protector

Var och tittade på lägenheten igår tillsammans med farbror och en vaktmästare. Just nu är den i stort behov av renovering. Planlösningen är märklig, svårt att tänka sig hur tanken var då den byggdes. Men nog finns det potential!        
              

Man kommer in i mitten av lägenheten, och till höger ligger ett märkligt avskiljt rum på väg mot vardagsrum, och bredvid detta sovrum och badrum med klädkammare. åt andra hållet ligger ytterligare en toalett, klädkammare, ett smalt kök och ett sovrum till. Man skulle kunna slå ut en hel del väggar och göra om, bredda kök för att få plats med ett matbord och göra vardagsrummet större. De 94 kvadratmetrarna dåligt disponerade, lägenheten känns inte speciellt stor. Men oj, om jag fick den... dock ser det inte speciellt bra ut, det ligger alldeles för många framför i kön, och nog borde fler än jag se det fantastiska läget med utsikten som är slående vacker. Jag vill ha den! Jag kan se mig och mannen fixa tillsammans, få plats med alla våra böcker, få ett alldeles underbart sovrum utan någon dator som brummar, slå ut väggar och sucka och stöna över allt jobb men egentligen vara otroligt nöjda med oss själva... vill ha! Kan man börja panikjobba i en församling för att få hamna i rätt kö, tro?

Hade en dålig kväll igår, tillbaka i gamla onda vanor. Får lida för det idag, mår inget vidare. Jag funderar mycket på hur jag ska jobba för att inte hamna där, men har ingen lösning än. Att inte ha kontroll är det värsta. Samtidigt är jag positiv för en lösning, tror ju att jag kan bara jag vill tillräckligt mycket och fokuserar! Men det är klart att jag är osäker, osäker och rädd. Kanske mest för att jag inte förstår mig.

Hade väldigt svårt att ta mig upp imorse, inte förrän tio över sex lyckas jag masa mig ur sängen. Får det lite stressigt innan jag måste gå till tåget, men hinner ändå promenera ner istället för att ta bussen. Försöker fånga alla former av vardagsmotion som jag kommer över. Gymträning igår, sprang längre än förra veckan och snabbare. Har hållit mina två pass i veckan ett par veckor nu, men det är för lite. Frisbeeträningen har legat nere, men med det varma vädret kommer vi snart komma igång utomhus. Jag längtar! Det är verkligen en helt annan sak än i en svettig gympahall.

Idag blir det troligen en långpromenad efter jobbet. Om vädret håller i sig och är så fint som det är nu på morgonen vill jag inte vara instängd på gymmet. Det är en helt annan sak på luncherna. Även om det blir kortare träning är det bonustid, då jag hade kunnat sitta och jobba istället. Skönt att få en timme där jag kan glömma jobbet, även under arbetsdagen. Det är en av de stora fördelarna med det här jobbet, att jag faktiskt kan gå iväg två gånger i veckan och träna, utan att stressa speciellt mycket. Men sommaren närmar sig med stormsteg, och det börjar bli dags att ta i med hårdhandskarna. Jag hoppas att Kollegan snart kommer igång och tränar med mig, om så bara en dag i veckan. Vi sporrar varandra: snabbare, tyngre, fler gånger. Och det är roligt med sällskap.

Fortfarande inget svar... ååå, så jag hoppas! Men försöker att förbereda mig på att det inte kommer att bli någon fin lägenhet för mig just nu. Önskar bara att telefonen kunde ringa så att jag visste. I tanken har jag redan börjat möblera.

Jag är så omotiverad vad det gäller jobbet! Finns hundra tusen saker som jag hellre skulle göra, och jag kan inte låta bli att tänka på dem; hänga med mannen, läsa böcker, måla tånaglarna, spela frisbee, shoppa vårjacka, städa förrådet, torka ur skåp i köket, renbädda sängen, planera renovering av badrummet, promenera runt årstaviken, hjälpa Vännen med företag att borsta på hennes häst, rensa rabatter på gården hemma, se en riktigt bra film, sitta på balkongen och lösa korsord... skulle nog kunna fortsätta i evighet. Hoppar mellan faktiskt arbete, bloggar, googelsökningar och att bara stirra ut i luften. Jag vill göra något annat, nu! Någon annan som känner likadant?

Den fantastiska veckan fick ett minst lika bra slut. Har fått mycket tid med mamma, och hon har fått träffa mannen ordentligt. Känns bra, riktigt bra. Festen i lördags blev lyckad, även om Syster var orolig innan så fick alla plats. Mixen av människor var bra, stämningen var hög, musiken glad, hennes man barchefen serverade perfekta drinkar på löpande band... hon kan vara riktigt glad åt en mycket lyckad fest. Och jag var riktigt glad åt mannen, jag är så glad att han är min, så stolt över att han står vid min sida.

