protector

Kollegan är väldigt intresserad av hälsa och han läste upp de nyttigaste livsmedlen för oss. Jag ska se om jag kan komma ihåg alla 18:

•·          Choklad

•·          Nötter och solrosfrön

•·          Blåbär

•·          Baljväxter

•·          Havre

•·          Yoghurt

•·          Vin och vindruvor

•·          Linfrö (krossade)

•·          Olivolja

•·          Lax

•·          Broccoli

•·          Spenat

•·          Tomat

•·          Äpplen

•·          Apelsiner

•·          Avokado

•·          Lök

•·          ...

Jag går bet på den sista. Men det var i varje fall en intressant lista. Det är kul att äta blåbär och tänka: aaah, jag är så nyttig.

...var jättetrevlig, han bjöd på kikärtsgryta med curry, kokosmjölk och färsk spenat, tillsammans med en yoghurtsås och små kycklingbitar blandade med färsk basilika. Till efterrätt blev det lite saffransyoghurt tillsammans med hallon och blåbär och honungssötade valnötter. Det är kul att äta mat som jag normalt inte skulle laga. Trots att jag var vegetarian så många år (nu är jag någon slags fuskmodell även om jag helst undviker kött) var jag aldrig speciellt förtjust i linser, bönor eller kikärtor. Men på det här sättet var det inte alls dumt.

Dock kändes tröttheten av och vi hade inte ätit klart förrän efter elva, och då var det dags at ramla hem. Jag somnade och sov gott tills mardrömmarna satte in efter tre.

Lätt illamående när jag vaknar för tredje dagen i rad, jag undrar om det är en långsam matförgiftning? Mardrömmar om mannen och badrummet (det var målat med solnedgångar och turkosa palmer och gud vet allt...). Usch ja, idag ska jag åka hem en sväng och se hur det har gått för dem, och lämna av nya ljusknappar. Jag hoppas att de inte är färdiga och har åkt därifrån! Det vore jobbigt.

Annars blir det en lugn kväll. Jag ska laga en morotssoppa som verkar spännande, och så ska jag inte somna i soffan klockan nio. Jag SKA inte. Får kanske hålla mig till mjölk istället för vin, så går det bättre.

Jag åt en stor, jättefin hummer igår. Vi fick sitta nere i VIP-rummet, och oj, så mycket trevligare det var! Bra service, finare bord, skönare stolar, mycket mer plats. jag ska alltid be om att få sitta där.

Sedan gick vi vidare till O-baren och tittade på Kadawatha. Det var alldeles för trångt för min smak och för varmt. och när de väl började spela fick jag ont i öronen. Men om man bortser från det, så var det väldigt trevligt. Det var med lite sorg i hjärtat som jag pratade med kollegan som nu åker iväg för en längre utlandsvistelse. När han kommer tillbaka har jag gått på tjänstledighet, så jag tror inte att vi kommer att jobba något mer tillsammans. Jag kommer att sakna honom.

Kom hem och ramlade i säng och vaknade inte förrän mannen damp ner en dryg timma senare. Jag vet att vi pratade lite, men mins inte om vad. Jag tror att jag frågade något om hans schnitzel han hade ätit. Men jag kan minnas fel.

Och idag är det torsdag. Jag ska hem till en kollega på middag och det ska bli trevligt, men jag är ruskigt trött. Har en hel del att göra på jobbet så det blir inget latande heller. Men jag ska komma iväg och träna. Jag var iväg igår också, nu måste jag komma igång igen. Jag känner mig inte helt pigg ännu, trött och seg och konstig i kroppen. Men det är nog ingen fara.

Jag får ett mail från en gammal vän och plötsligt öppnas ögonen upp. En räddning, ett ljussken i mörkret, kanske finns det något där? Ibland undrar jag om någon har ett finger med i spelet och skickar ut hjälp när vi behöver dem som mest. Det här är en livlina jag måste grabba tag i.

De två senaste dagarna har jag haft en hel del kontakt med min hantverkarfirma. Först ringer plattläggaren för att höra hur jag vill ha kaklet. Jag har redan dragit hela kakelhistorien för projektledaren, men tar den en gång till. Han pratar inte så bra svenska men jag tror att vi lyckas förstå varandra. Ett par timmar senare ringer han upp igen och säger att det inte räcker. Vi gör då en omprioritering och kaklar mer av det vita och mindre av det grå.

Igår ringer en annan man och berättar att allt kakel är slut. Projektledaren, min kontakt, har tydligen slutat hos firman (hur länge har de hållit på???) och nu är det han som är ansvarig. Han behöver plattor på studs. Jag och mannen kör i ilfart till kakelmannen och köper mer kakel. Tvåtusen spänn till. Dagen innan löning. Lycka. Vi åker till lägenheten med kaklet. Upptäcker att min språkkommunikation med plattläggaren inte gick helt bra. Istället för att sätta treradigt i varje hörn, så som jag ville, har det blivit tvåradigt och duschhörnan ser mer ut som... en slags utsmyckning. Hm. Inte helt korrekt. Lägenheten ser för övrigt ut som en brottsplats. Vi lämnar kaklet i vardagsrummet och åker hem och styrker oss med ett glas vin och en ost.

Jag tror att jag helt enkelt stannar kvar i hans lägenhet. Det är ombonat och jag behöver inte diska, och det finns inga konstiga duschhörn.

Det ligger semlor i kylen, men jag mår lite illa och ska inte äta någon. Idag ska jag äta hummer med systrarna. Hummer och lite sallad, det är inte dålig onsdagsmat.

Jag har hittat den! Efter att ha sökt runt så många saker har jag hittat den lilla söta historien om Stor och Liten. Den låg upplagd på ett diskussionsforum så jag är osäker på om texten är helt korrekt, men i alla fall... Boken heter Vad som än händer av Debi Gliori. Det är något jag ska få tag i för mig själv och framtida barn. Och kanske en och annan vilsen vän.

Liten var på argt humör, levde om och slog i kras.
Slängde, flängde, skrek och tjöt.

