protector

Har en sån där dag då det bara inte går att komma upp ur sängen. Mannen ligger kvar när jag går upp, varm och mysig och luktar sött. Går upp och klär på mig halvfärdigt och sedan kryper jag ner igen. Bara tio minuter till... en halvtimme senare tvingar jag mig upp och äter lite fil innan jag beger mig till jobbet. Det är varmt ute, stor skillnad på temperaturen mot igår. Blir så glad trots tröttheten. Nu håller jag mig vaken genom att tänka på att efter jobbet kan jag bara ta det lugnt, sova tidigt, kanske sitta på balkongen och läsa ut fjärde Harry potterboken för femtioelfte gången. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser dem, jag tycker fortfarande att det är bland de absolut bästa sagor jag har läst. Tänk att kunna skriva en sådan berättelse, som slukar en så. Bara en enda gång...

Det är onsdag och halva veckan är förbi, vi går mot helg. Arbetskollegan muntrar upp mig med att vi ska få en rekordvarm helg, underbart! Ska försöka övertala mannen att vi ska hänga hos honom nära en sjö så att jag får sola och bada. Det skulle jag verkligen gilla! Jag hoppas att han inte har hunnit planera in saker för dagen, det skulle vara fint att få en heldag tillsammans.

Underbara vännen har sagt att jag får låna hennes bil, så nu kan jag åka ner och hälsa på mamma och pappa nästa helg! Är så otroligt glad att det löste sig! Och att hon kunde låna ut den trots att det ställer till det för henne så att hon måste låna en annan bil. Verkligen generöst och osjälviskt. På grund av långhelgen är biljettpriserna på flyg och tåg alldeles för höga för min kassa, och även om benispriset är högt just nu blir det en mycket, mycket bättre affär! Jag har inte varit nere sedan i vintras och längtar, det finns inget som tar bort stress på ett så effektivt sätt som mina föräldrars ställe. Den enda nackdelen är all den goda maten, man äter konstant. Hoppas på att mannen är ledig så att han kan följa med, men har inte så stor förhoppning om det. oavsett kommer jag och syrran njuta av lite ledighet, kanske ett par golfrundor, hempakad pizza i stenugnen, mammas underbara frukostbröd, vin medan vi spelar ett parti kubb och härliga promenader på landet. Underbart!

...nu glömde jag breven till banken hemma idag igen! Hur svårt ska det vara att lägga om lån? Jag kommer att hinna få en ny räkning med amortering innan jag fått ordning på detta... då har jag ändå haft tre månader på mig L

Klarat mig igenom arbetsdagen, ska snart hem till syrran och möta upp familjen. Fick ett ganska förvirrat telefonsamtal från mamma igår då hon meddelade att de var på väg upp till Stockholm. Men de hade inte riktigt inplanerat att träffa oss. Ibland undrar jag hur de tänker. Jaja, ska tillbringa kvällen med syrrorna i varje fall, och antagligen mamma och pappa en stund. Vi får väl se.

Har haft fullt sjå på jobbet hela dagen, så fort jag tycker mig bli färdig får jag nya högar. Åt lunch med syster ute i en park, trevligt. På ett sätt skönt att kunna skratta åt hur vi hanterade gårdagen. Det är väl så vi hanterar jobbiga saker, genom att se att vi inte är ensamma i dem.

Min farmor ligger döende. Mamma ringde precis och berättade att hon hade fått en morfinspruta för att inte ha så ont när hon dog. Tydligen gör det väldigt ont när hjärtat beslutar sig för att ge upp. Hon ringde för att fråga om jag ville åka dit. Men jag har inte träffat min farmor senaste året. Mamma säger att hon ser helt annorlunda ut, så liten, insjunken, sjuk, gammal. Även om hon var dålig sista gången jag var där, och inte hade någon större koll på vad som var vad och vem jag var, var hon så pass pigg att hon kunde hänga med i några gamla barnsånger och psalmer. Det är kanske själviskt, men jag vill inte förändra bilden. Det hade kanske varit annorlunda om det hade varit mormor. När vi växte upp delade mamma och pappa upp oss - farmor tog hand om storasyster när de var borta, och mormor och morfar mig och lillasyster. Jag har en närmre relation till min mormor. Därmed inte sagt att jag inte tycker mycket om min farmor, det har jag verkligen gjort. Men de sista åren har det inte varit hon i hennes kropp. Ju sjukare hennes huvud blev, desto mindre kände jag igen henne.

