protector

Jag har en riktigt, riktigt dålig måndag. Det börjar redan söndag kväll, och jag vaknar upprepande gånger under natten och är orolig, förbannad, ångestfylld. En blandning av hat för jobbet och irritation över min situation. När jag går genom Sergelgången blir känslan så stark att den känns som rent hat och jag eldar upp mig mer genom att tänka på hur min sommar kommer att se ut. Det kommer bli ett rent helvete att ta hand om allt själv, och jag kommer inte ens få mer betalat för att göra det. Jag måste, måste, måste skaffa mig ett annat jobb. Det här jobbet är inte bra för mig. Det kan inte vara meningen att jag ska vakna upp varje söndagsmorgon med en isande känsla i magen och veta att imorgon måste jag gå tillbaka dit. Jag vill inte alls vara där! De kan lösa sina problem själva. Jag har ingen energi kvar, ingen kraft, ingen motivation.

Har både en väldigt bra och dålig helg. Fredagens middag blir lyckad och trevlig, lördagen bjuder på så underbart väder att det inte går att vara på dåligt humör. Men det är något som gnager. Om det är för att mannen åker iväg för att hjälpa till vid en flytt (samma människor som han hjälpte flytta för bara ett par månader sedan, har folk ingen skam i kroppen? Vad sägs om att fråga någon annan? De är inte ens speciellt nära vänner) eller för att det bara inte känns helt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tycker att han verkar distanserad.

Lördagskvällen går vi på stadsteatern med ett par av hans vänner och det är trevligt. Pjäsen är en av mina favoritböcker, som alltid brukar få mig att känna hopp. Men denna gång får Söderbergs drama mig att bara känns förtvivlan och sorg. Ska det vara så svårt? Gör vi alla fel val? Eller har vi fastnat i samma tankegångar som Arvid:

                                 "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller 
                                  sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem,
                                  och det händer att man mister dem. Men man väljer inte."             
                                                                                              Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken

Det är som att mitt och mannens fortsatta liv flashar förbi denna helg. Hans prioriteringar, hans sätt att låta mig komma delvis in i hans liv men inte hela vägen, sakerna jag önskar att han sade men som han aldrig berör. Jag är lite tyst och sluten när vi skiljs åt tidig söndagseftermiddag för att han ska hem till böckerna och uppsatsen. Jag klarar inte av hans sätt att planera, eller snarare brist på den. Han märker att det något är fel men frågar inte. Och det kanske är lika bra. Jag vet inte vad jag skulle ha svarat. 

Jag spenderar istället söndagen med syster, vi hänger i humlan, spelar frisbee, går en underbar försommarpromenad fylld med hägg, syren och vi hittar till och med utslagna liljekonvaljer när vi tuffar på i skogen. En god middag hemma hos henne och en massa prat innan jag vid nio beger mig hemåt. Han ringer mig när jag är på väg mot tunnelbanan. Bara det visar på att han vet att jag inte är okej. Han ringer aldrig mig annars. Men istället för att fråga vad det är eller hur jag mår pratar vi om banala saker, saker som ingen skulle bry sig om de bara försvann idag från jordens yta. Och det gör mig mer ledsen och förbannad än om vi inte hade pratat med varandra alls.

Jag lyckas hålla mig från att gråta ändå tills jag kommer hem.

Jag är aningen nervös för kvällens historiska middag, för första gången har vi syskon pojkvänner samtidigt och ska sammanföra dessa med föräldrarna. Det blir säkert trevligt, men eftersom vi är hos mig känner jag lite extra ansvar. Men vad kan egentligen gå fel (förutom att maten blir sådär)?

Kvällens meny:

Förrätt (stående) på balkongen

Små smördegsknytten med ädelost serveras tillsammans med vitt vin

Varmrätt

Min och Syrrans speciella risotto med citron och sparris, kycklingfilé och en grön sallad med spenat, ruccula och gurka. Cocktailtomater enligt krav från Syrran. Och så en massa rött vin.

Efterrätt

Familjens special (en rätt vi alltid åt när jag växte upp), persikohalvor i ugn med ett lager av mandelmassa, after eight och lite cointrou överst med lättvispad grädde och espresso

Har nästan handlat allt, salladen och ny ost måste jag köpa idag (smakade av parmesanen jag köpte igår, och den var inget vidare). Syrrans man ska fixa vinet så jag är övertygad om att det kommer att vara riktigt gott. Under lunchen tänkte jag ta en snabbtur till blomsterhandeln närmast och se om de har några långa blommor för vaser på golvet. Jag var ute och plockade vitsippor och en gul märklig blomma igår (nej, inga maskrosor) som jag har satt ihop till små bordsbuketter i snapsglas. Det är så svårt att duka utan förrättstallrik så att det blir fint, men det här tror jag kommer bli snyggt. Mitt stora problem är att jag inte har åtta kuvert av mina fina tallrika, utan jag får köra fyra + fyra kuvert som hör ihop. Men det kan nog bil fint ändå.

