protector

Idag mår jag inte något vidare. Det började igår vid ettiden på dagen med en smygande huvudvärk. Som ett band som lades runt huvudet, tryck över ögonen. Och sedan illamåendet på det. Satt sista två timmarna på kursen och ville mest gå hem. Men jag stannade kvar. Vi fick jobba med litterär gestaltning, i enklaste formen. Beskriva föremål i text utan att nämna föremålet och så vidare. Det skulle vara ett föremål man hade nära sig eller använt mycket.

Det här var min:

Den har följt mig under många år. Alltid nära. Alltid till hands. Varit ett sällskap i oväder och storm, under strålande blå himmel, till vardag och fest. Liten, stark och behändig. Brinner bara för mig. Lätt att ta med mig överallt. Den rymdes lätt i jackfickan eller handväskan. Den har gjort så att jag har pratat med nya människor, folk jag aldrig trott att jag skulle haft något att säga till. Okända har blivit mina vänner i femminuterstreck. Den har skapat en del av min identitet och varit min hand felande länk. Den har varit min käresta och vän, funnits med mig i smärta och sorg, i glädje och lycka. Men jag var tvungen att lämna den, att säga adjö. Det fanns ingen framtid för mig om jag fortsatte att sätta oss samman. Det smärtade mig, men var för mitt eget bästa. Jag saknar den, men jag kan leva utan den.

Har ni någon gissning?

Nu ska jag sätta mig med en av våra leverantörer. Han är smålänning och allt är kanon och toppen och underbart. Jag vet inte om jag orkar med det idag riktigt.