Även om jag har varit förberedd känns det plötsligt så definitivt. Och det känns så märkligt och skuldbelagt, att medan hennes liv sakta slocknar, går jag på lunch som om inget hänt.

Vilken underbar helg jag har haft. Mannen skulle guida både lördag och söndag, och jag trodde att jag skulle behöva städa och göra tråkiga saker i min ensamhet. Men icke!

Vaknar tidigt lördag morgon och ger mig ut på en timmes promenad innan frukost. Underbart väder, skogen doftar härligt. Fåren har inte kommit ut i beteshagarna än, men det är nog bara en tidsfråga. Jag möter bara ett par stycken människor, som ler och nickar. Så mycket trevligare alla är när solen skiner! När jag kommer hem pratar jag med vännen (företagaren), som undrar om jag vill följa med henne och hundarna på en långpromenad. Självklart! Hon hämtar mig någon timme senare och vi ger oss ut till ett skogsområde mellan hennes hus och mitt. Jag får ta hand om den lilla låtsashunden och känner mig mycket viktig. Vädret är perfekt, snart har vi tagit av oss tröjorna och går i gympaskor, shorts och linne. Underbara sol!

Jag tar för givet att hon vet vart vi ska, men bedrar mig... efter någon halvtimme i snår i skogen står vi vid en bergskant och hon deklarerar glatt att vi ska nerför den. Hennes fina hund som skulle leda oss, missuppfattade nog uppdraget lite. Men ner kommer vi, stundtals bärande på hundarna, hasande nerför sluttnignen, hängande i träden när fotfästet inte är något vidare... väl nere på marken är skogen helt perfekt att gå i. mjukt underlag, gott om plats. det är nästan en hissnande känsla när vi vänder oss om och tittar på berget vi just kom från. Hur sjutton tog vi oss ner, egentligen?

Vi fortsätter runt sjön, på traktorvägar, över fält och med fantastisk utsikt över sjön och skogen. Det tar oss två och en halv timme att gå runt men känns så mycket fortare. Så här vill jag gå varje helg!

Efter dusch, lunch och en väldig massa tid för att göra mig i ordning möter jag upp syrran och hennes kille på Dramatens restaurang. De äter frukost, jag tar ett glas vin. Snart möter mannen upp och vi sitter kvar en stund innan vi beger oss hemåt. Har en underbar kväll tillsammans. Sitter på balkongen i timmar, dricker vin, bakar pizza, pratar, skrattar... en riktigt perfekt kväll med honom.

Söndagen spenderar jag med spendering. Jag möter upp vännen och vi provar sommarkläder. Har en riktigt trevlig dag tillsammans och shoppar alldeles för mycket, både hon och jag. Men jag tror att vi båda är nöjda med våra inköp, och det är roligt att göra saker tillsammans. Jag kan inte minnas sista gången hon och jag var i stan ihop. Det måste vara år sedan. Vi måste definitivt bättra oss på den punkten.

Den enda skuggan över helgen är halsontet som håller i sig sedan tidigare i veckan. Det i kombinationen med förkylningen gör mig trött, och min planerade frisbeeträning orkar jag inte med. Istället får jag skjuts ända hem, härligt!

Några lata timmar på balkongen med Harry potter, mannen kommer efter att ha firat mors dag och vi får kvällen tillsammans. Somnar nära honom, tryggt utan någon söndagsångest, som ett perfekt slut.

Jag har en dröm om ett lyckligare liv. Ett liv där jag lever mer i nuet, om så inte varje sekund så i varje fall en stund varje dag. Ett liv där jag värdesätter det som finns omkring mig istället för att ständigt oroa mig över att jag kan förlora det. Ett liv där jag varje dag stannar upp och påminner mig själv hur bra jag har det, och agerar därefter: spenderar tid med mina fantastiska vänner, är med min man, min älskling, där jag talar med min familj varje dag och tar till vara på den släkt som finns runt omkring mig som ett kärt skyddsnät. Där jag ser hur fint jag har det där jag bor, där jag uppskattar mitt jobb för de bra delarna istället för gnäller om de sämre. Jag vet att jag bara behöver ändra inställning för att få det så mycket bättre. Jag har ju allt det här runt omkring mig. Jag behöver bara ändra tankarna i huvudet.

