen strålade på oss hela tiden och himlen var absolut klarblå. När det är så, känner jag att jag skulle kunna tycka om hösten. Verkligen, verkligen tycka om. Skogen är så fantastisk med sina färger och löven dansar omkring i vinden.

Jag känner mig lyckligt lottad.

Det här med skrivandet.

Jag måste berätta hur mycket jag trivs med att få jobba med texter igen. Jag njuter mest av att skriva mina egna, men också att läsa och förundras över de andras. Det är roligt att se hur många historier det kan komma ur samma ämne. När jag skriver känner jag mig hemma. Jag känner mig hel. Jag känner att jag sysslar med något meningsfullt. Jag känner att det är vad jag ska göra.

Nu har jag hittat en utbildning till hösten. Den kostar massa pengar. Det är svårt att komma in på den. de tar in människor bara med arbetsprover och intervjuer. Jag skulle få en fruktansvärt dålig ekonomi. Men tänk, vilken dröm det skulle vara. Två år, med fokus på skrivande. Litterär gestaltning bland andra som älskar det på samma sätt. Om jag ska göra det, ska jag göra det nu. Innan barn och hus kommer in i bilden och jag inte har råd eller tid. Jag har rätt att ta tjänstledigt från jobbet för att plugga, jag har alltid det som säkerhet att falla tillbaka på om det nu inte skulle vara så fantastiskt som jag tror att det är.

http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=77368

Jag tycker att det är dags att jag tar mig själv på allvar. Om det är det här jag verkligen vill göra, så kommer jag att lyckas. Jag har alltid trott på det. Man måste bara vara villig att betala priset för det.

Det känns som om jag har hittat en väg ut.

Jag gillar min blogg. Är man självgod när man säger så? När jag läser den har jag inte bara en hyfsat uppdaterad dagbok om vad jag har gjort och hur jag har känt mig, utan jag brukar också fnissa lite för mig själv. Jag har sett den som ett verktyg för att hålla skrivandet igång. Nu när jag har skrivuppgifter varje vecka, har jag inte samma behov av den. Men det vore ju sorgligt om den skulle dö innan den ens blivit ett år. Nej, jag ska bättra mig och sköta uppdateringarna hädanefter. Ibland måste man härda ut lite innan det blir roligt igen.

Jag har inte så mycket att berätta.

Det känns som om liv faller samman runt omkring mig, och jag står mitt i röran utan makt att bygga upp något.

Ska man kommentera på facebook när någon går från Förlovad till Singel? Känns inte så.

Och så är det fredag och jag ser fram emot lite ledighet, lite träning och vin, lite sova länge och lite långa dagar. Lite vänner och lite pojkvän, lite städning och lite slappa.

Det blir nog bra det här.

Jag har en massa bilder jag vill framkalla, och funderar lite på vilket bolag jag ska välja. Tidigare har jag alltid valt Onoff, och gått och hämtat mina bilder och sluppit fraktavgift. Senaste gången använde jag mig av postfoto, men de har så hiskligt dyr fraktkostnad. Någon som har något annat tips, där bilderna både blir bra och billiga?

En fullspäckad vecka har jag nu.

Måndag IKEA med systrarna mina, vi ska köpa saker till bebisen så fina

Tisdag småflickorna och jag ska äta mat på stora fat

Onsdag Göteborg hela dagen sedan en skrivkurs utan ont i magen

Torsdag träning med min vän, bränner kalorier och hem sen

Fredag bara vara glada

Lördag jamma i Linköping dagen lång till en märklig sång

Söndag ligga och sova hos min man, och sedan bada i en damm

Jag tror inte att jag tog rimmandet på så stort allvar, men jag har i varje fall en full vecka. det är inte klokt så som tiden går. Och snart är det äntligen jul!

När jag tittar på mig utifrån tror jag faktiskt att jag har allt. Jag tror inte att det blir så mycket bättre än såhär. Jag har surat och förtvivlats de senaste veckorna, utan någon egentlig grund. Jag har inget försvar, förutom att jag har varit rädd. Men när jag ser mig omkring på mina nära och kära, har jag det väldigt bra. Jag har så mycket underbart i mitt liv att vara tacksam över. Oavsett vad framtiden bär med sig, känns det här som ett bra tillfälle att se det jag faktiskt lever i för tillfället.

Jag hade en trevlig fredagskväll med irlandsvännerna. Så roligt att få se dem igen! God mat, lite vin och mycket prat på balkongen. Jag gick och lade mig först, och var rätt tacksam för det när jag väcktes tidig lördagsmorgon av hennes tvåårige son. Jag begav mig därifrån strax efter tolv och mötet upp mannen vid centralen. Vi tog en härlig promenad på en och en halv timme längs södra mälarstrand, förbi långholmen och bort mot södra. Härlig sol och friskt i luften!

