protector

Inledning, försök ettHimlen var klarblå och solen stod högt över trädkronorna. Skogens praktfulla färgspel i rött, gult och orange stod sig vackert mot de gröna ängarna som sluttade ner mot sjön. Den lilla gårdsvägen hade lett dem förbi övergivna hagar, där gräset efter sommarens bete precis hade återhämtat sig och växte grönt och frodigt, och tog nu slut vid en gruslagd plan. En vindpust tog tag i några torra löv och förde dem upp i en svävande dans innan de lade sig tillrätta framför den gamla stallbyggnaden.  Ljuden från de ståtliga hästarna som en gång stått här, trampande hovar mot stengolvet och det trivsamma malandet av havre och hö var sedan länge borta. Bredvid den flagnande dörren gapade två mörka hål där små fönsterrutor tidigare suttit. Vinden, som hade lämnat av löven, fortsatte lekande runt knuten och ner över ängarna mot det gamla värdshuset. Det knastrade i gruset när de tre bilarna parkerade sida vid sida. Något rörde sig hastigt i skogsbrynet. En ensam fågel skrek i närheten, ett skrik som för ett ögonblick fyllde luften med ljud, innan det lika plötsligt dog ut, och allting åter blev tyst. Naturen betraktade stillsamt ungdomarna som plockade ur campingutrustning, termosar med kaffe och svampkorgar ur bilarna. Skrattande och rusiga över den torra, höga höstluften och solen som sken utan värme.

Inledning, försök två

- Sofia!

Tystnaden som följde var total. Hon tog ett djupt andetag och ropade igen, så högt hon kunde, ett skrik av rädsla och desperation.

- Sofia!

Vinden tog tag i träden ovanför henne, samma vind som hon hade skrattat åt tidigare under dagen då den hade lekt med hennes keps och fått den att lyfta och flyga långt över ängen innan hon fick tag i den igen. Samma vind, men något var förändrat. Nu kändes den hotfull. Olycksbådande. Den fick träden att svaja ovanför henne, löven att rassla runt hennes fötter och det märkliga susandet tilltog i styrka. Hon vände sig om och skrek på nytt:

- Sofia!

Hon såg åt ena hållet. Vred huvudet åt det andra. Skogen såg likadan ut åt alla håll. Paniken började växa inom henne. Vart hade alla tagit vägen? Hur långt in i skogen hade hon hamnat? Jävlades de med henne, gömde sig bakom några buskar och såg fnissande på när hon skrek? Hur länge hade hon egentligen irrat omkring här? Rädslan fick ögonen att tåras. Paniken vällde upp som en klump i halsen. Hon svalde och svalde, men den försvann inte.

- Sofia?

Avslutning/Inledning, försök tre

Ungdomar saknas efter campingtur

SAKNAS Nio ungdomar spårlöst försvunna efter campingtur.

De nio ungdomarna, samtliga i tjugoårsåldern, lämnade sina respektive hem tidigt på lördagsmorgonen och skulle enligt uppgift ha återkommit söndag eftermiddag. Måndag morgon anmäldes de första försvunna, då de inte dök upp på sina arbeten. Söderortspolisen arbetar för tillfället brett, och kan inte utesluta brott.

Vissa fynd har gjorts i området som tyder på att ungdomarna fortfarande befinner sig någonstans i närområdet. Jens Lekman, vid polisen i Flemingsberg, bekräftar att polisen har säkrat vissa tekniska spår. Enligt en säker källa som Aftonbladet har talat med har tre bilar tillhörande ungdomarna hittats, och rester av ett fyrmannatält.

Eva Landeblad, mamma till saknade Sofia, är enligt samma källa "djupt oroad".

Sökandet, som har försvårats av den svåra storm som har härjat i området sedan i lördagskväll, kommer att fortsätta under morgondagen.