Bräckte, knäckte, bu och hu då....
Gode gud sa Stor
Vad nu då ?
Liten sa : Det är en arg liten Liten du ser och ingen älskar mig mer
Å liten sa Stor,

Arg eller ej

vad som än händer, älskar jag dig
Liten sa : Men om jag var en björn då,

säg skulle du älska mig, bry dig om mig?
Så klart sa Stor. Björn eller ej

vad som än händer älskar jag dig.
Liten sa Men om jag blev en insekttyp

skulle du älska mig, krama ett kryp?
Så klart sa Stor. Kryp eller ej,

vad som än händer så älskar jag dig.
Vad som än händer? sa Liten.

Om jag ...var krokodil, plötsligt en dag?
Stor sa: Då skulle jag ge dig en kram som förut

och sen stoppa om dig när dagen var slut.
Men nöts kärleken ut? Går den sönder sa Liten
Kan man lappa och laga den om den är sliten?
Å hjälp sa Stor,

Vem vet sånt bestämt?
Jag vet bara att jag älskar dig jämt
Liten sa: Men när vi dött och inte finns och så,

älskar du mig då? Kan kärleken bestå?
Stor höll Liten hårt och de såg genom sitt fönster,

såg på månens sken och tusen stjärnors mönster.
Liten se på alla stjärnorna som gnistrar så, min vän.

Och minns att några dog för länge sedan
Där gnistrar det i natten, de som en gång var.

Kärleken är som stjärnorna: Den finns alltid kvar...

Jag har svarta/rosa/vita planer inför vännens tjugofemårsfest på lördag. Temat är Think black/pink/white och det är ett för mig ovanligt passande tema. Jag klär mig nästan alltid i svart. Och rosa accenter är ju rätt lätt att jobba med, från nagellack och läppstift till en liten tjusig rosett. Den vita delen tror jag att jag helt enkelt struntar i. Vi ska ta en liten drink hos lillasyster innan vi beger oss dit och det ska bli trevligt, och sedan är det bara fest och snittar och lite tårta J

Måndagskursen fortsätter att vara intressant. Jag har ett stort utbyte av de nya kvinnorna, de skriver flitigt till varje lektion och har mycket idéer och tankar. Det är roligt att se att närvaron är å hög jämfört med förr terminen då vi droppade av som tio små negerpojkar a la Agatha Christie. Jag har inte hunnit utveckla projektet så mycket än, men jobbat med en text senaste veckan som känns väldigt rolig. Så det går framåt, helt enkelt!

Chefen tog upp min tjänstledighet igår och ville at jag skulle skriva på ett avtal där det står tidsangivet hur länge jag ska vara borta. Jag sa att jag ville kolla det med facket först. Jag tycker att det låter konstigt, och om det är något som jag har lärt mig på det här stället, så är det att vår VD gör bara vad som är bäst för företaget och honom själv, och fullständigt struntar i oss som är anställda, om vi nu inte är personliga vänner. Jag gillar inte tanken på att de försöker fula sig. Det är bäst att ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter jag har, och sedan försöka lösa det därifrån. Jag har ingen lust att börja bråka om något nu, så här länge i förväg. Det skulle inte förvåna mig om han försöker driva mig till uppsägning, men så lätt ska han inte få det.

Det pratas inte om lönestopp än, men jag tror att det bara är en tidsfråga. Jag har svårt att se att vårt lilla företag i koncernen kan få ge lönehöjningar när så många får gå i koncernen.

Det är ett vintrigt Stockholm som möter mig på väg till syrran en sen söndagseftermiddag. Och vintrigare blir det. Jag och mannen betraktar det märkliga ljuset när vi sent omsider ska sova. Det snöar hela söndagen och när jag går till jobbet tidigt på morgonen är det vackert och vitt ute. Det knarrar inte under fötterna, men närapå. Enskede gör sig bra i vinterskrud, träden står stilla som statyer, med det vita täcket om sig. Jag gillar ljuset. Det känns lite lättare när allting inte är murrigt och grått.

Jag har ett längre samtal med mannen om vad det är som händer, om varför jag är så arg. Det är på hans initiativ och jag är tacksam över att han vågar prata med mig även då jag är som jag är nu. Jag försöker förklara att jag inte är arg, utan ledsen. Men jag finner det svårt att hitta de rätta ordern, att få honom att förstå. Jag vill inte att han ska se de här sidorna om mig. Jag önskar på ett sätt så hett att jag skulle kunna berätta hur honom precis vad det är som trycker mig, men jag kan knappt formulera det inför mig själv. Jag skäms så. Jag tycker jag har tillräckligt med brister utan att behöva måla upp det för honom så tydligt. Kan han se på mig på samma sätt? Mina vänner säger att han inte bryr sig om sådant, att han inte är sådan. Innerst inne vet jag det. Jag har bara så svårt att släppa kontrollen, att vara den som ligger i underläge, att blotta mig helt. Kanske lite i sänder. En dag i taget.

Blir lätt förtvivlad när jag sitter och försöker få CSN att gå ihop med min lägenhetskostand. Upptäcker när jag läser Metro på morgonen att vinst på bostadsförsäljning räknas som inkomst. Hur tänkte de då? Pengarna kommer ju bara gå in i nästa bostad. Jag hoppas verkligen att det finns ett kryphål jag kan använda. Annars ser det ju inte så bra ut.

Enligt CSN:

Vad räknas som inkomst?

• Inkomst av tjänst, exempelvis lön, föräldrapenning, sjukpenning och den skattepliktiga delen av vårdbidraget.
• Inkomst av näringsverksamhet, alltså pengar du tjänar i ditt företag.
• Inkomst av kapital, exempelvis inkomster från försäljning av hus

Jag är så trött och bakis. Snart har jag ett långt leverantörsmöte, inklusive lunch, och jag vill helst bara sitta och gömma mig på mitt kontor och inte göra saker där jag behöver tänka. Mitt närminne försvinner alltid när jag har druckit, jag kan inte hålla en tanke speciellt länge i huvudet. Det är som en massa ludd där inne, helt enkelt.

Ikväll ska jag sova, jag ska sova så hårt och så länge, och jag ska inte vakna av att väckarklockan ringer utan jag ska sova hur länge jag vill! Ingen ska få väcka mig. Den tanken skA hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Det, och lite rågbröd och färskpressad juice.

