protector

Mitt sovrum är höstkallt och en svag sol lyser in från vardagsrummet när jag vaknar denna dag, det första september tjugohundraåtta. Det är officiellt höst och det känns i både luften och kroppen. Jag är lite förvirrad efter tre veckors semester och har svårt att komma hemifrån, men snart traskar jag och mannen sida vid sida ner mot tåget. Kylan biter lite i kinderna, men luften är klar och frisk att andas. Rönnen vid bilverkstan på har färgats röd och gul när jag har varit borta. Den minner så starkt om hösten och är sorglig och underbart vacker samtidigt.

Jag får ett varmt välkomnande när människorna börjar droppa in på kontoret. Som vanligt är jag först till plats, och jag är efterlängtad. Jag känner mig ivrig att börja jobba igen, ett bra tecken efter semestern. Kanske är det för att sommaren blev en ganska solig sommar, och jag har tagit tillvara på många av de fina dagarna. Kanske är det de hela tre veckorna jag har varit ledig och faktiskt hunnit vila upp mig. Men mest tror jag att det beror på att höstkänslan är så påtaglig. Kylan. Löven. Hösten är en period av arbete, inte sommarsemester.

Det känns konstigt att inte fasa för hösten. Jag känner ett slags lugn över tiden som kommer att komma som jag aldrig tidigare känt. Inte någon ångest eller desperation att komma härifrån. Jag längtar lite efter tända stearinljus, te och murriga färger på textilerna hemma igen. Lugna söndagseftermiddagar bland sprakande höstfärger och med röda kinder i en slottspark. Mörka tisdagskvällar under en filt, framför en bra film. Träning på gymmet, där alla årstider är lika men med utan hets över att bli bikinisnygg på några ynka veckor. Jag har tiden för mig.

Jag tror att det kommer att bli en bra höst i år.