Tiden går så otroligt fort. Jag får känslan av att knappt märka veckorna som rullar fram. Det känns som om det precis var fredag, och nu sitter jag här igen och är glad för två dagars ledighet.

Det blev alldeles för mycket vin igår med chefen och bästa kollegan, mycket trevligt men idag är huvudet som stoppat med bomull och jag känner mig ganska ofräsch och trött. Allting tar längre tid. Jag tröstar mig med en fejkläsk och har lätt ångest över alla kalorier jag tryckte i mig igår. Jag gjorde misstaget att beställa lite för lite mat, och istället äta alldeles för mycket av brödet som fanns. Inte bra alls. Kommer få en tuff helg inför nästa veckas vägning. Skit.

Jag har en lugn fredagskväll framför mig, mannen ska sätta ihop sin förestående guidning så jag tänkte tillbringa kvällen med en påse skruvar och Blood diamond, som storasyster länge tjatat om att jag måste se. Ska bli spännande att se om den lever upp till de höga vitsorden.  

Full rulle på jobbet, chefen tillbaka. Trevligt med sällskap! Jag blir betydligt mer inspirerad när jag har någon att bolla idéer med. idag är det retailmänniskor i Gallerian, jag borde ta med min CV och titta...

Har en väldigt trevlig tisdagskväll med vännen på balkongen med mycket prat om våra män, våra bekanta, hennes djur och allt som rör sig omkring oss. För första gången saknar jag faktiskt inte rökningen, utan är ganska tillfreds med mitt te och lite frukt. Men jag ser mig inte som rökfri än, bara som någon som har gjort ett tillfälligt uppehåll. Jag undrar hur lång tid det tar innan den känslan kommer att ge sig? Ett år, kanske? Två år? Fem? Kanske aldrig?

Hon får mig att fundera som alltid över mitt liv, men på ett ganska sorglöst sätt. Jag känner mig alltid trygg med henne. Det finns ingenting jag kan säga som får henne att vända sig bort i avsky. Jag gillar det, känslan av när någon känner en så bra att jag oftast inte ens behöver förklara. Det är väldigt skönt att umgås med någon där jag bara kan vara mig själv, utan att behöva göra mig till på något sätt.

Idag vaknar jag dock med huvudvärk. Vet att det är röken. Råkar hamna bakom en kvinna som röker när jag ska gå till tåget. Måste småspringa halva vägen för att komma om henne för att slippa den. Lustigt att jag kan tycka att den är så irriterande, efter alla år jag har suttit i den.

Det är skrattretande att tänka att vi inom tre månader kommer att tävla i EM, och jag börjar undra om vi har tagit oss rejält med vatten över huvudet... vi har inte börjat sätta någon rutin, och även om vi är hyfsade var och en för sig, har vi fortfarande svårt med samspelet och att få spinnen att räcka till mer än en rutin och en catch. Måste lära oss att jobba fortare, med mindre friktion och framförallt att få tillbaka spinn. Men var är vinden, när man behöver den?

Oroar mig dessutom betydligt mer för hur jag sak se ut i tävlingskläderna än hur många gågner jag kommer att tappa frisbeen. Kanske inte helt rätt inställning..? Å andra sidan gör vi det här för att det är kul, för att vi tycker om utmaningen det ger, för att få resa, för att få träffa våra vänner, för att vi älskar stränderna... tävlandet blir en bisak i det stora hela. Men ändå. Jag vill inte göra bort mig totalt!

Nu ser våra träningspass oftast bra ut i cirka en halvtimme, så länge klarar vi av att hålla koncentrationen. Sedan börjar vi flippa ur och det är mer en Kenny och Terje-uppvisning än en snygg rutin...