Å, vilken trevlig kväll jag hade med chefen igår. Vi åt en massa god mat på Helens och drack ett par flaskor vin. Och pratade, och pratade, och pratade. Jag känner mig definitivt bättre, även om i kanske inte berörde just det ämnet känns det som om jag har fått en uppsving bara av att vara i gott sällskap. Tänk så lätt det kan vara ibland.

Jag gick och spenderade en tusenlapp på lunchen. Känner mig lite bättre. Köpte bara viktiga saker, som p-piller, en ny hårlockmojäng, dyra strumpbyxor, trosor och nagellack. Och lite annat. Jag har lätt för att gå loss på apoteket när jag är där, idag hittade jag tandtrådsgrejer och bars och allt möjligt.

Och nu måste jag jobba lite mer, det är långt tills jag får gå hem för dagen.

jag trodde faktiskt att det skulle vara värre när jag har mist någon pojkvän, men den här känslan som jag inte kan jobba bort är värre än något tidigare. Om man inte kan vara omkring sig själv, var ska man vara då? Hur hittar man en oas i allt självförakt, i alla dåliga tankar, bara någonstans där jag kan vila en liten stund? Jag går i taket för minsta lilla, men jag blir inte arg eller upprörd, bara ofantligt ledsen.

Det inre har inte något bra ställe att bo på längre. Det har inget ställe alls.

Jag ska laga thaimat idag, kycklinggrillspett med jordnötssås. Men när jag gick i butiken hittade jag färdig sås. Undrar om den är bättre än att göra själv? Ibland är kryddblandningarna så mycket bättre eftersom jag alltid saknar någon av de där ingredienserna som gör det så gott. Storasyster och henens man är fenomenala på det thailändska köket, medan jag inte ens kan få smak på en wok. Men nu ska det bli ändring, jag ska göra så god mat att Thailand vill komma till mig. Hah.

Idag blir det ett litet besök hos optikern och sedan ögonläkaren och så hoppas jag att vi till slut ska få ordning på min syn. Det är hopplöst att inte se något. Jag får lite panikkänslor av det. Det värsta är vid bilkörningen (mmm, jag är nog en stabil bilförare för tillfället!) eller i stora affärer då jag behöver hitta saker. Panik!

Och sen är det då bara nästa panik över hur jag ska kunna betala mina glasögon. Men det får bli ett senare mysterium. Jag fick lite bidrag från mamma och pappa i julklapp, har jag tur så kanske det räcker.

Lillasyster var och kollade sin syn igår, hon är lite närsynt "med en antydan till skelögdhet". Tydligen är det någon som ligger ärftligt. Jag undrar vem i min släkt jag ska anklaga för att mina ögon går mer och mer isär...

Efter middagen och två glas irländsk cider beger vi oss till bowlinghallen för kvällens utmaning. Jag går in, och helt plötsligt står jag öga mot öga med mannen jag älskade förr. Jag blir oförställt glad över att se honom. Jag hinner inte rätta till ansiktsuttrycket innan han ser hur glad jag blir.

Vi pratar kort innan tävlingen börjar. Han är där med sin flickvän som jag under en period jobbade med och som gjorde mitt första år här till ett helvete. Jag har svårt att komma på gnåot att säga, frågar om gamla bekantskaper och om hans jobb. Snart går jag ifrån honom och ställer mig nära mina vänner.

Han var ingen milstolpe i mitt liv, men han var viktig.

Jag är glad över min reaktion. Inget nyp i hjärtat, inga trånande känslor. Jag önskar inte längre att han var min, hon kan ha honom. Jag kan se vad det var som gjorde att jag föll men jag har svårt att minnas vad vi pratade om. Det känns som en helt annan tid, de långa, många dagarna med honom då vi jobbade sida vid sida. Jag kan komma ihåg känslan jag fick, redan om han befann sig på andra sidan av dörren så visste jag att det var han. Jag kan minnas den känslan jag hade i kroppen, men jag återupplever den inte. Jag skulle aldrig byta min man mot honom. Aldrig.

Jag går på Ikea en vardagskväll med vännen. Vi ska titta ut en bra, ny säng åt henne. jag har innan vi gått in i varuhuset sagt att jag inte kan äta någon äppelkaka med vaniljsås då jag jobbar med vikten. När jag provlägger mig i en av sängarna går sängbotten sönder och jag ramlar igenom. För mycket äppelkaka var det, ja.

Renoveringen har nu gått in i nästa fas, och på måndag kommer rörmokaren och byter och flyttar golvbrunnen. Det betyder att jag på lördag måste hämta hem allt kakel, köpa handfat, blandare, duschstång, små elsaker och allt annat som saknas. Lätt panik. Men det ska nog gå bra. En sak i taget. Det ska bli så skönt när det är färdigt!

Den här veckan har jag förutom jobbat:

Bokat klipptid

Varit hos rfsu och fått nya p-piller

Ringt hantverkaren

Haft hantverkaren på besök

Pratat med fastighetsskötaren två gånger

Mailat hantverkaren två gånger

Pratat med ikanobanken

Ansökt om utökat lån a 50 000

Varit på ikea och konstaterat att de inte har några saker till mitt badrum

Städat hemma

Varit på skrivkurs

Köpt examenspresent till vännen och present till mannen

Tränat en gång

Varit på vv

hejdåbowling mellan halv sju och 23

Hem till vännen som just fått barn en snabbis kl 17 o titta på barnet

Få klartecken från hantverkaren

Skriva uppgifterna till skolan

Kvar har jag:

optikern

ögonläkare

Fira alla hjärtans dag m mannen

Köpa alla delarna som saknas i badrummet, handfat, blandare, duschblandare, duschstång, duschvägg, lysknappar och elsaker

Hämta kaklet hos kakelfirman

Det är inte konstigt att man blir trött.

Jag läser de små historierna om människorna som drabbas av bränderna i Australien. En av mina största fasor, att bli innebränd. De temperaturer, det eldhav som härjar är inte något som jag ens kan föreställa mig, men det gör ändå ont i mig. Systrarna som försökte rädda sina hästar. Mamman som försökte rädda sitt spädbarn, människor som offrar sig för att få ut andra. Elden beskrivs som ett levande väsen, som härjar och tar sig fram och slukar allt is in väg. Människorna förkolnar, byar utplånas, djurarter försvinner för all framtid.