Söndagen gjorde vi en liten utflykt till Nyckelviken, http://www.nyckelviken.com/

En härlig promenad ut dit från Järla genom naturreservatet. Vi tittade på djuren, fick en gratis guidning av hus och biljardhall, promenad i trädgården, en liten titt i museet, och så gott fika efteråt. Avslutade kvällen hos mannen. Låg och tittade ut över ett Enskede som sakta blev mörkare tills ögonen föll ihop, lagade lite mat och tittade på en film. Lugnt och skönt.  

Igår ja, borde kanske skriva något om igår. Jag gjorde inte så mycket. Tog ett varmt, långt bad med massa ljus och lite skum. Läste en halv bok. Gick och lade mig tidigt. Sov gott. En bra kväll.

Vilken inspiration jag har fått till skrivandet. Jag har en massa saker i huvudet som bara trängs och vill ut. Jag försöker att fokusera kring uppgifterna vi har fått men det är inte helt lätt när man har så många historier man vill berätta på en och samma gång. Men jag ska försöka att sätta ner allt på papper efter hand så att ideérna inte flyter bort.

Det är lustigt när man börjar på något sådant, hur många människor man skulle vilja ta med sig. Jag tänker framförallt på vännen Företagaren, hon har fullt upp med hästar och hundar och eget företag och sitt liv, men hon skulle tycka att det var så roligt! När vi gick i skolan fick vi ofta höra att vi var skrivandet var en del av vår största begåvning. Sedan var hon också en duktig tecknare. Jag vet inte om hon skulle vilja göra något med sin skrivartalang (förutom den elementa novellen Cissi på äventyr som vi skrev tillsammans). Däremot har jag ofta haft funderingar att göra en bok om hennes otroliga liv. Jag vet bara inte om någon skulle tro på det.

Men idag är det fredag och jag jobbar halvdag innan jag beger mig till Enköping och min vän. Det ska bli väldigt trevligt att vara tillsammans en helkväll utan några krav på utgång. Och sedan ska jag supa i mig så mycket av mannen som det går resten av helgen. Det längtar jag efter. Men först, jobba! Jobba så att fingrarna glöder och tangentbordet tar eld och köpa saker som om det inte fanns någon morgondag...

Idag mår jag inte något vidare. Det började igår vid ettiden på dagen med en smygande huvudvärk. Som ett band som lades runt huvudet, tryck över ögonen. Och sedan illamåendet på det. Satt sista två timmarna på kursen och ville mest gå hem. Men jag stannade kvar. Vi fick jobba med litterär gestaltning, i enklaste formen. Beskriva föremål i text utan att nämna föremålet och så vidare. Det skulle vara ett föremål man hade nära sig eller använt mycket.

Det här var min:

Den har följt mig under många år. Alltid nära. Alltid till hands. Varit ett sällskap i oväder och storm, under strålande blå himmel, till vardag och fest. Liten, stark och behändig. Brinner bara för mig. Lätt att ta med mig överallt. Den rymdes lätt i jackfickan eller handväskan. Den har gjort så att jag har pratat med nya människor, folk jag aldrig trott att jag skulle haft något att säga till. Okända har blivit mina vänner i femminuterstreck. Den har skapat en del av min identitet och varit min hand felande länk. Den har varit min käresta och vän, funnits med mig i smärta och sorg, i glädje och lycka. Men jag var tvungen att lämna den, att säga adjö. Det fanns ingen framtid för mig om jag fortsatte att sätta oss samman. Det smärtade mig, men var för mitt eget bästa. Jag saknar den, men jag kan leva utan den.

Har ni någon gissning?

Nu ska jag sätta mig med en av våra leverantörer. Han är smålänning och allt är kanon och toppen och underbart. Jag vet inte om jag orkar med det idag riktigt.

Så är det redan kursdags igen! Jag har skrivit ut kopior och häftat ihop och sorterat in i pärmen. Nu väntar jag på att klockan ska bli mycket så att jag får gå dit. Sedan ska jag hem till mannen och dricka lite te och sova. Han har tenta på fredag och är lagom stressad och panikläser böcker. Själv har jag tagit tag i saker, och synkat mina två kalendrar så att jag numera vet när jag är uppbokad och jag är ledig. Jag har också bokat en liten resa till Enköping för att hälsa på min Irlandsvän. Det ska bli mycket trevligt att träffa henne igen. Om jag har tur är även vår gemensamma vän där. Jag hoppas det.

Det känns bra att komma iväg. Jag har upprepade gånger försökt att hitta en helg att åka dit på, och det är stört omöjligt med mitt dumma schema med saker jag har planerat upp. Men nu blir det alltså av! Känns som sagt väldigt bra.