Äntligen sol igen! Både idag och igår! Jag var lycklig när jag gick den lilla promenaden nerför backen till pendeln, den kvarten kan verkligen få mig på bra eller dåligt humör. Efter jobbet igår tog jag en dryg timmes promenad runt djurgården, sååå fint! Det doftar av blommande hägg, syren och fläder, allt på en gång. Det har kommit upp massa underbar midsommarblomster och gräset är grönt och friskt efter regnet senaste dagarna. Vattnet ar absolut spegelblankt, det var tyst med undantag från knastrandet i gruset av andra människor som liksom jag njöt av en promenad eller springtur. Märkligt hur långt bort stadslivet kan kännas, när det är så nära...

Måste få ut på en ny promenad idag, får se om det blir ensam i mina trakter eller i Tullinge med sällskap.

Måndagen var en förhållandevis effektiv dag på jobbet, även om den inte blev som jag hade tänkt mig. Varför är det alltid så, att alla gånger jag vaknar upp med känslan "aaah, idag ska jag ta tag i det här och det där, jag ska vara ruskigt effektiv och nyttja tiden väl" så ägnas hela dagen åt att släcka bränder, eftersom mina kollegor aldrig kan planera? Det är ett hopplöst stressmoment att behöva städa upp efter alla andra och framförallt är det tråkigt. jag märker att motivationen tryter så fort det är andras "måsten" jag måste göra, medan jag inte har något problem att leta upp nya projekt till mig. Jag vill nog bara helst bestämma själv. Känns som ett assistentjobb är ett bra val av jobb då...

Jag har en bra helg. En systerkväll under fredagen, bjuds på grillat och vin och jordgubbar och färsk sparris, och vi gör ett försök att titta på dirty dancing. Sover större delen av tiden. Lite synd, hade sett fram emot att se den igen. Sover hos mannen.

Han har en genomgång av guidning på morgonen, men vi möts vid tretiden och åker hem till mig. Slappar, lagar mat, dricker vin. Ser på en av hans favoritfilmer, har svårt att hålla mig vaken. Han blir lite besviken, men ger upp efter att ha försökt väcka mig ett antal gånger. Jag får se om andra halvan senare.

Sover gott men länge. På ett sätt är det skönt med det mulna vädret, jag har inget dåligt samvete över att jag äter frukost närmre tolv. Jag är söndagsdeppig, vi talar om hans söndagar med plugg och han ändrar sin dag till att vara med mig. Vi åker in till stadsmuseet och jag får en guidad visning. Det småregnar fortfarande när vi ett par timmar senare går över slussen hand i hand. Vi åker hem till honom, sitter under en läslampa i halvdunklet i soffan och läser halva En riktig våldtäktsman. Skrämmande, upprörande, hemsk, sann. Lagar middag, ligger i en hög på soffan några timmar. Fortfarande grått utanför. Får en föraning om hösten, både i huvudet och kroppen. Men det är inte lika skrämmande med honom.

Har lätt panik över jobbet innan jag somnar, gruvar mig över saker jag kanske har glömt. Eller är det drömmar? Men när jag väl somnar, sover jag otroligt gott nära honom, kan inte minnas att jag vaknar förrän det börjar bli dags att gå upp. Är måndagstrött, men inte på det illamående sättet som får en att undra hur man ska klara av dagen. Mer på ett ganska förnöjt sätt, som efter en lyckad helg. han är så lätt att ha att göra med när jag väl pratar med honom. Jag förstår inte varför jag gör det så svårt för mig själv bara. Han är ju det bästa som har hänt mig.

Fredag! Det är tråkigt väder och jag blir genomblöt om fötterna när jag går till jobbet (tydligen har jag hål i båda sulorna) men det är ändå fredag! Två underbara kvällar framför mig med vetskapen om att jag inte behöver gå upp klockan sex dagen efter och spendera hela dagen på ett ställe där jag inte vill vara! Det är verkligen helt fantastiskt! Ikväll ska jag träffa mina systrar och titta på film och äta middag, imorgon ska jag umgås med mannen, eventuellt någon hemmafest. Vädret ska inte bli speciellt trevligt, men jag har inget emot en dag inomhus med honom. Det blir lite opretantiöst på det sättet.