Och att tänka sig att det är människor som har startat delar av dessa. Medvetet, kallblodigt. Vad är det för värld vi lever i?

Våra kontor är så kalla nu. Eftersom vi inte har någon naturlig ventilation, som fönster, eller fläkt, eller genomströmning av luft och syre, har jag en isande kylmaskin utanför min dörr som ska kyla ner hela kontoret. Nu på vintern kan jag känna att den inte behövs, och jag går och stänger av den så fort jag går förbi. VD:n som sitter i rummet bredvid mig sätter på den varje gång han går förbi. Det är definitivt en maktkamp på hög nivå, men han vet inte om att den är mellan oss. Men jag är här mest, trägen vinner. Moahahahaha.

Jag hade en jättefin helg. I lördags var jag och mannen och lillasyster på möbelutställningen av Carl Einar Hjort på NK, och sedan och fikade på café Fix. Hem och vände, och sedan var vi hembjudna på lite improviserad middag hos storasyster. När jag och mannen kom hem till storasyster var lillpojken på så gott humör, han skrattade och pratade med mannen och mig under rätt lång tid, innan han deppade ihop lagom till lillasyster kom. Men han repade sig efter att fått sova lite. Så söt! I bjöds på jättegod thaiwok, massor av vin och så fick vi syrrans specialitet tiramisu till efterrätt. Mums! Jag åt så mycket att jag tror att jag gick upp ett kilo. Det var så mysigt att få komma dit. Jag är så glad att jag har dem. Jag är inte så bra på att göra improviserade saker, och just helgkvällarna brukar det bara vara mannen och jag, så det kändes extra roligt.

Söndagen var det förvisso lite bättre väder, men mannen var bakfull och jag lite söndagångestladdad, så vi tog det lugnt hos honom och åkte hem till mig först på eftermiddagen. Hemlagad pizza och massor av Förhäxad från min nya box. Han säger att han tycker att det är löjligt, men jag tror att han tycker att det är ganska bra. Han vill bara inte erkänna det.

Den knäppa hantverkaren som gav et sådant märkligt intryck skickade mig en offert igår på arbetet. Jag höll på att smälla av. När jag pratade med killen som sålde kaklet frågade jag honom vad han uppskattningsvis trodde att jobbet skulle kosta. Han uppgav samma summa som min vicevärd, baserad på badrummets storlek och arbetets omfattning. När jag får offerten är den mer än dubbelt så dyr. Han vill ha 52500 kr, bara för jobbet. Jag höll på att svimma. Så nu letar jag med ljus och lykta efter en annan hantverkare. Tips, någon? Jag behöver ha en f-skattesedel och någon som kan göra ett jobb NU!

Så var jag helt plötsligt inne på andra dagen i arbetsveckan, efter en tuff start igår. Jag ebrättade för min chef att jag tänkte ansöka om tjänstledigt och hon tyckte att det var ett jättebra förslag och försökte övertala mig att gå en ekonomiutbildning. Inte direkt vad jag har tänkt mig. nu vill jag göra något roligt!

Sedan var det dags för andra kurstillfället. Två flickor var där som jag inte hade träffat tidigare. Riktigt bra grupp verkar vi bli, det är roligt att få lite nya synvinklar och jag kan se vilken skillnad det har varit mellan grupperna, de är så mycket mer intresserade än vad min grupp var. Vi presenterade våra projekt och jag fick bra feedback på mitt, de flesta tyckte att det var en bra idé. nu sitter jag med massa skrivlust i fingrarna och beställer saker (inte på ett poetiskt sätt) och väntar på att arbetsdagen ska ta slut så att jag får sätta igång.

Äntligen helg! Jag har förtjänat den, den här veckan! Usch, en sådan risig vecka jag har haft. Men nu ska det bli en bra helg, och en bra nästa vecka! Mitten av februari närmar sig med stormsteg och innan jag vet ordet av börjar luften fyllas med vårdoft och lukten av snö försvinna. Vet ni, jag längtar efter våren. Vi ska ha en bra vår i år, jag och mannen och familjen och alla vännerna. Vi ska ha picknickar och promenader i skogen och besök på herrgårdar och jag ska klappa hästar och hundar och dricka vin på uteserveringar medan solen går ner. Alla som vill får vara med. Snart, snart, snart är det dags igen.

Men först helg. Lugn och skön fredagskväll och så något roligt imorgon. God lördagsmiddag och slapp söndag med bio. Jag ska sova länge imorgon.

Helg, helg, underbara helg.

Jag ska vara helt ärlig: jag har inte fått mycket arbete gjort idag. Kanske är det därför dagen har känts rolig? Den har ändå tickat på snabbt. Jag har hunnit titta på lite gamla saker och lite nytt, och skriva ut ett par papper, och så träna på lunchen. Jag har lite ont i halsen, så ställde in mig på ett kortare träningspass men när jag väl var igång blev det ändå 55 minuter. Dock höll jag inte uppe samma tempo som vanligt. Men det är ju bättre än inget. Snittar nu dryga fyra mil i veckan. Det är dags att köpa nya träningsskor.

Beskyddaren (Protector)

Jag ville vara speciell

jagad smal & glansigt blek

men med fläckar är Jag född

Jag hade nästan glömt

Jag ville vara spirituell

En gnistrande personlighet

men det kräver att man har

gener & anlag

och det har inte Jag

& det tar 100-tals år

att dölja felen

Jag är ljusår ifrån

vanställd & skelögd

& det svider som klor

som nya munsår

Ett tredje klass får

när alla lyssnar på dig

Kan du beskydda mig?

Jag ville bara fly från mig själv

skära bort min otillräcklighet

men med fläckarna jag glömt

är redan dömd

Jag ville vara intellektuell

Berest, belevad äckligt ung

men arvet väger tungt

Gener & anlag

Allt var ett misstag

& det tar 100-tals år

att dölja felen

Jag är ljusår ifrån

vanställd & skelögd

& det svider som klor

som nya munsår

Ett tredje klass får

när alla lyssnar på dig

Kan du beskydda mig?