Ibland blir jag så trött på mig för att det måste vara så perfekt, men vi ses ju så sällan, och jag gillar att anstränga mig med sådana här saker. Och jag tycker om när folk har ansträngt sig för mig.

Äntligen fredag! Jag har inte hunnit längta lika mycket som möjligt men visst har jag fredagskänsla i kroppen, som är ännu starkare av att jag får gå hem redan klockan två för att fixa hemma innan min familj kommer på middag. Har förberett det mesta i lägenheten men den gamla stora soffan tar upp stora delar och jag ska hinna bli av med den innan de kommer.

Underbara postenkillar ringde på med soffan utanför min dörr igår - vilken service! Hade krävt av mannen att han skulle vara på plats och inte alls sitta och skriva på sin uppsats för att hjälpa mig kånka den tunga tingesten fyra trappor, men nu behövdes det inte. Det tog oss däremot närmre två timmar att montera den... Man förstår inte hur bra IKEA-beskrivningarna är förrän man har sett något annat! Detta var en dålig svartvit kopia på norska, där det inte preciserades vilka hål som skulle användas med vilka skruvar. Inte helt rätt, men tur att mannen är händig! Men nu är det så fint, så fint! Hann med att inviga den med lite hångel också. En riktigt bra eftermiddag.

Min soffa har kommit! Den är två veckor för tidig, men det gör ingenting att jag inte har hunnit sälja av den gamla än. Den får helt enkelt åka till soptippen istället för ut på Blocket. Nu ska här införskaffas nya, fina små satsbord, så kommer det att bli underbart vackert!
http://www.duka.se/sv/Sverige/Produktkatalog/Vart-sortiment/Inreda/Mobler/Mobler/265134/

Jag har en produktiv dag hemma, där jag städar lägenheten, tvättar golven och gör en mental lista på det jag måste göra innan fredag; putska fönstren, köpa hem ny tvål till badrummet, ett par vändor till den överfulla källaren med bortsorterade kläder och linne.

Mannen kommer sent efter en tretimmars genomgång av herrgården han ska guida i sommar. Vi sitter uppe och pratar utan TV, bara lite musik och en riktigt bra flaska vitt i mina nya Montrachet/Chardonnayglas. Jag har ändrat uppfattning om dem, de är underbara att dricka ur. När klockan börjar närma oss elva går vi och lägger oss. Somnar mellan tolv och halv ett, drömmer om saker jag inte kan minnas. Vaknar strax innan väckarklockan. Inbillar mig i några sekunder att jag är utvilad, men jag är jättetrött om inte vilrummet hade varit så äckligt här hade jag kunnat gå upp och lägga mig där en timme. Men det går nog över.

Ikväll ska vi fira arbetskollegan/träningspartnerns husköp. Hon och hennes trevliga fästman har köpt en villa i Rönninge för ungefär tre och en hal miljon. Hissnande siffror för mig. Men de är lyckliga, oj, så lyckliga! Jag har varit med nästan från början gällande detta husletande, och de har pågått ett bra tag. Så många gånger hon har hoppats, och sedan har det inte blivit något. Men nu har det alltså hänt, kontrakten är undertecknade och det är klart för inflyttning i sommar.

Det både skrämmer och lockar mig. Jag har aldrig bott tillsammans med någon. Jag har inte ens åkt på semester med någon och på så sätt bott tillsammans under en begränsad tid. Det känns som om det är så mycket jag ligger efter med, jag är ändå 28, åren tickar på. Som det är nu känns det ju som att det är mannen som jag vill vara med. men han är så långsam, och vem vet om han någonsin kommer att komma dit? Jag vill inte vänta förgäves. Och ibland kommer en mycket obehaglig tanke smygande: blir det inte bättre, eller mer, än såhär?

