Min djävul
Jag hittar en gammal dagbok i byrålådan och börjar bläddra i den för gamla minnens skull. Snart är jag så inne i mitt 21åriga liv att jag inte kan sluta. Jag är tillbaka i smärtan, i ångesten och oron. Det skrämmer mig hur länge jag haft de där tankarna. Det gör mig ledsen när jag ser vad jag gick igenom, hur jag mådde. På många ställen är jag ändå hoppfull. Jag skriver om hur jag vill förändra min värld, och att jag är övertygad om att jag kan göra det. Jag skriver med kärlek och utan agg till en av de människor jag älskade då. Efter allt som var, skriver jag ändå med kärlek.
På många sätt är jag annorlunda nu. Min livssituation är annorlunda. Jag har andra människor omkring mig, jag gör andra saker, jag jobbar på ett annat ställe. Men obehagligt mycket är detsamma. En liten jag sitter inne i huvudet och slänger ut onda tankar. Jag har lyckats jobba ner den lilla djävulen så att den kan tystas snabbare. Men hon gör sig fortfarande hörd, oftast när jag inte är beredd hoppar hon in och hånler.
Jag tror aldrig att hon kommer att försvinna helt. Men jag kommer kunna kontrollera henne bättre och bättre. Jag hoppas det i varje fall, att min resa går mot det mer stabilare. Ett lugn, en ro. Vänner omkring. En massa kärlek.