Kan du beskydda mig?

Kan du beskydda mig?

Kan du beskydda mig?

Snälla beskydda mig

Joakim Berg

Jag kan inte motstå att lägga upp den här novellen, som jag skrev under första året på universitetet. Mottagaranpassningen ska vara Penny, eller någon annan hästtidning för lite yngre hästtjejer. Nu när jag tittar på språket tänker jag mig att den behöver jobbas om lite, men oj, så roligt det var att läsa den igen! Vissa faktafel finns säkert i den, och för det ber jag alla hästkunniga här att förlåta mig.

Tack och farväl, Lady Madonna

Hennes tunna kropp skakar, och hon lutar sitt huvud tungt mot mitt bröst. Jag smeker henne sakta över mulen och ser in i hennes skräckfyllda ögon. "Gumman, vad har de gjort med dig?" tänker jag gråtfärdig. Jag har gråtit mycket de senaste dygnen. För hennes skull och för min egen. Men snart är hennes plågor över, hon kommer för alltid att vandra över de gröna ängarna i Traparanda. Stark, frisk, med stolt buret huvud och busiga ögon som förr. Inte som nu. Inte med smärta i ögonen och darrande kropp. Bara min smärta kommer att finnas kvar. Ensam kommer jag att stå kvar när bussen som väntar på stallplan har åkt.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg henne. Vi hade nästan gett upp hoppet att någonsin finna en häst till mig. De flesta vi hade tittat på var halvgalna fjordingar eller gamla travare med dåliga ben. Jag hade en mycket tydlig bild av hästen jag vill ha. Jag föreställde mig en vallack med mörkbrun hårrem, en stadig häst att växa i, en läromästare som skulle kunna lära mig något och därför passa bra som första häst. Jag ville hoppa och tävla, så det var ganska viktigt att hästen hade gått i alla fall medelsvår innan. Men ingen häst passade. Jag och min farfar, den mest hästkunnige i min familj, suckade och fortsatte lusläsa Ridsports annonser och ringa på allt som verkade bra.

Vi hade åkt ut till stallet där hon stod för att titta på en "tioårig läromästare" som jag trodde skulle kunna passa mig. När jag klev ur bilen blev jag stående fastfrusen med blicken på en liten smidig welshskimmel som dansade i hagen. Allting var fel. Det var ett sto, hon var för ung, hon var för liten, hon hade ingen erfarenhet av tävlingsbanorna. Men mitt intresse av den andra hästen hade försvunnit. Då kvinnan som ägde hästarna såg min blick frågande hon om jag ville provrida Lady Madonna. Jag smakade på namnet: Lady Madonna. Till och med det var fel. Enligt min uppfattning ska hästar ha saker korta, käcka namn som Rapp eller Musse eller Fanny. Inte tillkrånglade dubbelnamn. Men jag kunde inte säga nej till att prova henne. Sedan var jag fast. Så vacker hon var i solen med glänsande hårrem, så mjuk och smidig över hindren, så stadig på tygel med skummande mun! Henne, tänkte jag. Henne, och ingen annan.

Det tog lite tid innan vi kom helt överens. Hon var fem år, okynnig, busig och mycket personlig. Vi hade våra duster i början, då hon och jag hade helt olika uppfattningar om hur dressyr skulle gå till. Men gradvis utvecklades vi tillsammans och mina drömmar om tävlingar blev verklighet. Hon älskade att tävla och hon älskade att vara i centrum. Många hästar kan vara svåra att lasta. Aldrig Madonna. Hon klev alltid rakt in i transporten utan att tveka. Att resa betydde för henne nya utmaningar, nya platser, nya hästar. Ivrigt att komma ut efter resorna snodde hon in sig i grimskaftet och skyndade sig ut, alltid pigg och glad efter en transporttur. Jag var stolt över att visa upp henne, och över att den här fantastiska hästen med den oerhörda livsglädjen var min.

Vår första tävling tillsammans var en inbjudningstävling från min gamla ridskola. Så jag kämpade för att få hennes vita hårrem att lysa! Jag tvättade och borstade och gnodde tills jag var alldeles slut. Hennes man flätades och sattes upp i ett pärlband av knoppar. Mamma hade sytt en ny, vit shabrakvojlock och jag hade smörjt sadel och träns så att de glänste. Jag granskade mig själv kritiskt i spegeln iklädd vita ridbyxor, svarta konstläderstövlar, vit polotröja och under den svarta sammetshjälmen stack två morotsröda flätor fram. Skulle jag duga? Inlastning och resa och betalning på sekretariatet och veterinärbesiktning och gå banan och räkna steg mellan hinder. Jag vet inte vem som var mest nervös; mamma, farfar, jag eller Madonna. Framridningen var en katastrof. Bråkiga ridskoleponnyer, proffsiga privathästar och tävlingsryttare trängdes bland hindren. Madonna blev stirrig och studsade runt i korsgalopp med huvudet i vädret. Men väl inne på banan försvann all nervositet. Jag kände hur hon jobbade under mig, lika ärlig och pigg som alltid och vi klippte hinder efter hinder i ett rasande tempo. När vi passerade mållinjen utan ett enda nedslag slog jag armarna om henne. Det felfria varvet gav oss vår första rosett och under åren växte rosetterna till en imponerande samling ovanför hennes box.

Ibland gick det naturligtvis åt helvete. Bommarna flög åt alla håll och vi fick onödiga stopp vid enkla hinder. Men vi hade roligt, och tävlingar var ju inte allt. Under sommaren då hettan var som värst red vi långa barbackaritter till den lilla sjön nedanför skogen. Jag vet inte vem som njöt mest av det iskalla, klara vattnet i skogstjärnen, jag eller hon. Under hösten var det skolridning varvat med hubertusjakt och härliga uteritter medan skogen omkring oss exploderade i färger. Då vintern kom förfrös jag tårna under härliga långritter med kamrater och varm choklad och grillad korv. Våren var tävlingssäsong och väntan på sommaren. Jag njöt av att ha henne, att hon var min. Om kvällarna gick jag ofta ner innan läggdags och satt i boxen och såg på henne då hon nöjt tuggade i sig kvällsfodret. Försiktigt strök hon sin mule mot min kind, och fnös ljudligt i mitt hår. Under de tillfällena var jag fullständigt lycklig.