Jag sover oroligt, mest för att de vanliga godnattsms:en uteblir. Vaknar med samma oro i kroppen som när jag under kvällen. Mitt försök att få veta hur pass mycket han tycker om mig gick inte speciellt bra. Jag är orolig på ett ganska påtagligt sätt. Jag vet att ingenting har förändrats, han är fortfarande samma, men det känns betydligt mer otryggt. Ena sekunden tänker jag i banor som är det verkligen en bra idé att satsa på det här och tänk om han aldrig tycker om mig mer än såhär, och i nästa blir jag arg på mig själv för att jag försöker tvinga fram något för fort. Men vad är tid egentligen? Jag vill gärna tro att när det är rätt, så känner man det och då är tiden oväsentlig. Men vad är egentligen att något är rätt? Är det när man fungerar bra ihop? När man vill samma saker, vid samma tid? När man är så kär att man inte vet var man ska ta vägen, och vet att varje sekunds, varje minut utan honom är värdelös?

Jag önskar verkligen att jag kunde ta varje dag som den kommer, varje timme i taget och se varje stund vi tillbringar tillsammans som värdefull oavsett vad vi gör. Försöka att tränga undan omvärldens påtryckningar så att mina egna inte kommer upp till ytan. Men hur?

Jag har en riktigt, riktigt dålig måndag. Det börjar redan söndag kväll, och jag vaknar upprepande gånger under natten och är orolig, förbannad, ångestfylld. En blandning av hat för jobbet och irritation över min situation. När jag går genom Sergelgången blir känslan så stark att den känns som rent hat och jag eldar upp mig mer genom att tänka på hur min sommar kommer att se ut. Det kommer bli ett rent helvete att ta hand om allt själv, och jag kommer inte ens få mer betalat för att göra det. Jag måste, måste, måste skaffa mig ett annat jobb. Det här jobbet är inte bra för mig. Det kan inte vara meningen att jag ska vakna upp varje söndagsmorgon med en isande känsla i magen och veta att imorgon måste jag gå tillbaka dit. Jag vill inte alls vara där! De kan lösa sina problem själva. Jag har ingen energi kvar, ingen kraft, ingen motivation.

Har både en väldigt bra och dålig helg. Fredagens middag blir lyckad och trevlig, lördagen bjuder på så underbart väder att det inte går att vara på dåligt humör. Men det är något som gnager. Om det är för att mannen åker iväg för att hjälpa till vid en flytt (samma människor som han hjälpte flytta för bara ett par månader sedan, har folk ingen skam i kroppen? Vad sägs om att fråga någon annan? De är inte ens speciellt nära vänner) eller för att det bara inte känns helt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tycker att han verkar distanserad.

Lördagskvällen går vi på stadsteatern med ett par av hans vänner och det är trevligt. Pjäsen är en av mina favoritböcker, som alltid brukar få mig att känna hopp. Men denna gång får Söderbergs drama mig att bara känns förtvivlan och sorg. Ska det vara så svårt? Gör vi alla fel val? Eller har vi fastnat i samma tankegångar som Arvid:

                                 "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller 
                                  sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem,
                                  och det händer att man mister dem. Men man väljer inte."             
                                                                                              Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken

Det är som att mitt och mannens fortsatta liv flashar förbi denna helg. Hans prioriteringar, hans sätt att låta mig komma delvis in i hans liv men inte hela vägen, sakerna jag önskar att han sade men som han aldrig berör. Jag är lite tyst och sluten när vi skiljs åt tidig söndagseftermiddag för att han ska hem till böckerna och uppsatsen. Jag klarar inte av hans sätt att planera, eller snarare brist på den. Han märker att det något är fel men frågar inte. Och det kanske är lika bra. Jag vet inte vad jag skulle ha svarat. 

Jag spenderar istället söndagen med syster, vi hänger i humlan, spelar frisbee, går en underbar försommarpromenad fylld med hägg, syren och vi hittar till och med utslagna liljekonvaljer när vi tuffar på i skogen. En god middag hemma hos henne och en massa prat innan jag vid nio beger mig hemåt. Han ringer mig när jag är på väg mot tunnelbanan. Bara det visar på att han vet att jag inte är okej. Han ringer aldrig mig annars. Men istället för att fråga vad det är eller hur jag mår pratar vi om banala saker, saker som ingen skulle bry sig om de bara försvann idag från jordens yta. Och det gör mig mer ledsen och förbannad än om vi inte hade pratat med varandra alls.