Det är fullt upp på jobbet. Bara jobb och jobb och aldrig får man vila.

Jag plockar fram udda ljusstakar och tänder lite rökelse och plötsligt doftar hela mitt hem 1997. Jag är 17 år igen och lycklig över mina nya vänner, vänner jag känner mig speciell och underbar med, vänner jag beundrar och har roligt tillsammans med. Korpsvart hår och ännu svartare ögon och varje fredagskväll tog vi bussen och tåget till privatfester med en vinflaska i ryggsäcken och ett fullt paket Marlboro lights i fickan. Jag pluggade som jag skulle men hade ganska lätt för mig och var oslagbar i samhällskunskap och religion, svenska och historia. Världen låg öppen för våra fötter och med ett engagemang så stort skulle jag förändra världen. Vegansim, Punk, Feminism och pojkar.  Kärleken till Johan var starkare än något annat och överskuggade ständigt mina steg. Det här var året vi var de bästa vänner, gick längs Stockholms gator under stjärnklara nätter och vänskapligt sov sida vid sida, spelade Mhing och hade frukostfester med lillasyster och Lisa. Jag satte nitar i min svarta rock och målade tårar med eyelinen och snirkliga mönster från ögonen. Min nyfunna cafévän och jag båtluffade i Stockholms skärgård och vi hängde på vattenfestivalen och jag och min bästa kompis Skådespelerskan njöt, sörjde, pratade, rökte, drack och levde dagarna och nätterna igenom.

Vilken tid. Jag kan inte få igen den, men är så oerhört tacksam för att jag fick den. Glömda är alla ensamma nätter, Glömd är smärtan och tårarna för att han inte ville ha mig och behandlade mig på ett sätt som har format hela min pojkvänshistoria. Glömda är alla regniga dagar som försvann utan minnen, glömda är bråken och irritationen mellan oss som vid vissa tidpunkter måste ha funnits där. Glömd är min osäkerhet och depressionen som den hösten fick ett obehagligt grepp om mig.

Rökelsen är släckt men ligger tung i luften. Jag blåser ut ljusen.

En liten middag för tre hölls hos mannen igår. Det var jag, en arbetskamrat och så han. Vi gjorde en stor sallad och hade lite gott bröd till och så pratade vi en massa. Nu har jag svårt att komma ihåg vad det var vi sa egentligen. Vi avslutade med två korta omgångar av TP Millennium. Jag vann inte någon gång. Jag fick inte ens en plupp. Historia är inte min starka sida. Hur ska jag veta att Lord Byron var klumpfotad, eller att Turner målade oväder, eller vilken krog Bellman hängde på i Gamla stan. jag är nog inte så allmänbildad som jag tror. Det jobbiga är att allmänbildning är svår att ta igen. Antingen får man plugga på TPkorten, eller så ska man dels läsa alla riktiga dagstidningar (och analyserna, de är det viktigaste) och sedan alla möjliga historieböcker och konstböcker och litteraturböcker. Det är ett väldigt stort projekt, även om man läser snabbt. Sedan kommer det svåraste av allt: man ska komma ihåg det också. Jag är inte så bra på att komma ihåg sådant jag bara har läst eller hört en gång. Jag behöver upprepa det några gånger. Finns det ju knappast tid till.

Så jag har en annan plan. Nästa gång ska jag ta med spel, och då ska vi se vem som vinner. Jag ska fundera ut något riktigt bra, och sedan ska jag utmana alla som jag har förlorat mot denna helg. Mohahahahahaha.

I fredags var vi på genrepet av Glada änkan. Det var väldigt bra, även mannen som var lite skeptisk tyckte mycket om den. Jag är så imponerad över deras toner. Efteråt dissekerade vi alla delar vi inte hade fattat. Vem var egentligen den lilla flickan som är med i varje scen men som ingen av skådespelarna tittar på? Vad representerar hon? Köpte Hanna verkligen sin egen version av klubb Maxim? Vilka delar tillhör originalet, och hur mycket är nytt? Jag tror vi måste vänta på recensionerna för at förstå det hela. Men underhållande, det var det.