I fem år var hon bara min. Sedan kom den fruktade dagen då jag fyllde arton. Jag fick inte tävla henne längre. Själv var hon i toppform: kvalad till SM, tio år och med mer livslust än någonsin gick hon och drällde i min hage medan jag försökte fatta ett beslut om att sälja eller ha kvar. Hon älskade att tävla. Var det verkligen rätt av mig att ha kvar henne bara för min själviskhets skull? Men tänk om hon kom till någon som behandlade henne illa? Tänk om de pressade henne för hårt? Jag var full av tvivel och visste verkligen inte vad jag skulle göra. Men en dag fick Marie, en kamrat till min lillasyster, höra att jag fyllt arton och ville till varje pris ha henne. Hon var fjorton år, och hade alltså i alla fall fyra år på tävlingsbanorna kvar med Madonna. Hon hade en hästkunnig familj och bodde i närheten. Hon red bra, med lätt hand och mjuk övertalningsförmåga. Jag såg hur väl hon och Madonna kom överens och hur hennes ögon lyste då hon vigt satt av. Och jag såg hur lätt på foten Madonna var. Det måste vara skönt för henne med en så liten och nätt tjej på ryggen. Mina ben hade senaste åren blivit för långa och det hade skapat en viss obalans.

En tidig aprilmorgon flyttade hon ifrån mig. Lika ivrig som alltid skyndade hon in i transporten utan att vända sig om. Fast jag visste att jag hade tagit rätt beslut grät jag floder. Jag kunde ju inte rida henne längre på det sättet hon förtjänade. Jag fick inte tävla henne. Hon förtjänade att få visa upp sig. Och Marie var en duktig tjej. De skulle säkert trivas bra tillsammans. Under tiden som följde hade jag en nära kontakt med Marie, och jag följde alltid med på tävlingar. När Madonna efter ett andra felfritt varv på SM bockade runt manegen med en skrattande Marie i sadeln visste jag att jag hade gjort rätt och hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Det var inte Maries fel att det gick som det gick. En kväll några månader senare bröt sig ett par killar in i hennes sommarhage för en gratisritt. De tog ut Madonna på vägen i grimma och skaft och lekte cowboys. Hur skulle de kunna veta att vägen utanför hagen är en ganska starkt trafikerad väg där lastbilstrafik dyker upp plötsligt efter en skarp kurva? De hann aldrig se bilen. Madonna hann aldrig flytta på sig. Hennes bakdel träffades med sådan kraft att hon slungades ner i diket. Där hittade Marie henne en halvtimme senare, då killarna hade lyckats väcka henne. Hon hade snott in sig i taggtråd som någon dumpat i diket. En timme senare fanns också jag på plats. Marie, jag och en yrvaken veterinär kämpade med att få upp henne. Vi lyckades och ledde henne hem till mitt stall, som låg närmast. De första två dygnen trodde vi att hon skulle klara sig. Men för en liten stund sedan kom veterinären hem till mig. Han berättade att lymfagiten, blodförgiftningen, hade spritt sig, och att hon hade fått nya inre blödningar. Det fanns ingenting han kunde göra.

Nu står jag med hennes huvud i min famn. Hon darrar i hela kroppen och jag smeker henne lugnande över mule och hals. "Snart, snart är det över" viskar jag till henne. Marie har gått hem, hon orkar inte se på. Kanske känner hon lika mycket skuld som jag. Om jag inte hade sålt henne, om jag inte hade låtit henne gå hade det här aldrig hänt. Chauffören väntar på stallplanen. Han har gett mig en grimma av kätting att sätta på henne istället för hennes mjuka i läder. Jag vet inte vad som känns värst, den stela grimman om hennes såriga hud eller vad den betyder. Jag kramar henne försiktigt och lämnar över henne till den vane mannen. Han byter grimma och leder henne mycket långsamt och försiktigt in i bussen. Inte ens nu tvekar hon, även om hon måste känna lukten av blod och död. Jag gör det. Men på lastbryggan slänger hon en ängslig, undrande blick bakåt och ser på mig en liten sekund innan hon försvinner in. Ska jag inte följa med henne, tycks hon fråga. "Nej gumman", tänker jag, "inte den här gången".

Jag står ensam på stallplanen då bussen har försvunnit. Jag vet att farfar väntar inne i huset om jag vill ha sällskap men jag orkar inte nu. Jag vill vara ensam med mina minnen av henne. Och jag slår mig ner i halmen i hennes gamla box och tar hennes mjuka grimma i famnen. "Tack och farväl, min älskade vän" hinner jag tänka innan tårarna ljudlöst börjar rinna nerför mina kinder och jag blundar hårt. Och kanske är det inbillning, men jag kan svära på att jag en kort sekund känner en mjuk mule mot min kind och en fnysning i mitt hår.

Jag letar gamla texter för veckans skrivuppgift (skriv om en gammal text) och finner så mycket som jag hade glömt att jag skrivit. Disketter som har legat och skräpat i en låda visar sig innehålla allt från kärlek och gamla brev till gamla gymnasiearbeten och politiska texter.

Tänk så mycket man har glömt.

Nej, jag bär fortfarande inte päls. Men annars har jag sålt mig billigt. Någonstans bland idealen smög sig själviskhet och egoism in. Mina behov blev viktigare än andras. Jag orkade inte kämpa längre, jag gav upp. Jag är halvhjärtad demivegetarian. Demi-lako-ovo, för att vara rätt. En sådan som den nittonåriga jag skulle ha spottat föraktfullt i ansiktet om hon vågade kalla sig vegetarian.

Och gällande feminismen, gör nog min pojkvän ett bättre jobb än vad jag gör. det är han som är engagerad. Det är han som läser alla de rätta böckerna. Det är han som diskuterar sakerna.

Jag sålde mig billigt.

Pressmeddelande, aldrig publicerat, från omkring maj 1999.

PRESSMEDDELANDE

Idag, lördag 15 maj, genomförs det en blockad mot en av Stockholms största pälsbutiker. Samling kommer att ske klockan 12 vid Sergels Torg. Blockaden kommer att genomföras av Feminister mot Djurförtryck, som är en könsseperatistisk djurrättsgrupp. Blockaden kommer att vara i en timme.

