protector

Har både en väldigt bra och dålig helg. Fredagens middag blir lyckad och trevlig, lördagen bjuder på så underbart väder att det inte går att vara på dåligt humör. Men det är något som gnager. Om det är för att mannen åker iväg för att hjälpa till vid en flytt (samma människor som han hjälpte flytta för bara ett par månader sedan, har folk ingen skam i kroppen? Vad sägs om att fråga någon annan? De är inte ens speciellt nära vänner) eller för att det bara inte känns helt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tycker att han verkar distanserad.

Lördagskvällen går vi på stadsteatern med ett par av hans vänner och det är trevligt. Pjäsen är en av mina favoritböcker, som alltid brukar få mig att känna hopp. Men denna gång får Söderbergs drama mig att bara känns förtvivlan och sorg. Ska det vara så svårt? Gör vi alla fel val? Eller har vi fastnat i samma tankegångar som Arvid:

                                 "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller 
                                  sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem,
                                  och det händer att man mister dem. Men man väljer inte."             
                                                                                              Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken

Det är som att mitt och mannens fortsatta liv flashar förbi denna helg. Hans prioriteringar, hans sätt att låta mig komma delvis in i hans liv men inte hela vägen, sakerna jag önskar att han sade men som han aldrig berör. Jag är lite tyst och sluten när vi skiljs åt tidig söndagseftermiddag för att han ska hem till böckerna och uppsatsen. Jag klarar inte av hans sätt att planera, eller snarare brist på den. Han märker att det något är fel men frågar inte. Och det kanske är lika bra. Jag vet inte vad jag skulle ha svarat. 

Jag spenderar istället söndagen med syster, vi hänger i humlan, spelar frisbee, går en underbar försommarpromenad fylld med hägg, syren och vi hittar till och med utslagna liljekonvaljer när vi tuffar på i skogen. En god middag hemma hos henne och en massa prat innan jag vid nio beger mig hemåt. Han ringer mig när jag är på väg mot tunnelbanan. Bara det visar på att han vet att jag inte är okej. Han ringer aldrig mig annars. Men istället för att fråga vad det är eller hur jag mår pratar vi om banala saker, saker som ingen skulle bry sig om de bara försvann idag från jordens yta. Och det gör mig mer ledsen och förbannad än om vi inte hade pratat med varandra alls.

Jag lyckas hålla mig från att gråta ändå tills jag kommer hem.