protector

Så fort solens första strålar börjar leta sig in genom persiennerna vaknar hon, sträcker förnöjt på sig som en katt som vilat i solen, gäspar stort och slår upp sina mörka ögon. Hon har inte använt sig av väckarklocka så länge hon kan minnas. Det lilla skuttet ur sängen kommer automatiskt. Om hon sitter på sängkanten kan hon dingla med benen. Med draperierna ovanför sängen får hon alltid känslan av att befinna sig i himlen. En liten himmelsprinsessa. Hon älskar att gå upp tidigt på morgonen. Hon har till och med ett litet eget valspråk som hon brukar använda med glimten i ögat: Tid som man sover bort, är tid man slösar bort.

Köket är renskrubbat och de rostfria detaljerna blänker i morgonljuset. Städdamen var här igår, hon pratar persiska och har alltid funnits i det här huset. Ibland lämnar hon påsar med underbart doftande te på diskbänken. Även denna morgon står en liten påse där. Sjuttiogradigt vatten och en kanelstång, och sedan söta med mycket socker, det har hon fått lära sig. De kan inte kommunicera i ord men de brukar vifta lite åt varandra. Hon ler mycket, och damen ler tillbaka med sneda, svarta tänder. Nu gör hon sig en kopp te och plockar fram bröd ur frysen. Frukosten äter hon vid bardisken. Matsalsbordet används bara när hela familjen är samlad. Hon och hennes mamma. Men idag är det bara hon. Det stora huset andas tyst och lugnt. Hon känner sig trygg och lycklig här.

Hon njuter av att sitta och betrakta sluttningen ner mot vattnet utanför fönstret. Dagen har precis börjat och ligger framför henne. Det är en underbar känsla, den är varm och förväntansfullt pirrande på samma gång. Vad ska hon ta sig för idag? Hon hade funderat på att klippa gräset och kanske rensa lite i rabatterna, men utanför har det börjat regna och gräsklipparen krånglar ofta när gräset blir för tungt. Nej, det får vänta. Hon behöver inte göra något sådant heller. De har en trädgårdsmästare. Men hon gillar att jobba i trädgården, gräva med fingrarna i jorden och plantera nya frön. Hon betraktar med stolthet de plantor hon själv har drivit upp. Att något så litet kan växa och bli så stort!

Hennes tankar avbryts av telefonen. Det är hennes bästa kompis, hennes Bill, som ringer. Vill hon följa med till Frankrike en långhelg? De åker i eftermiddag. Hans röst är upphetsad, som den alltid är när han ska iväg på äventyr. Paris, vilken underbar idé! Hon klappar i händerna av förtjusning. Underbara Bill, som kom med ett sådant förslag! Vilken tur hon har, att det regnar idag.

Hon nynnar när hon packar den slitna ryggsäcken i bävernylon med fina saker. Hennes mor har velat slänga den och köpa henne något riktigt, som en Mulberry i mjukt, svart läder. Men hon älskar den gamla ryggsäcken. Det är en av de få sakerna hon har kvar som hennes pappa gett henne. Hon är inte speciellt praktisk utan packar ner saker hon tycker om. Den fina, rosa hårborsten av svinborst. Ett par höga stövlar från Prada. En halsduk från Paul and Friends, ursprungligen för en man, men den är så härligt stor och får henne att se lite och konstnärlig ut när hon virar den flera varv runt halsen. Mjuka vantar med spets. Men vänta, Paris kanske inte är så kallt i september? Hon skrattar lite för sig själv. Hon är inte helt säker på var Paris ligger. Hon vet att det är Frankrikes huvudstad, men om det ligger ovanför eller nedanför Spanien vet hon inte riktigt. Kanske bäst att ta med en bikini också? Hon sätter på sig klockan hon fick i artonårspresent. Hon använder den sällan men tycker att hon ser lite mer sofistikerad ut med den runt handleden. Som en ung dam. Hon fnissar förtjust. Tänk om någon fransman tycker att hon är tjusig? Hon vrider sig i helkroppsspegeln i sovrummet. Skulle en fransman tycka att hon var petite? Mörka, stora rådjursögon. Långt, lockigt hår. Liten och nätt i kroppen. Hon ler mot spegeln, sänker blicken och höjer den långsamt så att hennes mörka ögonfransar ser långa och dramatiska ut. Hon tar några små danssteg och det vackra nattlinnet böljar runt hennes ben, precis som någon av de vackra franska damerna. Hon skrattar lyckligt. Paris, Paris!