Om man skulle rada upp alla pojkar/män/killar jag har varit tillsammans med eller har varit kär i, skulle de vid första anblicken inte ha något gemensamt. Olika åldrar (jag har ett hyfsat stort spann även om jag inte kan bräcka vännens (vad ligger egentligen ditt spann på?), olika kulturer, olika hudfärger, olika nationaliteter, olika religioner, olika politiska ställningar, olika hårlängder... och så vidare i det oändliga. Men. Deras största gemensamma nämnare är att de behövs tas om hand. Jag har trott att jag har kunnat rädda dem. Med facit i handen - det fungerade inte. Det går inte att rädda människor som inte vill bli räddade. Och handen på hjärtat - i många fall har de säkert inte behövt bli räddade. Men det är tryggt att känna sig behövd.

Nu sitter jag och letar jobb åt den nuvarande mannen. Jag gör det inte för att han har bett mig. Jag gör det för att jag inte vill att han ska gå arbetslös och paja min del av sommaren genom att inte ha några pengar. Men jag märker att jag har svårt att släppa kontrollen. Han är en vuxen, ansvarstagande man. Han har planerat sin utbildning, han har köpt loss sin hyresrätt, han lagar mat och städar, han har koll på sin ekonomi (att det är en liten ekonomi är en annan sak). Men jag blir ändå stressad av att veta att han inte har löst saker och ting ännu! När jag gnäller om det inför mig själv slås jag av tanken att jag inte heller har sökt några nya jobb. Men det är ändå en skillnad, jag är inte arbetslös, jag kommer kunna betala hyran.

Det är inte speciellt bra ur attraktionssynpunkt att hjälpa människor för mycket. Det är svårt att respektera någon som man anser inte är förmögen till att klara sig själv, och för min del är det svårt att vara attraherad av någon jag inte respekterar. Varför är det så svårt att släppa kontrollen? Vad är det jag tror kommer att hända?

Enligt min våg har jag gått ner ett och ett halvt kilo sedan igår. Om det inte hade varit för att jag var skeptisk, skulle jag hoppat runt och tänkt "underbart! Kommer bara ta en vecka att gå ner mina kilon!". Men jag tror inte att det är så enkelt. Och naturligtvis är det exakt vad som står i mitt horoskop när jag läser metro på väg till tåget. Dåligt! För övrigt drömde jag om hästar inatt, den svarta hästen vill inte lämna mig ifred. Jag undrar om det är något hon vill säga mig, eller om jag helt enkelt bara förläst mig på vännens blogg och det är därför hon envisas att förfölja mig genom nätterna.

Idag är det dags för nya vanor. Jag har sagt det ungefär en gång i veckan sedan nyår, men den här veckan menar jag det. Inget onödigt handlande, ingen onyttig mat, och så måste jag röra på mig. Två gånger på gymmet förra veckan, nog kan jag bättre än så? Jag kommer behöva köpa en helt ny sommargarderob om jag inte går av mig mina stressför jobb/jul/semester/slutaröka-kilon, och det NU. Chefen säger att hon också har gett upp och precis som jag tänkt samma tanke- ge oss till de högre makterna. Suck. VV, här kommer vi igen...

För att markera början skriver jag upp morgonens vikt och hinner också med att mäta mig och skriva upp måtten innan jag går till jobbet, något jag saknade att jag inte gjorde förra gången. Visst gillar jag att följa via vågen, men det är ändå centimetrarna som betyder något. Det, och storlekarna i kläder. Skickar ett sms till chefen, eggar om ett vad för att puscha det lite. Även om jag har min målbild klar för mig är jag en tävlingsmänniska, och det kan vara det där sista som faktiskt får en att låta bli att äta det där man tänkte stoppa i sig, eller fick en att ge sig ut en sväng fast man är helt slut efter jobbet. För det är ju en viss tidspress. Det är redan maj. Hur mycket hinner man med på fyra, ynka veckor?

Det började med att jag skulle torka ur kylen. Någon gång emellanåt slänger jag alla gamla saker som jag inte vill äta längre (burkar med, feferoni, gammal bostongurka, mineralvatten och så vidare), torkar ur och frontar upp allting så att jag får en överskådlig blick över filen och marmeladburkarna. Men den här gången hade jag inte vett nog att sluta där. Jag fortsatte utanpå kylen, och sedan ner på spisen. Tog fram stålull och gnuggade spisplattorna riktigt rena. Men när jag kom till sidan av spisen såg jag in i min ugn. Hua! Jag har inte skrubbat den sedan jag flyttade in (fem år sedan). Vidriga lager med fett som bildats, stänk från mat, sot på botten som luktar varje gång jag sätter på den.