Avslut, försök ett

Hon låg stilla i gräset. Fukten hade trängt igenom kläderna, men hon frös inte längre. Något varmt och kladdigt rann långsamt längs med hennes panna. Det smakade sött. Sött och fylligt och lite märkligt, inte alls som blodet brukade smaka när hon bitit sig i läppen eller det tunna blodet från ett papercut. Himlen liknade inget hon tidigare hade sett. Mörk, djup och i rörelse. Hon var inte rädd längre. Ensamheten och skräcken som hade hållit henne sällskap under de sista timmarna var borta, och ersatta med lugn och lite vemod. Det fanns så mycket hon inte hade gjort ännu. Bilder av Fredrik i hennes huvud, snabba klipp som rusade fram: hennes föräldrar, hennes syster, bröllopsklänningen, en dotter i hennes armar. Hon själv som gammal i en gungstol med utsikt över vattnet, så som hon hade drömt sin ålderdom. Fredrik bredvid, vithårig och böjd i ryggen men med glimten i ögat. Hon drog ett djupt andetag. När all luft hade lämnat lungorna, tog hon inte in någon mer. Hon slöt bara ögonen och lät kroppen bli tung. Och hon föll. Föll tillsammans med höstlöven, föll i doften av fuktig jord, föll tillbaka till början eller till slutet, föll utan att ta i marken.

Det rasslade till i löven som låg vid huskanten. Gångjärnen på fönsterluckorna gnisslade svagt då de rörde sig i vinden. Mörkret började lätta och himlen fylldes långsamt av en allt ljusare blå färg. Det skulle bli en fin dag.

Avslut, försök två

Så hördes det igen. Ljudet av galopperande hovar, piskor som slog mot stövlar, ett eko av en hjord av ryttare som inte fanns. Ingen av dem sade något, de pressade sig mot väggen och hoppades att vad det än var som fanns därute denna natt, skulle lämna dem ifred. Josefin höll armarna om magen. All hennes kraft hade under de senaste två timmarna gått åt att skydda det lilla som växte i henne. Att barnet klarade sig, att inget av det hemska kom åt henne, var det viktigaste. Nu började kraften sina och ryggen värkte. Hon såg långsamt på sina vänner. Från nio till tre. Hon visste inte var de andra var. Hon visste inte om de var de enda som hade klarat sig. Alla hade de förändrats denna natt. Dessa ansikten, som hon trodde att hon kände utan och innan, hade öppnats upp på flera fruktansvärda sätt. Sakerna de hade skrikit åt varandra. Hon hade aldrig förr hört någon be för sitt liv. Om de bara kom härifrån, om de bara klarade sig helskodda ur detta skulle hon leva utan att ta varje dag för given, hon skulle bli en bättre människa, hon skulle skänka pengar till välgörenhet, hon skulle tro på Gud.

Medan hon blundade och bad, började stormen utanför långsamt att avta. Himlen öppnade upp sig och den blåsvarta färgen återgick långsamt till en stålblå, och i öster började den långsamt glöda med solen. Hon hörde helikopterljudet samtidigt som Fredrik. De utbytte bara en enda blick, innan de rusade ut på gårdsplanen.  

Inledning, försök tre

Hej kamrater!

Äntligen är hösten här! Vi har beslutat oss för att ta tillvara på den nu när den är som finast.

Vad säger ni om en härlig helg utomhus med oss? Vi planerar en helg ute i Sundby, med lite skogspromenader, titta på gamla hus, kanske lite brännboll, svampplockning och grilla korv och marsmallows och små bananer eller vad man kan tänka sig över öppen eld i någon av de fina grillplatserna. Sundby är ett friluftsområde i Huddinge med byggnader från 1700talet. Det finns ett litet värdshus, en gammal ridskola och fina skogsvägar. Ni kan läsa mer om stället på http://www.sundby-gard.se/

Då stället ligger lite avsides och bussarna bara åker ut på begäran kommer vi att åka bil ut. Vi får försöka lösa detta med alla som har eller kan låna sig en bil.

Vi kommer att åka lördagen den 18 oktober och hoppas att ni alla kan åka med, och kanske några av era kamrater också!

Kramar

Hanna

Allting hade börjat med det där mailet. Om hon bara inte hade skickat ut det, hade de aldrig åkt ut dit. Om de bara hade haft vett att ge sig av när det började blåsa upp till storm. Om de bara hade tagit varningarna på allvar. Om, om, om. Hon kunde inte ändra något. Det som hade hänt, hade hänt. Allt var som det var. Sorgen var för stor, skräcken var för nära för att hon skulle kunna greppa omfattningen av det hela. Hon kunde inte tänka klart. Det enda hon kunde tänkte på var det där mailet. Ord för ord spelades upp i hennes huvud, en hånfull stämma med sorglösa rader om friluftsliv, och grillad korv, och brännboll.