Pälsindustrin är en helt orimlig och oacceptabel affärsrörelse som enbart är intresserad av sin egen profit. Att människor bär päls är både onödigt och onaturligt. I Sverige dödas drygt en miljon minkar och 20 000 rävar på svenska pälsfarmer varje år. Dessa djur föds upp i nätburar, som för minkarna inte är större än en uppslagen kvällstidning och för rävarna 1- 2 kvadratmeter. Denna djurhållning är ett hån mot Sveriges djurskyddslag, som säger att djur "ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger de möjlighet att bete sig naturligt". Dessa burar leder till steriotypa beteenden och är helt oacceptabla. Inte bara pälsfarmarnas djurhållning utan även deras avlivningsmetoder är otroligt grymma. På det svenska pälsfarmerna är det vanligaste sättet att avliva rävar med elchocker och minkar genom gasning. Elchockerna på rävar utförs genom att man för in en elstav i munnen och en annan  i ändtarmen. Elstavarna kopplas sedan till ett batteri. Att det dessutom inte kävs någon spänningsmätare kan medföra att dödsprocessen blir extra plågsam, då strömmen kan vara för låg. Gasningen av minkar är ytterligare ett bevis på människan grymhet. 15- 40 minkar tvingas in i en låda. Denna fylls med dödlig gas under fyra minuter.

Denna blockad är ett sätt för oss att visa att vi inte tolererar pälsfarmarnas existens. Som konsument måste man kunna ta sitt ansvar och inte bidra till denna industri. För att upplysa om pälsdjurens lidande kommer vi även att dela ut flygblad under blockaden.

Vår grupp är könsseperatistisk på grund av att sexism är ett utbrett problem i samhället. Varje dag möts vi att ett förtryck som tar sig uttryck i reklam, som finns i skolan och på arbetet, och överallt i samhället. Att säga att Sverige är ett jämställt land är ett hån mot kvinnan. Pornografin breder ut sig och bidrar till att det fortfarande våldtas och misshandlas kvinnor varje dag i Sverige. Kvinnor får mindre lön för lika arbete och tas inte på lika stort allvar som män. Lågstadieflickor börjar banta på grund av det sjuka kroppsideal som finns utbrett i samhället.

Vi kämpar för ett förtrycksfritt samhälle där alla är lika mycket värda och möts med samma respekt, där inga djur tvingas leva instängda under vidriga förhållanden och inga kvinnor längre behöver känna sig hotade eller förlöjligade av samhället.

För djurens befrielse och ett jämställt samhälle- inte bara i teorin!

Feminister mot Djurförtryck  

Det här med kärlek är klurigt. Jag trodde i många år att jag inte skulle hitta någon. Jag kunde inte förstå hur någon skulle kunna föredra mig före alla andra. Hur han skulle kunna vilja vakna upp mig varje dag. Jag önskade verkligen att jag skulle hitta någon, men jag trodde inte på det. Vad är sannolikheten att man ska träffa någon, som känner samma sak, samtidigt, och som är på samma plats i livet? Den är ju så otroligt liten!

Jag ser på mina vänner och deras förhållanden, eller icke-förhållanden. Kärleken är inte alls självklar, och bara för att den finns där behöver det inte betyda att det fungerar, eller att det finns en framtid för den. Det gör ont i mig när jag tänker på vännen som mer än något vill att det ska fungera, att få dela sitt liv med honom, som på så många sätt kan visa upp en nära nog perfekt match, men de vill inte samma saker nu. Hur mycket ska man vara villig att ge upp för någon annan? Ska jag råda henne att stanna kvar, och ge en del av sig själv, sina drömmar och sin framtid, för att han inte kan tänka sig kompromissa? Eller ska jag råda henne att prioritera sina egna drömmar och även om det skär i hennes hjärta så att hon går sönder inombords, lämna honom? Kärleken är inte enkel, och den är inte alltid vacker.

Så har vi min andra vän, en sådan fin tjej som bara inte träffar någon. Det är inte att hon inte träffar rätt, hon träffar ingen. Jag har aldrig sett henne kär, eller förälskad. Jag har inte sett henne hålla någon i handen eller berätta om den tredje dejten som bara var helt perfekt. Jag har känt henne i över åtta år och hon har inte upplevt de här sakerna under den tiden. Jag önskar så att hon träffar någon, någon som uppskattar henne och ger henne allt det hon drömmer om. Jag förstår inte varför hon inte har gjort det redan. Hon är söt, social och trevlig. Hon har ett bra jobb och en fin lägenhet. Hon har intressen och gillar att röra sig bland folk. Men ingenting händer.

Ingenting gör mig argare än när människor, så fort de stöter på en motgång, säger "det var inte meningen" och släpper allt. Vad sägs om att kämpa lite för det man vill ha? Och varför tror alla att så fort man stöter på ett problem i förhållandet, att "då älskar han inte dig".  Det är inte enkelt.

Kärleken är inte enkel, eller rättvis eller överallt. Men den kan hända. Det finns där ute. Förvånansvärt massa människor har det. Jag undrar om vi verkligen tar till vara på hur bra vi har det.

Jag känner mig så lycklig med mannen för tillfället. Hur jobbig dag jag än har haft det, lyckas han få det att rinna av bara jag spenderar lite tid med honom. Vi har svetsas samman ännu mer den sista månaden. Något har förändrats i vår relation. Jag kan inte riktigt säga vad det är mer än att jag känner att vi står varandra närmre.

Jag är bättre på att uppskatta de små sakerna. Som att sakta somna nära med hans hand i min, den lilla biten ner till tåget på morgonen då vi båda är lite trumpna över alla tråkigheter vi måste göra under dagen, fredagseftermiddagar då vi har hela helgen väntande och promenader i svagt solljus. Jag har svårt att vara utan honom, jag som alltid har velat vara mest för mig blir lite orolig och rastlös när det dröjer för länge mellan gångerna vi ses.

Ibland retar han mig till vansinne, men den sista tiden har det varit lättare att se de små struntsakerna som just de struntsaker de är. Jag kan släppa det och tänka på hur underbar han är trots de där sakerna.