Lördagen mötte jag upp systrarna i skogen och vi trampade omkring i gräset och tittade på Bellmanstafetten. Syrrans man skulle springa och vi väntade ganska nära målsträckan för att se honom komma spurtande. Till slut kom han ångandes! Vi hurrade och hejade. Två sekunder senare var han borta. Men det var roligt. sedan åkte jag med lillasyster vidare in till staden och handlade lite. Kvällen spenderade vi tillsammans, mannen också, hos storasyster som fyllde år. Underbar härlig god mat, goda drinkar och vin, och så en smaskig efterrätt. Mums! Vi spelade det här spelet där man ska svara på mat, dryck och etikettfrågor. Mitt lag (jag, mannen och storasyster) var rätt bra, men vi snubblade på mållinjen och förlorade med ett par ynka poäng. Vilket nederlag. Jag visste ju att jaktens helgon heter Hubertus. Men jag trodde att det var hästryttarnas. Nu när jag tänker efter har de ett annat helgon, som jag inte kommer ihåg. Å, dessa helgon! Det är inte lätt att skilja dem åt. Sedan åkte jag och mane hem vid tolv. Jag är så trött på kvällarna, och min kropp vägrar sova längre än till sju fast jag får sova länge. Hopplöst.

Söndagen tillbringade jag med att plugga och sedan ut till Tumba och äta middag med mina gamla vänner och deras barn. Vi fick se trollerishow av min gudson och sedan spelade vi Pictionary. Jag vet inte varför, men vi tjejer förlorade igen. Det verkar hopplöst att slå killarna. Jag undrar om det är någon kvinnligt- manligtgen som gör att de är obesegrade i detta spel. Jag tror att de delar upp ordern annorlunda när de ritar. Eller så tänker de mer lika bara. Något är det i varje fall. Men det är inte bara det att de gissar snabbare och ritar tydligare. De slår också högre nummer på tärningen! Otroligt orättvist. Till nästa gång ska jag ha en egen tärning, jag litar inte på deras. Hoppas att det hjälper. Åkte därifrån så att jag var hemma hos mannen vid halv elva. En lyckad och händelserik helg.

Jag hinner inte med min blogg på arbetstid längre, och av någon anledning så har jag saker att göra varje kväll. Just nu ligger skrivuppgifterna och roterar i mitt huvud. Jag har gjort tre försök på en av uppgifterna, men är inte nöjd. Jag får helt enkelt inte till det så som jag tror att uppgiften ska vara. Jag vet inte om det spelar någon roll. Det känns som om det är ganska fritt. Men jag vill göra ett bra jobb, helt enkelt. Jag ska få till det här.

Det är soligt ute! Jag var ute med kollegan som inte har lyckats sluta röka och det var sol! Vi stod med ansiktena vända uppåt i tio minuter innan vi gick in i bunkern igen. Jag tror att de har fler fönster i ett fängelse än vad vi har här.

Ikväll ska vi gå på genrepet av Glada änkan på Folkoperan. Jag har inte sett den pjäsen förut, men handlingen verkar lovande. I korta drag...

Äntligen är Hanna fri! Med miljoner på banken dansar männen efter hennes pipa. Gifter hon sig inte med en av sina landsmän kommer det lilla fattiga landet att gå i konkurs. Men vad vill Hanna? Vad vill alla kvinnor, brudar och girls? Hur ska Hannas party sluta?

Är det inte helt underbart. Handlar nästa om mig. Ja, förutom att männen dansar efter pipan, och miljonerna på banken. Men jag undrar också vad jag vill egentligen. Kanske inte är kärleken, där har jag nog bestämt mig. Men i livet. Vad vill vi alla? Vad ska vi egentligen få ut av allt? Vad är det som är det viktigaste i livet?

Mannens lillebror fyller 25 och släkt och vänner samlas i stugan vid Årsta havsbad. Det är första gången jag träffar hans pappa och första gången jag ska prata med hans mamma, så jag är lite nervös. Men efter en litet knackig start har vi väldigt trevligt. Vi sitter inklämda runt små bord i det härliga uterummet, och bredvid mig till vänster har jag en vän till brodern och mannen till höger och hans pappa bredvid honom som pratar och pratar. Han är en imponerande figur, över två meter lång, bredaxlad och stor. Har har tävlat i tyngdlyftning när han var ung och ser fortfarande ut att kunna lyfta en bil. Håret är silvervitt men ögonen pigga.

Stugan är trevlig. Gustavsbergporslin och kakelugn från 1700talet blandat med plaststolar och smala sängar. Deckare, Allers, Hemmets journal på små bord runt om. En liten tv med två fåtöljer framför. Jag har spenderat en kort helg här i början av sommaren men skulle kunna tänka mig spendera mycket mer. Uterummet är som gjort för sena höstkvällar.

Vi får skjuts av han morbror och moster tillbaka till staden. Nynäsvägen ligger tom och ödslig, trots att klockan inte är speciellt mycket. Jag kurar i baksätet och längtar efter sängen. Bäddar ner mig när vi kommer hem trots mannens protester. Men han behöver också sova. Sover gott och länge. Helgen väntar.