Efter en dag på Thielska galleriet, lunch på Ciao ciao och sedan en tur till farbror och (ingifta) faster. Fasters mor har flyttat till hem, vilket gör att hennes lägenhet blir ledig. Om jag har riktig, riktig tur kan jag få komma och titta på den... törs inte hoppas men tänk om, tänk om! 90 perfekta kvadrat mitt i staden till en överkomlig hyra! Ska få besked ikväll, kommer att gå som på nålar till dess! Även om det är för tidigt för mig och mannen att bo tillsammans skulle det här vara det perfekta stället. Och till dess att vi är redo skulle jag kunna bo där själv... å, jag längtar, hoppas, förtvivlar! Känner mig lika dramatisk som en flicka i en Jane Austen-roman som är kär för första gången!

Vädret är ändrat! Istället för de svarta moln med regn som har legat över Stockholmskartan senaste dagarna är där nu sol! Blir så otroligt glad, d-vitamin, d-vitamin, d-vitamin! Och förhoppningsvis lite nya fräknar!

Å, en sådan underbar morgon! Jag njuter i fulla drag eftersom jag vet att vädret ska svänga nu. Min femtonminuterspromenad till pendeln är ett nöje dessa dagar; inget slask som fastnar vid byxbenen och gör att jag måste trampa omkring i sörja hela dagen, inget regn som smetar ut sminket, ingen blåst som får håret att forma sig på möjligt men inte smickrande sätt... jag blir så glad!

Tidningen är full med ekotips, och jag skäms över hur lite jag gör. Jag är inget vidare på att källsortera, jag slänger ofta mat och jag älskar att shoppa och resa. Men jag tröstar mig med att jag inte äter kött, vilket är väldigt miljövänligt, och jag åker alltid kommunalt. Det är inte heller så illa. Om man ska fortsätta på det spåret: jag tittar nästan aldrig på tv eller använder datorn hemma, och är ingen storkonsumerare av el. Jag handlar inte heller dyra designplagg och använde kläderna många gånger. Pantar burkar och sorterar glas. Något mer? Jo! Jag har en vattenkokare jag är väldigt förtjust i och använder alltid lock vid matlagning. Det ni.

Och så är det torsdag och nästan hela arbetsveckan har trillat förbi utan att jag har lagt någon större vikt vid den. Det skrämmer mig hur jag hanterar tiden, hur lite jag värdesätter mina dagar. Det om något borde sporra mig till att söka mig vidare men det händer ingenting. Allt är som det brukar vara.

Jag skummar igenom Metro på väg till jobbet, läser bostadsannonserna och undrar om jag någonsin kommer att bo på ett ställe som där jag växte upp igen. På ett sätt har jag kvar drömmen om villa och trädgård, utrymme för barn och cyklar och leka ostört på lugn återvändsgata. Kanske en sjö nära. På ett annat sätt har jag svårt att se mig själv leva på det sättet. Jag är inte speciellt intresserad av vare sig trädgårdsarbete eller att fixa med det ständiga underhållet av ett hus. Men inte vill jag låta mina barn växa upp inne i en stad? Var ska de då ramla och slå sig bara lite grann någonstans?

Funderar en del över vår framtid. Ena sekunden är jag helt övertygad om att vi verkligen kommer att leva tillsammans. I nästa sekund blir jag osäker. Vi är inte speciellt bra på att prata om framtiden. Jag vill inte pressa honom heller. Människor runt omkring mig tjatar och undrar när vi ska flytta ihop. Det har ju inte ens gått ett halvår! Känns inte riktigt rättvist.

Hur hårt kan en låt fastna när man hör den första gången? Jag är helt trollbunden av Kents Det kanske kommer en förändring. Passager i denna passar mig så otroligt bra just nu och jag spelar upp dem gång på gång i huvudet. Fantastiskt bra! För övrigt känner jag mig fortfarande bra, bättre än på länge faktiskt. Jag misstänker att det är den underbara solen, som jag visserligen inte ser från min bunker men som jag vet finns där under dagen. När jag slutar jobbet och går över Sergels Torg (de första stegen utomhus efter dagen) bländas jag av allt det ljusa och ögonen gör så ont att jag alltid tar ett par steg i blindo. Men det är underbart. Och jag håller med Berg; det finns hopp om en förändring. Och vem vet, kanske lite lycka.