Jag är så otroligt lyckat lottad.

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Hela den här veckan har varit tung. Dels är det jobbet, som inte alls fungerar som det ska, dels är det renoveringen som hänger över mig som ett svart moln, dels är det personliga mål som jag inte alls uppnår. Igår var jag verkligen på botten av allt, och ville mest gå hem och gråta och känna mig arg och värdelös. men när jag vaknade imorse kändes det bättre. Torsdag är nära helg, och jag har en lugn kväll framför mig då jag ska städa hemma så att det är fint till på lördag. Jag hoppas på en riktigt lugn helg, jag vill bara ta det lugnt och vara hemma. Förra helgen var jättemysig, men eftersom veckan var så fullspäckad var jag så trött. Nu är jag i bättre fas. Men först ska jag ta mig igenom arbetsdagen idag, och imorgon. Jag hoppas att jag kommer att klara av det utan att explodera. För säkerhets skull ska jag nog undvika vår Göteborgsfilial, eftersom de drev mig till vansinne igår. Jag är rädd att jag börjar skrika eller gråta eller något om de har rört till det mer.

Första tillfället med skrivarkursen i måndags gick bra. Vi är åtta stycken i den nya gruppen, varav fem stycken var på plats. Det verkar vara en bra grupp, men jag hoppas att de är mer engagerade än vad de var under första terminen. Vi var så några mot slutet, och ingen lämnad in något.

Vi jobbade med fem korta personporträtt, fem korta miljöbeskrivningar, problem och hinder i vardagen och ett grupparbete där vi satte ihop allt. Övningarna under kvällen var svåra, och mer än en gång blev jag irriterad på mig själv för att jag inte riktigt fick till det. Som hemuppgift har vi att skriva om en gammal text. Jag har gjort några försök, men inte kommit någonstans. Ikväll får jag nog läsa ordentligt i boken om vad jag ska tänka på, så kanske det lossnar lite. Jag ska avsätta mer tid den här terminen har jag bestämt. Jag vill göra det bra.

Projekt renovering går dåligt. Alla säger olika saker och jag hatar att vara den som vet minst i denna röra. Vem bekostar vad? varför måste alla rören bytas? Hur ska jag ha råd med det här?

Igår var jag och köpte en toalett på Bauhaus. Jag fick slag när jag såg priserna på badrumssaker. Jag hade ingen aning om att det var så dyrt. Jag trodde att när man talade om dyra badrumsrenoveringar, så menade man själva arbetet och kaklet. Men jag hade fel. Herregud vad saker och ting kostar! Och så tråkigt det är att titta på dem till sig själv. jag känner mig så ensam i min renovering. Jag önskar att någon annan var lika engagerad som jag.

Jag letar kurser till hösten. Nu har jag verkligen bestämt mig, och kommer jag inte in på någon av skrivkurserna satsar jag på litteraturvetenskap. Jag måste få en paus härifrån. Det här är ett dåligt ställe. Jag tänker mig att allt jag läser i svenska kan jag använda senare, komplettera med ett års pedagogik och få en lärarexamen. OM det vill sig riktigt illa. Det har visat sig att det finns fler kurser mot vad jag trodde. Jag söker nog alla.

För övrigt jobbar jag helt i motvind. Direktiven jag får går åt ett håll, och sedan gör chefen tvärt emot vad vi säger, och sedan får jag försöka reda ut all röra igen. Hopplöst. Jag är så trött på att hela tiden göra om, börja om, tänka om.

Projekt renovering av badrummet har efter en långsam start (två års betänketid) tagit fart! Jag var hos ordföranden i onsdags, fick veta vad föreningen bidrar med och vad jag måste betala själv (allt utom byte av golvbrunn och torkning) och fastighetsskötaren var uppe och tittade på golvet i torsdags. Det var blivit en vattenskada på grund av att det har renoverats fel av de jag köpte av. Eftersom jag hoppas att inte bo där så länge till tänkte jag att nu var det dags att snabbt få ordning på badrummet.

Igår köpte jag kakel. Det blev ca 30x18cm stora, vita, blanka plattor på väggarna, och 10x20cm små, gråa, matta golvplattor. Eftersom badrummet inte är så stort var det bättre för fallet (vattenfallet) med små plattor. Jag vet inte men det är ju bra om vattnet åker åt rätt hål och inte som nu över hela golvet. Jag hoppas få det avhjälpt då golvbrunnen byts. Han ska sätta mig i kontakt med hantverkaren så fort som möjligt..

Nu är nästa steg att vänta på hantverkarna ska ta kontakt, och jag har hört att det kan vara långdraget. Men tydligen ska de göra ett jobb till en granne till mig, och då kanske de kan göra jobben samtidigt. Under tiden ska jag börja leta efter saker att ha i badrummet, då allt måste bytas. Handfatet är rostigt och badkaret ser inte mycket ut för världen. Jag måste också hitta en lösning på problemet med golvbrunnen. Den är placerad på ett dumt ställe, en liten bit under handfatet. Just nu har jag badkar, så jag har inte reflekterat över det, men sätter jag dit en duschvägg blir det helt klart ett problem om väggen hamnar innan golvbrunnen! Hur har de tänkt när de har byggt? Jag kan ju inte heller flytta handfatet eller toaletten, eftersom hålen för avloppen är där de är.

Så, vad jag behöver nu, är alltså:

En toalett

Ett handfat

En ny blandare

En duschkabin

En blandare för duschen

En hylla i lämpligt trä, som står på golvet och där jag kan förvara saker nu när jag får större golvyta

Ny belysning

Kaklet, inklusive fuktspärr och gegg och allt man använder till, gick på elvatusen efter lite rabatt, och jag räknar på att arbetet kommer att gå på mellan tjugo och tjugofem tusen. Jag är rädd för att det kommer att ränna iväg i höjden eftersom jag inte kan göra något själv. Kan jag komma undan med budgetpris på toalett och handfat och dusch vore det ju väldigt bra.

På onsdag ska jag och storasyster åka och titta på billiga saker till mig, det ska bli roligt. Jag hoppas att vi hittar några fina. Jag skulle gilla det.