Jag lyckas hålla mig från att gråta ändå tills jag kommer hem.

Jag är aningen nervös för kvällens historiska middag, för första gången har vi syskon pojkvänner samtidigt och ska sammanföra dessa med föräldrarna. Det blir säkert trevligt, men eftersom vi är hos mig känner jag lite extra ansvar. Men vad kan egentligen gå fel (förutom att maten blir sådär)?

Kvällens meny:

Förrätt (stående) på balkongen

Små smördegsknytten med ädelost serveras tillsammans med vitt vin

Varmrätt

Min och Syrrans speciella risotto med citron och sparris, kycklingfilé och en grön sallad med spenat, ruccula och gurka. Cocktailtomater enligt krav från Syrran. Och så en massa rött vin.

Efterrätt

Familjens special (en rätt vi alltid åt när jag växte upp), persikohalvor i ugn med ett lager av mandelmassa, after eight och lite cointrou överst med lättvispad grädde och espresso

Har nästan handlat allt, salladen och ny ost måste jag köpa idag (smakade av parmesanen jag köpte igår, och den var inget vidare). Syrrans man ska fixa vinet så jag är övertygad om att det kommer att vara riktigt gott. Under lunchen tänkte jag ta en snabbtur till blomsterhandeln närmast och se om de har några långa blommor för vaser på golvet. Jag var ute och plockade vitsippor och en gul märklig blomma igår (nej, inga maskrosor) som jag har satt ihop till små bordsbuketter i snapsglas. Det är så svårt att duka utan förrättstallrik så att det blir fint, men det här tror jag kommer bli snyggt. Mitt stora problem är att jag inte har åtta kuvert av mina fina tallrika, utan jag får köra fyra + fyra kuvert som hör ihop. Men det kan nog bil fint ändå.

Ibland blir jag så trött på mig för att det måste vara så perfekt, men vi ses ju så sällan, och jag gillar att anstränga mig med sådana här saker. Och jag tycker om när folk har ansträngt sig för mig.

Äntligen fredag! Jag har inte hunnit längta lika mycket som möjligt men visst har jag fredagskänsla i kroppen, som är ännu starkare av att jag får gå hem redan klockan två för att fixa hemma innan min familj kommer på middag. Har förberett det mesta i lägenheten men den gamla stora soffan tar upp stora delar och jag ska hinna bli av med den innan de kommer.

Underbara postenkillar ringde på med soffan utanför min dörr igår - vilken service! Hade krävt av mannen att han skulle vara på plats och inte alls sitta och skriva på sin uppsats för att hjälpa mig kånka den tunga tingesten fyra trappor, men nu behövdes det inte. Det tog oss däremot närmre två timmar att montera den... Man förstår inte hur bra IKEA-beskrivningarna är förrän man har sett något annat! Detta var en dålig svartvit kopia på norska, där det inte preciserades vilka hål som skulle användas med vilka skruvar. Inte helt rätt, men tur att mannen är händig! Men nu är det så fint, så fint! Hann med att inviga den med lite hångel också. En riktigt bra eftermiddag.

Min soffa har kommit! Den är två veckor för tidig, men det gör ingenting att jag inte har hunnit sälja av den gamla än. Den får helt enkelt åka till soptippen istället för ut på Blocket. Nu ska här införskaffas nya, fina små satsbord, så kommer det att bli underbart vackert!
http://www.duka.se/sv/Sverige/Produktkatalog/Vart-sortiment/Inreda/Mobler/Mobler/265134/

Jag har en produktiv dag hemma, där jag städar lägenheten, tvättar golven och gör en mental lista på det jag måste göra innan fredag; putska fönstren, köpa hem ny tvål till badrummet, ett par vändor till den överfulla källaren med bortsorterade kläder och linne.

