protector

Jag har en produktiv dag hemma, där jag städar lägenheten, tvättar golven och gör en mental lista på det jag måste göra innan fredag; putska fönstren, köpa hem ny tvål till badrummet, ett par vändor till den överfulla källaren med bortsorterade kläder och linne.

Mannen kommer sent efter en tretimmars genomgång av herrgården han ska guida i sommar. Vi sitter uppe och pratar utan TV, bara lite musik och en riktigt bra flaska vitt i mina nya Montrachet/Chardonnayglas. Jag har ändrat uppfattning om dem, de är underbara att dricka ur. När klockan börjar närma oss elva går vi och lägger oss. Somnar mellan tolv och halv ett, drömmer om saker jag inte kan minnas. Vaknar strax innan väckarklockan. Inbillar mig i några sekunder att jag är utvilad, men jag är jättetrött om inte vilrummet hade varit så äckligt här hade jag kunnat gå upp och lägga mig där en timme. Men det går nog över.

Ikväll ska vi fira arbetskollegan/träningspartnerns husköp. Hon och hennes trevliga fästman har köpt en villa i Rönninge för ungefär tre och en hal miljon. Hissnande siffror för mig. Men de är lyckliga, oj, så lyckliga! Jag har varit med nästan från början gällande detta husletande, och de har pågått ett bra tag. Så många gånger hon har hoppats, och sedan har det inte blivit något. Men nu har det alltså hänt, kontrakten är undertecknade och det är klart för inflyttning i sommar.

Det både skrämmer och lockar mig. Jag har aldrig bott tillsammans med någon. Jag har inte ens åkt på semester med någon och på så sätt bott tillsammans under en begränsad tid. Det känns som om det är så mycket jag ligger efter med, jag är ändå 28, åren tickar på. Som det är nu känns det ju som att det är mannen som jag vill vara med. men han är så långsam, och vem vet om han någonsin kommer att komma dit? Jag vill inte vänta förgäves. Och ibland kommer en mycket obehaglig tanke smygande: blir det inte bättre, eller mer, än såhär?