protector

Jag har ett längre samtal med mannen om vad det är som händer, om varför jag är så arg. Det är på hans initiativ och jag är tacksam över att han vågar prata med mig även då jag är som jag är nu. Jag försöker förklara att jag inte är arg, utan ledsen. Men jag finner det svårt att hitta de rätta ordern, att få honom att förstå. Jag vill inte att han ska se de här sidorna om mig. Jag önskar på ett sätt så hett att jag skulle kunna berätta hur honom precis vad det är som trycker mig, men jag kan knappt formulera det inför mig själv. Jag skäms så. Jag tycker jag har tillräckligt med brister utan att behöva måla upp det för honom så tydligt. Kan han se på mig på samma sätt? Mina vänner säger att han inte bryr sig om sådant, att han inte är sådan. Innerst inne vet jag det. Jag har bara så svårt att släppa kontrollen, att vara den som ligger i underläge, att blotta mig helt. Kanske lite i sänder. En dag i taget.