Mannen kommer sent efter en tretimmars genomgång av herrgården han ska guida i sommar. Vi sitter uppe och pratar utan TV, bara lite musik och en riktigt bra flaska vitt i mina nya Montrachet/Chardonnayglas. Jag har ändrat uppfattning om dem, de är underbara att dricka ur. När klockan börjar närma oss elva går vi och lägger oss. Somnar mellan tolv och halv ett, drömmer om saker jag inte kan minnas. Vaknar strax innan väckarklockan. Inbillar mig i några sekunder att jag är utvilad, men jag är jättetrött om inte vilrummet hade varit så äckligt här hade jag kunnat gå upp och lägga mig där en timme. Men det går nog över.

Ikväll ska vi fira arbetskollegan/träningspartnerns husköp. Hon och hennes trevliga fästman har köpt en villa i Rönninge för ungefär tre och en hal miljon. Hissnande siffror för mig. Men de är lyckliga, oj, så lyckliga! Jag har varit med nästan från början gällande detta husletande, och de har pågått ett bra tag. Så många gånger hon har hoppats, och sedan har det inte blivit något. Men nu har det alltså hänt, kontrakten är undertecknade och det är klart för inflyttning i sommar.

Det både skrämmer och lockar mig. Jag har aldrig bott tillsammans med någon. Jag har inte ens åkt på semester med någon och på så sätt bott tillsammans under en begränsad tid. Det känns som om det är så mycket jag ligger efter med, jag är ändå 28, åren tickar på. Som det är nu känns det ju som att det är mannen som jag vill vara med. men han är så långsam, och vem vet om han någonsin kommer att komma dit? Jag vill inte vänta förgäves. Och ibland kommer en mycket obehaglig tanke smygande: blir det inte bättre, eller mer, än såhär?

Om man skulle rada upp alla pojkar/män/killar jag har varit tillsammans med eller har varit kär i, skulle de vid första anblicken inte ha något gemensamt. Olika åldrar (jag har ett hyfsat stort spann även om jag inte kan bräcka vännens (vad ligger egentligen ditt spann på?), olika kulturer, olika hudfärger, olika nationaliteter, olika religioner, olika politiska ställningar, olika hårlängder... och så vidare i det oändliga. Men. Deras största gemensamma nämnare är att de behövs tas om hand. Jag har trott att jag har kunnat rädda dem. Med facit i handen - det fungerade inte. Det går inte att rädda människor som inte vill bli räddade. Och handen på hjärtat - i många fall har de säkert inte behövt bli räddade. Men det är tryggt att känna sig behövd.

Nu sitter jag och letar jobb åt den nuvarande mannen. Jag gör det inte för att han har bett mig. Jag gör det för att jag inte vill att han ska gå arbetslös och paja min del av sommaren genom att inte ha några pengar. Men jag märker att jag har svårt att släppa kontrollen. Han är en vuxen, ansvarstagande man. Han har planerat sin utbildning, han har köpt loss sin hyresrätt, han lagar mat och städar, han har koll på sin ekonomi (att det är en liten ekonomi är en annan sak). Men jag blir ändå stressad av att veta att han inte har löst saker och ting ännu! När jag gnäller om det inför mig själv slås jag av tanken att jag inte heller har sökt några nya jobb. Men det är ändå en skillnad, jag är inte arbetslös, jag kommer kunna betala hyran.

Det är inte speciellt bra ur attraktionssynpunkt att hjälpa människor för mycket. Det är svårt att respektera någon som man anser inte är förmögen till att klara sig själv, och för min del är det svårt att vara attraherad av någon jag inte respekterar. Varför är det så svårt att släppa kontrollen? Vad är det jag tror kommer att hända?

Enligt min våg har jag gått ner ett och ett halvt kilo sedan igår. Om det inte hade varit för att jag var skeptisk, skulle jag hoppat runt och tänkt "underbart! Kommer bara ta en vecka att gå ner mina kilon!". Men jag tror inte att det är så enkelt. Och naturligtvis är det exakt vad som står i mitt horoskop när jag läser metro på väg till tåget. Dåligt! För övrigt drömde jag om hästar inatt, den svarta hästen vill inte lämna mig ifred. Jag undrar om det är något hon vill säga mig, eller om jag helt enkelt bara förläst mig på vännens blogg och det är därför hon envisas att förfölja mig genom nätterna.