Nu har jag börjat min kurs! Det var en härlig blandning av olika människor som trängdes i ett av klassrummen i dryga tre timmar igår kväll. Jag trodde att vi skulle starta mjukt och försiktigt, men efter en presentation och lite genomgång av kursplanen var det i stort set bara at t börja skria. Vildskriftövningar, bildbeskrivnignar, skriva runt ett ord... en härlig blandning och lätta sätt att komma igång på och få pennan att röra sig. Jag kände mig extra utmanad att skriva under en begränsad tid. I de flesta övningarna skulle man hålla pennan i rörelse i två minuter i streck. Ingen tid för finjusteringar eller att tänka efter. Förlösande för sinnet!

Det var en lättnad att se att även de som jobbade som copywrighter och journalister stammade lite lätt då deras texter skulle läsas upp. Det var länge sedan jag satt i ett klassrum och läste upp för okända människor vad jag har skrivit, och jag tyckte att det var lite läskigt. Men det gick bra! Och nu sitter jag och myser över mina hemuppgifter. Härligt med läxor!

Ska jag vara helt uppriktig, har jag verkligen inget att säga idag. Jag är nervös inför ikväll, men jag hoppas att det kommer att gå bra. Igår hämtade jag ut mitt nya körkort. Jag var nöjd. Jag trodde att jag skulle hämta det i centrum, men Posten visade sig ligga en kvarts snabb promenad i duggregn utanför industriområdet. Inte som förr... jag köpte ett par fina skjortor för att väga upp för promenaden, och en aubergine. Gjorde en märklig sås med auberginen till mannen, med tomat och små, små, små champinjoner. Den smakade helt okej, men såg märklig ut. Jag är nog inte så estetiskt lagd vad det gäller matlagning.

Om man bortser från att jag inte är så bra på att bestämma nya saker, har jag gjort ett väldigt bra jobb den sista veckan och nästan helt hunnit ikapp allt som blivit liggande under semestern. Det har känts bra. Jag gillar när jag känner mig effektiv. Idag hade jag ont i hjärtat igen. Kanske mindre bra. Men jag känner mig inte stressad.

Igår var jag ute och åt med min fd chef. Vi åt små tapas med getost och äppelmarmelad och vitlöksfrästa tigerräkor och små potatisar med chiliaioli och drack vin. Hon har skaffat sig ett par ruskigt bra erbjudanden om jobb. Jag är så glad för hennes skull, och vet att hon kommer att välja det rätta.

Det är svårt, det här med att välja. Ibland när jag känner mig filosofisk tänker jag att det är valen som ställer till alla problem i mitt liv. Samtidigt är det de som är grunden till allt det bra, till lyckan. Ofta kan jag se tillbaka och undra, om jag hade kunnat göra det annorlunda. Men eftersom allt som sker är beror på så många små faktorer, är det omöjligt att se om valen verkligen har lett till där man är. Jag försöker att inte ångra någonting jag gör, och att inte grubbla över det som kunde ha varit. Men ibland är man nyfiken, särskilt om man hamnar inför det större valet som hon nu har gjort. Hur långsiktigt ska man tänka?

Oavsett vad utgången är, hur allt blir, är i mitt fall det viktigaste att jag faktiskt väljer, och att det inte bara "blir så". Någonstans vill jag känna att jag är i kontroll över mitt liv. Även om det bara är för små, små stunder i taget.

Nu har han varit här, men det var svårt att välja. Allting han lade fram som storsäljare tyckte jag var fula. Till slut fick jag lite hjälp, och nu är det klart. Det här med att bestämma sortiment är nog inget för mig, trots allt.

En av våra leverantörer ska komma och ha ett möte med mig, bara mig. vi ska titta på hans saker och sätta höstsortimentet. Jag är lite nervös eftersom jag inte brukar få bestämma saker själv. Jag är dessutom helt ofixad, eftersom jag tänkte gå och träna på lunchen och inte har tvättat sedan semestern. Men det är roligt att ta beslut själv.

Det är bara det att ingen kommer. Jag väntar och väntar.

Jag snubblar på orden idag. Får inte till något riktigt flyt i texten. Huvudet är lite segt, kanske det kan bero på det? Det måste gå över innan skolan börjar.  Är ganska nervös inför kursstarten på onsdag. Jag hoppas att det är några trevliga människor som jag ska gå med. Tänk om jag inte får in något flyt då heller? Tänk om jag faktiskt inte alls kan skriva, om allt det där bara är i mitt huvud. Det har varit den enda stora drömmen jag har haft, den enda drömmen jag har hållit kvar vid. Om den bara visar sig vara på låtsas, vad gör jag då? Vad har jag då kvar?

