protector

Jag kan inte motstå att lägga upp den här novellen, som jag skrev under första året på universitetet. Mottagaranpassningen ska vara Penny, eller någon annan hästtidning för lite yngre hästtjejer. Nu när jag tittar på språket tänker jag mig att den behöver jobbas om lite, men oj, så roligt det var att läsa den igen! Vissa faktafel finns säkert i den, och för det ber jag alla hästkunniga här att förlåta mig.

Tack och farväl, Lady Madonna

Hennes tunna kropp skakar, och hon lutar sitt huvud tungt mot mitt bröst. Jag smeker henne sakta över mulen och ser in i hennes skräckfyllda ögon. "Gumman, vad har de gjort med dig?" tänker jag gråtfärdig. Jag har gråtit mycket de senaste dygnen. För hennes skull och för min egen. Men snart är hennes plågor över, hon kommer för alltid att vandra över de gröna ängarna i Traparanda. Stark, frisk, med stolt buret huvud och busiga ögon som förr. Inte som nu. Inte med smärta i ögonen och darrande kropp. Bara min smärta kommer att finnas kvar. Ensam kommer jag att stå kvar när bussen som väntar på stallplan har åkt.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg henne. Vi hade nästan gett upp hoppet att någonsin finna en häst till mig. De flesta vi hade tittat på var halvgalna fjordingar eller gamla travare med dåliga ben. Jag hade en mycket tydlig bild av hästen jag vill ha. Jag föreställde mig en vallack med mörkbrun hårrem, en stadig häst att växa i, en läromästare som skulle kunna lära mig något och därför passa bra som första häst. Jag ville hoppa och tävla, så det var ganska viktigt att hästen hade gått i alla fall medelsvår innan. Men ingen häst passade. Jag och min farfar, den mest hästkunnige i min familj, suckade och fortsatte lusläsa Ridsports annonser och ringa på allt som verkade bra.

Vi hade åkt ut till stallet där hon stod för att titta på en "tioårig läromästare" som jag trodde skulle kunna passa mig. När jag klev ur bilen blev jag stående fastfrusen med blicken på en liten smidig welshskimmel som dansade i hagen. Allting var fel. Det var ett sto, hon var för ung, hon var för liten, hon hade ingen erfarenhet av tävlingsbanorna. Men mitt intresse av den andra hästen hade försvunnit. Då kvinnan som ägde hästarna såg min blick frågande hon om jag ville provrida Lady Madonna. Jag smakade på namnet: Lady Madonna. Till och med det var fel. Enligt min uppfattning ska hästar ha saker korta, käcka namn som Rapp eller Musse eller Fanny. Inte tillkrånglade dubbelnamn. Men jag kunde inte säga nej till att prova henne. Sedan var jag fast. Så vacker hon var i solen med glänsande hårrem, så mjuk och smidig över hindren, så stadig på tygel med skummande mun! Henne, tänkte jag. Henne, och ingen annan.

Det tog lite tid innan vi kom helt överens. Hon var fem år, okynnig, busig och mycket personlig. Vi hade våra duster i början, då hon och jag hade helt olika uppfattningar om hur dressyr skulle gå till. Men gradvis utvecklades vi tillsammans och mina drömmar om tävlingar blev verklighet. Hon älskade att tävla och hon älskade att vara i centrum. Många hästar kan vara svåra att lasta. Aldrig Madonna. Hon klev alltid rakt in i transporten utan att tveka. Att resa betydde för henne nya utmaningar, nya platser, nya hästar. Ivrigt att komma ut efter resorna snodde hon in sig i grimskaftet och skyndade sig ut, alltid pigg och glad efter en transporttur. Jag var stolt över att visa upp henne, och över att den här fantastiska hästen med den oerhörda livsglädjen var min.

Vår första tävling tillsammans var en inbjudningstävling från min gamla ridskola. Så jag kämpade för att få hennes vita hårrem att lysa! Jag tvättade och borstade och gnodde tills jag var alldeles slut. Hennes man flätades och sattes upp i ett pärlband av knoppar. Mamma hade sytt en ny, vit shabrakvojlock och jag hade smörjt sadel och träns så att de glänste. Jag granskade mig själv kritiskt i spegeln iklädd vita ridbyxor, svarta konstläderstövlar, vit polotröja och under den svarta sammetshjälmen stack två morotsröda flätor fram. Skulle jag duga? Inlastning och resa och betalning på sekretariatet och veterinärbesiktning och gå banan och räkna steg mellan hinder. Jag vet inte vem som var mest nervös; mamma, farfar, jag eller Madonna. Framridningen var en katastrof. Bråkiga ridskoleponnyer, proffsiga privathästar och tävlingsryttare trängdes bland hindren. Madonna blev stirrig och studsade runt i korsgalopp med huvudet i vädret. Men väl inne på banan försvann all nervositet. Jag kände hur hon jobbade under mig, lika ärlig och pigg som alltid och vi klippte hinder efter hinder i ett rasande tempo. När vi passerade mållinjen utan ett enda nedslag slog jag armarna om henne. Det felfria varvet gav oss vår första rosett och under åren växte rosetterna till en imponerande samling ovanför hennes box.