Två timmar och lika många förbrukade svampar senare börjar jag titta i kökslådorna. Så mycket skit man samlar på sig! Jag slänger och slänger men varje gång jag rensar finns där nya, onödiga saker. mitt jobb för med sig att jag också allt som oftast köper hem eller får köksprylar, underbart härligt men farligt eftersom det fyller upp mitt kök. Ingen plats och bara massa smuts. Det slår mig bäst jag skrubbar och torkar att det säkert finns massa ställen i min lägenhet som jag borde skrubba som är lika äckliga som dessa. Hur ofta dammsuger jag tak och torkar av väggar, rensar avlopp, tvättar trasmattor och dörrmattor? Jag sköter veckostädningen utan problem, dammsuger och svabbar golven nästan alltid en gång i veckan, men allt det andra? Insidan av skåpluckor, byta filter i fläkten ovanför spisen, torka bokhyllorna och dammsuga böcker... jag känner mig som en väldigt smutsig varelse. Gör folk sådant här regelbundet? Gör ni det?

Det är en ny dag och på väg till tåget får jag en tanke i huvudet, något att diskutera, något att fundera över. Men redan innan jag har nått arbetsplatsen är den som bortblåst. Jag hoppas att den återkommer. Det är skrämmande hur mycket saker som bara hoppar ut ur huvudet på mig för tillfället. Det har varit så ett tag, och verkar inte bli bättre. Igår innan jag skulle somna låg jag och försökte komma ihåg min och mannens första träff efter det att vi verkligen hade sagt att vi var tillsammans. Inget minne av händelsen. Funderar över tiden vi jobbade tillsammans. Knappt något minne av de månaderna. Tänker på min barndom. Spridda minnesbilder av gräsmattan, käpphästar, badstränder, böcker. Men inget som håller ihop riktigt. Vissa saker mer vet jag har inträffat än att de verkligen har det, som när jag lärde mig cykla på Öland, eller alla dessa julaftnar i huset med släkten. Men varför kan jag inte minnas tydligt? Alla andra verkar ha någon form av fotografiskt minne om hur de har haft det. Det enda jag kan komma ihåg är ord. Inte fy skam, men vad hände med allt det andra?

Var och tittade på lägenheten igår tillsammans med farbror och en vaktmästare. Just nu är den i stort behov av renovering. Planlösningen är märklig, svårt att tänka sig hur tanken var då den byggdes. Men nog finns det potential!        
              

Man kommer in i mitten av lägenheten, och till höger ligger ett märkligt avskiljt rum på väg mot vardagsrum, och bredvid detta sovrum och badrum med klädkammare. åt andra hållet ligger ytterligare en toalett, klädkammare, ett smalt kök och ett sovrum till. Man skulle kunna slå ut en hel del väggar och göra om, bredda kök för att få plats med ett matbord och göra vardagsrummet större. De 94 kvadratmetrarna dåligt disponerade, lägenheten känns inte speciellt stor. Men oj, om jag fick den... dock ser det inte speciellt bra ut, det ligger alldeles för många framför i kön, och nog borde fler än jag se det fantastiska läget med utsikten som är slående vacker. Jag vill ha den! Jag kan se mig och mannen fixa tillsammans, få plats med alla våra böcker, få ett alldeles underbart sovrum utan någon dator som brummar, slå ut väggar och sucka och stöna över allt jobb men egentligen vara otroligt nöjda med oss själva... vill ha! Kan man börja panikjobba i en församling för att få hamna i rätt kö, tro?

Hade en dålig kväll igår, tillbaka i gamla onda vanor. Får lida för det idag, mår inget vidare. Jag funderar mycket på hur jag ska jobba för att inte hamna där, men har ingen lösning än. Att inte ha kontroll är det värsta. Samtidigt är jag positiv för en lösning, tror ju att jag kan bara jag vill tillräckligt mycket och fokuserar! Men det är klart att jag är osäker, osäker och rädd. Kanske mest för att jag inte förstår mig.

Hade väldigt svårt att ta mig upp imorse, inte förrän tio över sex lyckas jag masa mig ur sängen. Får det lite stressigt innan jag måste gå till tåget, men hinner ändå promenera ner istället för att ta bussen. Försöker fånga alla former av vardagsmotion som jag kommer över. Gymträning igår, sprang längre än förra veckan och snabbare. Har hållit mina två pass i veckan ett par veckor nu, men det är för lite. Frisbeeträningen har legat nere, men med det varma vädret kommer vi snart komma igång utomhus. Jag längtar! Det är verkligen en helt annan sak än i en svettig gympahall.