Fredagskvällen spenderandes med mor, far och lillasyster. Vi åt lite mat och pratade lite och lillasyster somnade klockan nio i soffan. Vi är trötta på fredagar. I lördags gav jag och min vän oss ut på shoppingtur. Jag hade egentligen inte tänkt handla något, men jag hittade ett par billiga skor, sådana som jag letat efter till jobbet. Men oj, så mycket folk det var. Affärer i Stockholm city en lördagseftermiddag är inte riktigt min stil. Jag tappar lusten att handla av alla människor. Men det var trevligt att träffa henne. Jag funderar allvarligt på att börja spela in allt hon säger och ha det som underlag för min bästsäljande roman. De händelser hon råkar ut för är så otroliga att man inte skulle tro att det var realistiskt skrivet. Men så är hon också en bra historieberättare. Själv kan jag få vilken häftig historia som helst att låta torr och tråkig.

I lördags var jag och mannen på födelsedagsfest hos min gymnasievän. Hon är en väldigt speciell människa, men underbar. Jag har inte varit i hennes lägenhet förr, men älskade den. Jag hade ingen aning om att hon var så växtintresserad. Förutom att fönstren och tvbänk och väggarna var fyllda med blommor och växter, fanns det mer intressanta exemplar. I köket hade hon en stor, trevåningshylla fylld med St Paulor. Små, söta blommor, i olika färger och former. I vardagsrummet hade hon ett enormt träd. Hela balkongen var fylld med exotiska, vackra blommor. Jag var verkligen imponerad. Två vackra katter strök omkring, stora och melerade i färgen. Tyvärr så gömde de sig under sängen större delen av kvällen, eftersom en av hennes vänner hade med sig sin hund. En helt fantastisk pudelblandning med långa öron, liten och nätt och glad och med en päls som inte gick att sluta klappa. Om jag någonsin skulle skaffa en hund, skulle det vara en sådan grå liten skönhet.

Och just det, festen. Den var trevlig. Jag hade väntat mig en stor lesbisk maffia men det var bara några stycken som dök upp. Men människorna var trevliga och varma och hon hade ordnat det så fint. Jag åt vattenmelon och små snittar med skagenröra och pistagenötter och drack vitt vin. En riktigt lyckad kväll.

Igår tog vi oss knappt ur sängen. En längre höstpromenad, och sedan film, gamla vänneravsnitt, och ett samtal med storasyster som nu är tillbaka på svensk mark. Jag sov gott, och fast jag vaknade vid fem som vanligt lyckades jag faktiskt somna om. Inte alls någon dum start på veckan.

Hm, en blandning av tysk poesi och gnäll över resplaner. Och jag som undrar varför min blogg inte är en succe...

När jag läste tyska i gymnasiet fick vi läsa en del Goethe. Jag har alltid gillat denna, som han skrev 1780. Ibland roar jag mig med att hitta nya tolkningar och översättningar på denna, och nu har jag hittat en parafras som jag verkligen gillade av Heidenstam. Den fångar ögonblicket på ett sätt som tilltalar mig.

Über allen Gipfeln
ist Ruh,
in allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch;
die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.

Johann Wolfgang von Goethe

Varför till ro så brått,
Du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.
Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna min flicka! Snart
finnas ej heller vi.

Det verkar hopplöst att hitta en resa som fungerar med mannens ekonomi och skola. För att komma iväg i oktober behöver vi boka nu. Det märks att han inte brukar vara ute och röra på sig. Han har ingen riktig uppfattning om hur mycket fixande och letande det är, eller hur mycket det kostar. Jag blir irriterad. Jag försöker att inte visa det, men det märks. Det är väl bara att bestämma sig. Ska vi åka, får vi betala vad det kostar. Annars kan vi ju bara strunta i det.

Jag vaknar vid fem och ligger och vrider mig tills jag bara har tio minuter kvar innan jag ska gå upp. Då faller jag i nästan onaturligt tung sömn och inbillar mig att det är mitt i natten när klockan ringer. Men det är det inte, klockan är nästan sex och det är dags att gå upp och äta fil och göra sig iordning för jobbet. Jag tror att jag provar fyra eller fem olika kombinationer av kläder. Inget sitter snyggt. Jag försöker att inte gripas av panik.

Det är tomt på jobbet när jag kommer dit, och jag hinner arbeta i nästan en halvtimme innan folket börjar att droppa in. Chefen är i Paris denna helg, så jag är ensam på mitt kontor. Jag stänger av ljudet på telefonen. Sådär, nu ska jag få mycket gjort.

Min mamma kommer och hälsar på mig idag, vi ska äta middag hos mig tillsammans med lillasyster och pappa. Storasyster är fortfarande i ett varmt land och solar sig och kommer inte hem förrän imorgon. Jag hoppas att det blir trevligt, men jag är väldigt trött och skulle gärna lägga mig tidigt. Undrar hur länge jag kommer att kunna hålla mig vaken efter ett par glas rödvin?