Idag är det dags för nya vanor. Jag har sagt det ungefär en gång i veckan sedan nyår, men den här veckan menar jag det. Inget onödigt handlande, ingen onyttig mat, och så måste jag röra på mig. Två gånger på gymmet förra veckan, nog kan jag bättre än så? Jag kommer behöva köpa en helt ny sommargarderob om jag inte går av mig mina stressför jobb/jul/semester/slutaröka-kilon, och det NU. Chefen säger att hon också har gett upp och precis som jag tänkt samma tanke- ge oss till de högre makterna. Suck. VV, här kommer vi igen...

För att markera början skriver jag upp morgonens vikt och hinner också med att mäta mig och skriva upp måtten innan jag går till jobbet, något jag saknade att jag inte gjorde förra gången. Visst gillar jag att följa via vågen, men det är ändå centimetrarna som betyder något. Det, och storlekarna i kläder. Skickar ett sms till chefen, eggar om ett vad för att puscha det lite. Även om jag har min målbild klar för mig är jag en tävlingsmänniska, och det kan vara det där sista som faktiskt får en att låta bli att äta det där man tänkte stoppa i sig, eller fick en att ge sig ut en sväng fast man är helt slut efter jobbet. För det är ju en viss tidspress. Det är redan maj. Hur mycket hinner man med på fyra, ynka veckor?

Det började med att jag skulle torka ur kylen. Någon gång emellanåt slänger jag alla gamla saker som jag inte vill äta längre (burkar med, feferoni, gammal bostongurka, mineralvatten och så vidare), torkar ur och frontar upp allting så att jag får en överskådlig blick över filen och marmeladburkarna. Men den här gången hade jag inte vett nog att sluta där. Jag fortsatte utanpå kylen, och sedan ner på spisen. Tog fram stålull och gnuggade spisplattorna riktigt rena. Men när jag kom till sidan av spisen såg jag in i min ugn. Hua! Jag har inte skrubbat den sedan jag flyttade in (fem år sedan). Vidriga lager med fett som bildats, stänk från mat, sot på botten som luktar varje gång jag sätter på den.

Två timmar och lika många förbrukade svampar senare börjar jag titta i kökslådorna. Så mycket skit man samlar på sig! Jag slänger och slänger men varje gång jag rensar finns där nya, onödiga saker. mitt jobb för med sig att jag också allt som oftast köper hem eller får köksprylar, underbart härligt men farligt eftersom det fyller upp mitt kök. Ingen plats och bara massa smuts. Det slår mig bäst jag skrubbar och torkar att det säkert finns massa ställen i min lägenhet som jag borde skrubba som är lika äckliga som dessa. Hur ofta dammsuger jag tak och torkar av väggar, rensar avlopp, tvättar trasmattor och dörrmattor? Jag sköter veckostädningen utan problem, dammsuger och svabbar golven nästan alltid en gång i veckan, men allt det andra? Insidan av skåpluckor, byta filter i fläkten ovanför spisen, torka bokhyllorna och dammsuga böcker... jag känner mig som en väldigt smutsig varelse. Gör folk sådant här regelbundet? Gör ni det?

Det är en ny dag och på väg till tåget får jag en tanke i huvudet, något att diskutera, något att fundera över. Men redan innan jag har nått arbetsplatsen är den som bortblåst. Jag hoppas att den återkommer. Det är skrämmande hur mycket saker som bara hoppar ut ur huvudet på mig för tillfället. Det har varit så ett tag, och verkar inte bli bättre. Igår innan jag skulle somna låg jag och försökte komma ihåg min och mannens första träff efter det att vi verkligen hade sagt att vi var tillsammans. Inget minne av händelsen. Funderar över tiden vi jobbade tillsammans. Knappt något minne av de månaderna. Tänker på min barndom. Spridda minnesbilder av gräsmattan, käpphästar, badstränder, böcker. Men inget som håller ihop riktigt. Vissa saker mer vet jag har inträffat än att de verkligen har det, som när jag lärde mig cykla på Öland, eller alla dessa julaftnar i huset med släkten. Men varför kan jag inte minnas tydligt? Alla andra verkar ha någon form av fotografiskt minne om hur de har haft det. Det enda jag kan komma ihåg är ord. Inte fy skam, men vad hände med allt det andra?