protector

Efter middagen och två glas irländsk cider beger vi oss till bowlinghallen för kvällens utmaning. Jag går in, och helt plötsligt står jag öga mot öga med mannen jag älskade förr. Jag blir oförställt glad över att se honom. Jag hinner inte rätta till ansiktsuttrycket innan han ser hur glad jag blir.

Vi pratar kort innan tävlingen börjar. Han är där med sin flickvän som jag under en period jobbade med och som gjorde mitt första år här till ett helvete. Jag har svårt att komma på gnåot att säga, frågar om gamla bekantskaper och om hans jobb. Snart går jag ifrån honom och ställer mig nära mina vänner.

Han var ingen milstolpe i mitt liv, men han var viktig.

Jag är glad över min reaktion. Inget nyp i hjärtat, inga trånande känslor. Jag önskar inte längre att han var min, hon kan ha honom. Jag kan se vad det var som gjorde att jag föll men jag har svårt att minnas vad vi pratade om. Det känns som en helt annan tid, de långa, många dagarna med honom då vi jobbade sida vid sida. Jag kan komma ihåg känslan jag fick, redan om han befann sig på andra sidan av dörren så visste jag att det var han. Jag kan minnas den känslan jag hade i kroppen, men jag återupplever den inte. Jag skulle aldrig byta min man mot honom. Aldrig.