Jag försöker träffa tre personer nästa vecka. Det ena är min fd chef och det andra är mina småflickor, två flickor som jag har jobbat tillsammans med. jag och chefen har satt ett datum. Hon undrar om vi kan ändra eftersom hon har en intervju dagen efter. Inga problem. Hon undrar om jag kan måndagen, men då har Småflickorna och jag har hörts fram och tillbaka och till slut enats om en dag: måndag, så jag och chefen bestämmer onsdag istället för tisdag. Sedan kommer den ena småflickan på att hon har magdans på måndag, och den andra småflickan har lovat att följa med en av hennes vänner som ska tatuera sig. Inga problem. Jag och ena småflickan bestämmer torsdag. Jag skickar ett tjugonde sms till den andra om frågar om det fungerar. Nej, då kommer hennes spanska pojkvän upp. Kan vi möjligtvis en annan dag? Vi lämnar det med att ta det veckan efter. Då kommer jag på att jag har min första skrivkurs på onsdagen. Jag sms:ar chefen och frågar om vi kan ta det på måndag. Total förvirring.

Jag tror att det här är anledningen till att jag så sällan träffar mina vänner. Det är helt enkelt för svårt med planeringen. Jag undrar om Stockholm är enda staden i Sverige där man inte går runt och hälsar på, utan alltid måste ringa oh boka in ett möte. Om någon ringer på min dörr och jag inte har bokat in någon, öppnar jag aldrig. Det kan ju vara ett psyko. Eller Jehovas vittnen. Eller en försäljare. Eller en arg granne som påstår att jag inte har städat efter mig i tvättstugan. Men lite sorgligt är det.

Men nu ska jag i varje fall träffa chefen på måndag, träna på tisdag, skrivkurs på onsdag, mannen på torsdag och sedan är det helt plötsligt helg igen. Veckorna går så fort. Snart är det helg igen!

Det blir ett lagom hårt träningspass som tisdagsunderhållning. Jag och kollegan har bestämt oss för att ta upp vår forna träning tillsammans och avsatt en dag i veckan för detta. Det är fullt med folk på gymmet, mer eller mindre vältränade. En flicka i min ålder gör övningar på en pilatesboll när vi kommer upp till den översta våningen för att köra ben och mage. Hon är finlemmad som en liten flicka i kroppen och kan omöjligtvis väga över 50kilo. Armarna är smala men fast och med muskler som spelar när hon anstränger dem. Jag har svårt att slita blicken. Det är inte mitt mål att se ut sådär, men min uppfattning om att de riktigt smala tjejerna bara är nedsvultna och bara tränar konditionsträning och fettförbränning visar sig alltså vara fel. Om hon nu inte är det eviga undantaget.

Mitt eget kroppsideal håller på att slås i spillror. Jag har senaste månaderna haft flera märkliga uppvaknanden om vilken totalt sjuk syn jag har på kvinnokroppen. Kanske är det för att Stockholms flickor är smalare än övriga landets. Kanske är det för att branschen jag jobbar i bara visar de trådsmala modellerna för de riktigt dyra designerkläderna. Kanske är det för att så fort jag slår på TVn bokstavligen dränks jag i bilder som visar anorektiska modeller som gör filmkarriär. Det har inte varit så här så länge. Inte rakt igenom samhället, på alla plan. Jag och syster ser på en filmatisering av en av mina älsklingsböcker när vi åker tåg genom Sverige. Den utspelar sig tidigt 1900tal men är filmad under 80talet. Det slår mig hur mycket mindre våra skådespelerskor idag är. Ingen av flickorna i filmen ser speciellt smal ut, med våra mått. De ser friska och normalviktiga ut. Så mycket enklare det skulle vara att gå omkring i en sådan värld.

Så vad är det största målet med min träning? Viktminskning, vad annars. Men den här gången vill jag göra det på rätt sätt. Inte genom svältkost, ångest och en närmast fobisk inställning till att träffa folk där jag kan ställas inför situationer där jag måste äta. Utan på ett långsamt och mer hälsosamt sätt. Det är ingen konst att gå ner tio, 15 eller 20 kilo. Men det är en konst att göra det rätt, och hitta ett sätt att leva och trivas utan att gå upp dem igen.

Jag äter lunch med min gamla arbetskollega, som till min stora glädje arbetar hos oss igen. Vi går till Nationalmuseet och jag äter en god soppa med potatis och små kräftstjärtar och hon äter korv och mos och konstig lök och senap. Vi diskuterar alternativa terapimetoder och jag får ett par förslag som kan vara värda att testa. Sedan pratar hon sig varm för sin yoga. Jag är tveksam. Det skulle säkert vara bra för mig, och ett utmärkt komplement till styrke- och konditionsträningen, men jag är rädd för att jag skulle känna mig så klumpig. Jag är så väldigt ovig. Och lite läskigt är det med träningsformer, där det rekommenderas att man bokar upp sig en hel helg och startar med. Jag ska ju skriva saker, räcker inte det som fritidssysselsättning?