Idag blir det troligen en långpromenad efter jobbet. Om vädret håller i sig och är så fint som det är nu på morgonen vill jag inte vara instängd på gymmet. Det är en helt annan sak på luncherna. Även om det blir kortare träning är det bonustid, då jag hade kunnat sitta och jobba istället. Skönt att få en timme där jag kan glömma jobbet, även under arbetsdagen. Det är en av de stora fördelarna med det här jobbet, att jag faktiskt kan gå iväg två gånger i veckan och träna, utan att stressa speciellt mycket. Men sommaren närmar sig med stormsteg, och det börjar bli dags att ta i med hårdhandskarna. Jag hoppas att Kollegan snart kommer igång och tränar med mig, om så bara en dag i veckan. Vi sporrar varandra: snabbare, tyngre, fler gånger. Och det är roligt med sällskap.

Fortfarande inget svar... ååå, så jag hoppas! Men försöker att förbereda mig på att det inte kommer att bli någon fin lägenhet för mig just nu. Önskar bara att telefonen kunde ringa så att jag visste. I tanken har jag redan börjat möblera.

Jag är så omotiverad vad det gäller jobbet! Finns hundra tusen saker som jag hellre skulle göra, och jag kan inte låta bli att tänka på dem; hänga med mannen, läsa böcker, måla tånaglarna, spela frisbee, shoppa vårjacka, städa förrådet, torka ur skåp i köket, renbädda sängen, planera renovering av badrummet, promenera runt årstaviken, hjälpa Vännen med företag att borsta på hennes häst, rensa rabatter på gården hemma, se en riktigt bra film, sitta på balkongen och lösa korsord... skulle nog kunna fortsätta i evighet. Hoppar mellan faktiskt arbete, bloggar, googelsökningar och att bara stirra ut i luften. Jag vill göra något annat, nu! Någon annan som känner likadant?

Den fantastiska veckan fick ett minst lika bra slut. Har fått mycket tid med mamma, och hon har fått träffa mannen ordentligt. Känns bra, riktigt bra. Festen i lördags blev lyckad, även om Syster var orolig innan så fick alla plats. Mixen av människor var bra, stämningen var hög, musiken glad, hennes man barchefen serverade perfekta drinkar på löpande band... hon kan vara riktigt glad åt en mycket lyckad fest. Och jag var riktigt glad åt mannen, jag är så glad att han är min, så stolt över att han står vid min sida.

Efter en dag på Thielska galleriet, lunch på Ciao ciao och sedan en tur till farbror och (ingifta) faster. Fasters mor har flyttat till hem, vilket gör att hennes lägenhet blir ledig. Om jag har riktig, riktig tur kan jag få komma och titta på den... törs inte hoppas men tänk om, tänk om! 90 perfekta kvadrat mitt i staden till en överkomlig hyra! Ska få besked ikväll, kommer att gå som på nålar till dess! Även om det är för tidigt för mig och mannen att bo tillsammans skulle det här vara det perfekta stället. Och till dess att vi är redo skulle jag kunna bo där själv... å, jag längtar, hoppas, förtvivlar! Känner mig lika dramatisk som en flicka i en Jane Austen-roman som är kär för första gången!

Vädret är ändrat! Istället för de svarta moln med regn som har legat över Stockholmskartan senaste dagarna är där nu sol! Blir så otroligt glad, d-vitamin, d-vitamin, d-vitamin! Och förhoppningsvis lite nya fräknar!

Å, en sådan underbar morgon! Jag njuter i fulla drag eftersom jag vet att vädret ska svänga nu. Min femtonminuterspromenad till pendeln är ett nöje dessa dagar; inget slask som fastnar vid byxbenen och gör att jag måste trampa omkring i sörja hela dagen, inget regn som smetar ut sminket, ingen blåst som får håret att forma sig på möjligt men inte smickrande sätt... jag blir så glad!

Tidningen är full med ekotips, och jag skäms över hur lite jag gör. Jag är inget vidare på att källsortera, jag slänger ofta mat och jag älskar att shoppa och resa. Men jag tröstar mig med att jag inte äter kött, vilket är väldigt miljövänligt, och jag åker alltid kommunalt. Det är inte heller så illa. Om man ska fortsätta på det spåret: jag tittar nästan aldrig på tv eller använder datorn hemma, och är ingen storkonsumerare av el. Jag handlar inte heller dyra designplagg och använde kläderna många gånger. Pantar burkar och sorterar glas. Något mer? Jo! Jag har en vattenkokare jag är väldigt förtjust i och använder alltid lock vid matlagning. Det ni.