Varför är det så omöjligt att bara vara?
Jag sover oroligt, mest för att de vanliga godnattsms:en uteblir. Vaknar med samma oro i kroppen som när jag under kvällen. Mitt försök att få veta hur pass mycket han tycker om mig gick inte speciellt bra. Jag är orolig på ett ganska påtagligt sätt. Jag vet att ingenting har förändrats, han är fortfarande samma, men det känns betydligt mer otryggt. Ena sekunden tänker jag i banor som är det verkligen en bra idé att satsa på det här och tänk om han aldrig tycker om mig mer än såhär, och i nästa blir jag arg på mig själv för att jag försöker tvinga fram något för fort. Men vad är tid egentligen? Jag vill gärna tro att när det är rätt, så känner man det och då är tiden oväsentlig. Men vad är egentligen att något är rätt? Är det när man fungerar bra ihop? När man vill samma saker, vid samma tid? När man är så kär att man inte vet var man ska ta vägen, och vet att varje sekunds, varje minut utan honom är värdelös?
Jag önskar verkligen att jag kunde ta varje dag som den kommer, varje timme i taget och se varje stund vi tillbringar tillsammans som värdefull oavsett vad vi gör. Försöka att tränga undan omvärldens påtryckningar så att mina egna inte kommer upp till ytan. Men hur?