Det är extremt mycket på jobbet, har suttit i möten hela förmiddagen och nu svettas jag över påfyllnaden av varor i vår andra butik. De har tomt, men jag har ingenting att ge dem! Inte bra, inte bra alls. Eftersom inga uppföljningar har gjorts under tiden jag har varit borta, har jag svårt att få något grepp över mina pengar. Jag skulle behöva börja från början, men jag hinner bara inte. Vem är förvånad...

Kanske skulle behöva lite yoga? Vore det inte underbart att kunna sätta stopp för hjärnan emellanåt? Känna sig i ögonblicket. Bli lite rörligare. Lugnare. Förekomma stressen, innan den verkligen kommer igång. Jag tror faktiskt at jag ska kolla upp det.

Jag hade lugna, regniga dagar i söder. Det började på morgonen, och ett fint, fint regn med små regndroppar höll i sig hela dagarna. Om man gick ut i det täcktes man  snabbt av små, små droppar, så mjuka att de inte kändes. Man blev lite kall och blöt. Träden och gräset såg höstgrönt ut, frodigt och tjockt växte det överallt, högre och högre eftersom ingen kunde klippa när det regnade. Vad gjorde jag när jag var själv? Spelade en liten golfrunda. Hjälpte mamma att sortera in 1987 i album. Gick en liten promenad. Simmade 2000 meter i den varma saltvattenbassängen med mamma. Blev lite trött i benen efter att ha simmat så långt. Bakade en liten pizza i stenugnen. Mätte ut mitt nya soffbord. Gick omkring och tittade på saker i pappas snickeri.

Och sedan hade jag tre fina dagar med mannen. Vi turistade, vandrade omkring vid havet och i det gamla rådhuset, tittade på saker, åt grillad mat och drack vin. Låg på gräsmattan och glömde oss för getingarna. Hade långa, soliga dagar då inte vardagen kunde komma åt oss.

Ingen storm i horisonten. Bara lite höstkänsla i luften.

Trots att jag var jobbivrig imorse, är jag väldigt glad över att den här arbetsdagen strax är slut. Jag ska gå en sväng i Gallerian, fota en bild till körkortet som blev stulet för ett år sedan och inte har åtgärdats än och sedan hem och äta fisksoppa. Kanske med en liten kräfta i. Jag har onsdagskänsla i kroppen och måste ideligen påminna mig om att det är måndag, och väldigt långt till helgen. Jag behöver bara lite rutin, det är allt. Lite rutin, och lite varm soppa. Kanske en promenad över ängen med lite musik i öronen också.

Mitt sovrum är höstkallt och en svag sol lyser in från vardagsrummet när jag vaknar denna dag, det första september tjugohundraåtta. Det är officiellt höst och det känns i både luften och kroppen. Jag är lite förvirrad efter tre veckors semester och har svårt att komma hemifrån, men snart traskar jag och mannen sida vid sida ner mot tåget. Kylan biter lite i kinderna, men luften är klar och frisk att andas. Rönnen vid bilverkstan på har färgats röd och gul när jag har varit borta. Den minner så starkt om hösten och är sorglig och underbart vacker samtidigt.

Jag får ett varmt välkomnande när människorna börjar droppa in på kontoret. Som vanligt är jag först till plats, och jag är efterlängtad. Jag känner mig ivrig att börja jobba igen, ett bra tecken efter semestern. Kanske är det för att sommaren blev en ganska solig sommar, och jag har tagit tillvara på många av de fina dagarna. Kanske är det de hela tre veckorna jag har varit ledig och faktiskt hunnit vila upp mig. Men mest tror jag att det beror på att höstkänslan är så påtaglig. Kylan. Löven. Hösten är en period av arbete, inte sommarsemester.

Det känns konstigt att inte fasa för hösten. Jag känner ett slags lugn över tiden som kommer att komma som jag aldrig tidigare känt. Inte någon ångest eller desperation att komma härifrån. Jag längtar lite efter tända stearinljus, te och murriga färger på textilerna hemma igen. Lugna söndagseftermiddagar bland sprakande höstfärger och med röda kinder i en slottspark. Mörka tisdagskvällar under en filt, framför en bra film. Träning på gymmet, där alla årstider är lika men med utan hets över att bli bikinisnygg på några ynka veckor. Jag har tiden för mig.

Jag tror att det kommer att bli en bra höst i år.