Ibland gick det naturligtvis åt helvete. Bommarna flög åt alla håll och vi fick onödiga stopp vid enkla hinder. Men vi hade roligt, och tävlingar var ju inte allt. Under sommaren då hettan var som värst red vi långa barbackaritter till den lilla sjön nedanför skogen. Jag vet inte vem som njöt mest av det iskalla, klara vattnet i skogstjärnen, jag eller hon. Under hösten var det skolridning varvat med hubertusjakt och härliga uteritter medan skogen omkring oss exploderade i färger. Då vintern kom förfrös jag tårna under härliga långritter med kamrater och varm choklad och grillad korv. Våren var tävlingssäsong och väntan på sommaren. Jag njöt av att ha henne, att hon var min. Om kvällarna gick jag ofta ner innan läggdags och satt i boxen och såg på henne då hon nöjt tuggade i sig kvällsfodret. Försiktigt strök hon sin mule mot min kind, och fnös ljudligt i mitt hår. Under de tillfällena var jag fullständigt lycklig.

I fem år var hon bara min. Sedan kom den fruktade dagen då jag fyllde arton. Jag fick inte tävla henne längre. Själv var hon i toppform: kvalad till SM, tio år och med mer livslust än någonsin gick hon och drällde i min hage medan jag försökte fatta ett beslut om att sälja eller ha kvar. Hon älskade att tävla. Var det verkligen rätt av mig att ha kvar henne bara för min själviskhets skull? Men tänk om hon kom till någon som behandlade henne illa? Tänk om de pressade henne för hårt? Jag var full av tvivel och visste verkligen inte vad jag skulle göra. Men en dag fick Marie, en kamrat till min lillasyster, höra att jag fyllt arton och ville till varje pris ha henne. Hon var fjorton år, och hade alltså i alla fall fyra år på tävlingsbanorna kvar med Madonna. Hon hade en hästkunnig familj och bodde i närheten. Hon red bra, med lätt hand och mjuk övertalningsförmåga. Jag såg hur väl hon och Madonna kom överens och hur hennes ögon lyste då hon vigt satt av. Och jag såg hur lätt på foten Madonna var. Det måste vara skönt för henne med en så liten och nätt tjej på ryggen. Mina ben hade senaste åren blivit för långa och det hade skapat en viss obalans.

En tidig aprilmorgon flyttade hon ifrån mig. Lika ivrig som alltid skyndade hon in i transporten utan att vända sig om. Fast jag visste att jag hade tagit rätt beslut grät jag floder. Jag kunde ju inte rida henne längre på det sättet hon förtjänade. Jag fick inte tävla henne. Hon förtjänade att få visa upp sig. Och Marie var en duktig tjej. De skulle säkert trivas bra tillsammans. Under tiden som följde hade jag en nära kontakt med Marie, och jag följde alltid med på tävlingar. När Madonna efter ett andra felfritt varv på SM bockade runt manegen med en skrattande Marie i sadeln visste jag att jag hade gjort rätt och hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Det var inte Maries fel att det gick som det gick. En kväll några månader senare bröt sig ett par killar in i hennes sommarhage för en gratisritt. De tog ut Madonna på vägen i grimma och skaft och lekte cowboys. Hur skulle de kunna veta att vägen utanför hagen är en ganska starkt trafikerad väg där lastbilstrafik dyker upp plötsligt efter en skarp kurva? De hann aldrig se bilen. Madonna hann aldrig flytta på sig. Hennes bakdel träffades med sådan kraft att hon slungades ner i diket. Där hittade Marie henne en halvtimme senare, då killarna hade lyckats väcka henne. Hon hade snott in sig i taggtråd som någon dumpat i diket. En timme senare fanns också jag på plats. Marie, jag och en yrvaken veterinär kämpade med att få upp henne. Vi lyckades och ledde henne hem till mitt stall, som låg närmast. De första två dygnen trodde vi att hon skulle klara sig. Men för en liten stund sedan kom veterinären hem till mig. Han berättade att lymfagiten, blodförgiftningen, hade spritt sig, och att hon hade fått nya inre blödningar. Det fanns ingenting han kunde göra.

Nu står jag med hennes huvud i min famn. Hon darrar i hela kroppen och jag smeker henne lugnande över mule och hals. "Snart, snart är det över" viskar jag till henne. Marie har gått hem, hon orkar inte se på. Kanske känner hon lika mycket skuld som jag. Om jag inte hade sålt henne, om jag inte hade låtit henne gå hade det här aldrig hänt. Chauffören väntar på stallplanen. Han har gett mig en grimma av kätting att sätta på henne istället för hennes mjuka i läder. Jag vet inte vad som känns värst, den stela grimman om hennes såriga hud eller vad den betyder. Jag kramar henne försiktigt och lämnar över henne till den vane mannen. Han byter grimma och leder henne mycket långsamt och försiktigt in i bussen. Inte ens nu tvekar hon, även om hon måste känna lukten av blod och död. Jag gör det. Men på lastbryggan slänger hon en ängslig, undrande blick bakåt och ser på mig en liten sekund innan hon försvinner in. Ska jag inte följa med henne, tycks hon fråga. "Nej gumman", tänker jag, "inte den här gången".

Jag står ensam på stallplanen då bussen har försvunnit. Jag vet att farfar väntar inne i huset om jag vill ha sällskap men jag orkar inte nu. Jag vill vara ensam med mina minnen av henne. Och jag slår mig ner i halmen i hennes gamla box och tar hennes mjuka grimma i famnen. "Tack och farväl, min älskade vän" hinner jag tänka innan tårarna ljudlöst börjar rinna nerför mina kinder och jag blundar hårt. Och kanske är det inbillning, men jag kan svära på att jag en kort sekund känner en mjuk mule mot min kind och en fnysning i mitt hår.