Så står hon i vänthallen på Arlanda. Hon har en basker käckt på sned och håller hårt i sin ryggsäck. Hon står där och väntar på Bill, rosig om kinderna av förväntan och med lysande mörka ögon. När som helst nu, han kommer när som helst. Hon slänger en blick på sitt armbandsur. Han är ett par minuter sen. Hon ler, skrattar högt. Så typiskt av Bill att vara sen på väg till Paris! Hon har ställt sig bredvid kön som har börjat checka in. Det är gott om tid.

Det går en liten stund. Hon vrider lite på sig, mest för att det är obekvämt för fötterna med de höga stilettklackarna på det hårda golvet. Kön vid incheckningen börjar krympa. Inga nya resenärer verkar komma. Hon kastar en blick på klockan, och tar upp sin mobiltelefon. Inga nya meddelanden, inga missade samtal. Hon ringer upp Bill. Telefonsvarare. Hon känner ett hugg av oro i magen. Men sedan slår hon bort det igen. Det är ju Bill! Bill och Paris! Hennes Bill. Han skulle inte svika henne. Men tänk om något har hänt? Plötsligt får hon en klump i halsen. Hennes Bill skulle aldrig låta henne vänta med flit! Han är hennes klippa. Hennes trygghet.

Han har funnits vid hennes sida från den dagen hon var nyinflyttad, och blygt stod bredvid fröken och blev presenterad inför klassen. Hon blev placerad bredvid Bill, och han visade henne var de var någonstans i boken. Från den första dagen har de varit vänner. Bill brydde sig inte om att hon var flicka, de hade lekt alla sorters lekar tillsammans. Klättrat i träd, pallat äpplen, spelat tv-spel, letat efter gömda skatter och suttit nära varandra under de otäcka bitarna av Ronja Rövardotter.

När de blev lite äldre och började i högstadiet hamnade de i olika skolor, men de fortsatte att träffas nästa varje dag. Det fanns ingen som kände henne så väl som bill. Det fanns ingen som tyckte om henne så mycket som Bill. Det fanns ingen som accepterade henne som Bill gjorde. Det fanns ingen som Bill, helt enkelt.

Hon tar upp mobilen igen, och försöker nå honom på nytt. Fortfarande telefonsvarare. Varför har han telefonen avstängd? Det är inte likt honom alls. Hon ser sig om igen. Kön är borta nu, det finns ingen som väntar på att få kliva ombord på hennes plan och skylten ovanför disken hade börjat blinka nu. Det är ett bra tecken. Det finns fortfarande tid.

De ska sätta sig i planet och lyfta högt över Stockholm. Smala gränder och små caféer med doftande nyrostat kaffe och croissanter! Poeter med svarta baskrar och flickor med långa halsdukar, precis som hon själv. Kanske ska hon hålla honom under armen då de går runt på de små gatorna. Kanske kommer han att köpa henne en liten bukett med violer eller en makalös hatt? Bill, hennes Bill, som alltid gör henne lycklig och alltid finns där.

Hon har fått lära sig att saker förändras snabbt. Ungefär som hennes familj. Hon och hennes mamma pratar aldrig om tiden före Söndagen. Hon har försökt någon enstaka gång. Men tystnaden som följde fick henne att inse att vissa saker helt enkelt var bättre om man låtsades som om de inte hade hänt. Tiden före Söndagen, då de var en lycklig familj med mamma, pappa och två förtjusande flickor, var som om den aldrig hade funnits. Huset de hade bott i hade sålts och så hade hon och hennes mamma flyttat ut i den här nya villan på Djurgården. Hon älskade det här området, hon älskade det fina huset och hon sörjde inte tegelvillan med minnen av pappan och systern. Eftersom de inte låtsades om tiden före Söndagen besökte de heller aldrig gravplatsen.

Men det är inte likt henne att tänka på sådana tråkiga saker! Vad går åt henne? Hon byter fot och plockar upp ryggsäcken från marken. När Bill kommer springande med andan i halsen vill hon vara förberedd. Han kommer att komma springande alldeles strax, och lyfta upp henne och krama henne hårt och lysa med sina fantastiska Billögon som han alltid gör. Inga bilder i huvudet av söndertrasade kroppar eller ljud från ambulanssirener.  Bara doft av Bill och känslan av förväntan.

Damen bakom incheckningsdisken har ställt sig upp. När som helst kommer hon att gå därifrån och innan dess måste hon stå där först i kön med Bill! De ska lämna in väskorna till damen och resa tillsammans. Rött vin i en liten kristallkaraff till det franska köket och champagne till brunchen en söndagsförmiddag.

Hon sluter ögonen. Där är han! Han ler med hela ansiktet: Du trodde väl inte att jag hade glömt bort dig, stumpan? Du trodde väl inte att något hade hänt mig?  Han lyfter henne högt och snurrar henne så att hennes tunna kappa står rakt ut. Och hon skrattar och skrattar och ingenting är farligt längre.

Hon öppnar ögonen.