protector

Jag plockar fram udda ljusstakar och tänder lite rökelse och plötsligt doftar hela mitt hem 1997. Jag är 17 år igen och lycklig över mina nya vänner, vänner jag känner mig speciell och underbar med, vänner jag beundrar och har roligt tillsammans med. Korpsvart hår och ännu svartare ögon och varje fredagskväll tog vi bussen och tåget till privatfester med en vinflaska i ryggsäcken och ett fullt paket Marlboro lights i fickan. Jag pluggade som jag skulle men hade ganska lätt för mig och var oslagbar i samhällskunskap och religion, svenska och historia. Världen låg öppen för våra fötter och med ett engagemang så stort skulle jag förändra världen. Vegansim, Punk, Feminism och pojkar.  Kärleken till Johan var starkare än något annat och överskuggade ständigt mina steg. Det här var året vi var de bästa vänner, gick längs Stockholms gator under stjärnklara nätter och vänskapligt sov sida vid sida, spelade Mhing och hade frukostfester med lillasyster och Lisa. Jag satte nitar i min svarta rock och målade tårar med eyelinen och snirkliga mönster från ögonen. Min nyfunna cafévän och jag båtluffade i Stockholms skärgård och vi hängde på vattenfestivalen och jag och min bästa kompis Skådespelerskan njöt, sörjde, pratade, rökte, drack och levde dagarna och nätterna igenom.

Vilken tid. Jag kan inte få igen den, men är så oerhört tacksam för att jag fick den. Glömda är alla ensamma nätter, Glömd är smärtan och tårarna för att han inte ville ha mig och behandlade mig på ett sätt som har format hela min pojkvänshistoria. Glömda är alla regniga dagar som försvann utan minnen, glömda är bråken och irritationen mellan oss som vid vissa tidpunkter måste ha funnits där. Glömd är min osäkerhet och depressionen som den hösten fick ett obehagligt grepp om mig.

Rökelsen är släckt men ligger tung i luften. Jag blåser ut ljusen.