Ett av mina tidigaste minnen av orättvisor är en konversation jag och min storasyster hade. Hon berättade att hennes kompis Nilla säkert skulle få en femma i betyg i bild, eftersom hon var så bra på att teckna. "Men kan man bara få ett betyg om man är bra?" "Ja." "Om man verkligen ger allt och gör allt sitt bästa då?" "Nej, om du inte kan rita bra, får du inget bra betyg." Jag minns att jag tyckte att det var så fruktansvärt orättvist att man var tvungen att ha en talang, att det inte räknades med de som slet och gjorde så mycket de kunde. I mycket är denna naivitet fortfarande i mig. Jag har svårt att se att människor luras med flit. När jag jobbade som säljare, trodde jag alltid det var missförstånd. Jag kunde inte tänka mig att en kund med flit lurade mig. Var fanns deras moral? På samma sätt vill jag se att de människor som gör hemska saker känner ånger. Jag vill att de, när de sitter i rätten, överhopade med alla bevis, ska visa ånger, skuld, smärta över vad de har orsakat. Jag vill att det ska vara missförstånd, misstag, saker som hände som de helt enkelt inte rådde över. Jag kan inte förstå hur man kallblodigt kan sparka ihjäl en tonåring med flit, ta livet av en tioårig flicka, hoppa på huvudet på en tjugoåring som redan ligger. Jag vill inte förstå att det finns sådana varelser (att se dem som människor är bara för mycket) ute och rör sig i min värld där jag också går omkring.

Och vad gör man om det värsta händer? Hur tröstar man någon när deras barn, deras syskon, deras flickvän eller pojkvän har ryckts bort på ett så onödigt sätt, och hur kan man stötta i en sorg som är så onödig? Och hur stor är egentligen risken att det kommer att drabba en själv, att det plötsligt är man själv som antingen ligger på gatan eller får ta emot det där samtalet som vi nästan bara ser i filmer?

Hur är måndagskänslan denna vecka? Jag känner efter och tror att det är en bra måndag. Det känns som en riktigt bra vecka som ligger framför mig. Syster fyller år idag, imorgon ska jag med storasyster till balkongmöblernas värld, onsdag blir det middag med pojkvän hemma hos en av mina äldsta vänner, torsdag kommer mamma äntligen upp, fredag födelsedagsmiddag och så fest på lördag. Känns mycket, mycket bra faktiskt. Idag får det bli städa och fixa.

Det är underbart väder ute, vilken helg jag har haft. Njuter i fulla drag av allt det underbara. Tidig långpromenad med pojkvännen genom skogar i Enskede, bort mot Nacka på lördagsmorgonen när dagen är som soligast. Lugn kväll hemma med tvättande och sortering av skåp. Picknick i Rålis på filt med utsikt över vattnet, ciabatta med mycket grönsaker och fetaost och varm choklad. Lugnt strosande längs Norr Mälarstrand bland alla andra par, unga och gamla. Jag är så stolt över honom när han går vid min sida. Sitter på balkongen med varsitt glas vitt vin och böcker och småpratar. Han har skjortan öppen och jeansen uppkavlade, ändå är det för varmt. Tittar på en film, ligger nära i soffan. När det är så kan jag inte önska mig så mycket mer av livet.

varför är det alltid så att när jag väl slappnar av och tror att det ska bli bra, så ramlar allt ihop som ett korthus? jag är så trött på det här bräckliga, trött på att aldrig kunna veta om jag ska hålla ett helt möte, ett helt samtal. känner mig otillräcklig, nedvärderad, oviktig, missförstådd... kanske blir bättre av att byta jobb? samtidigt är det kanske naivt att tro att det bara blir bättre av något så enkelt?

Har svårt att släppa tankarna på min vän och hästar. Inatt för jag konversationer med en annan häst i hennes stall. När jag i drömmen pratar med min vän har det uppstått missförstånd och hon är arg. Det verkar vara ett återkommande tema den här veckan. Jag märker själv hur nära jag har till ilskan. Igår räckte det med några långsamma expiditer i världens sämsta synoptik för att jag nästan skulle explodera. Jag skulle gärna ursäkta mig med att det är för att det är just den butiken som jag har fått så extremt usel service i (försökte skaffa linser där för ett par år sedan, och förutom att ge mig fel linser upprepade gånger, glömma bort min beställning ett antal gånger och vara allmänt otrevliga tog det mig ett år att få linser utprovade- och de jag fick sitter inte ens bra!) men jag tror att det hade kunnat vara varsomhelst. Tydligen är det inte bara sorgen som ligger på lur, utan alla slags känslor.

Men... idag är det fredag och jag har en ganska trevlig fredagskänsla i kroppen. Jag har några möten inbokade men tror inte att dagen kommer bli alltför tuff. Hade tänkt gå och träna på lunchen men glömde ta med mig sakerna. Troligen en mycket medveten omedveten miss. Nästa vecka måste jag verkligen bli bättre. Gårdagens promenad med storasyster på cirkus två timmar var härlig, måste se till att göra det oftare. Jag gillar dessutom att träna, det är inte som att det är någon uppoffring att gå ifrån jobbet ett par timmar och ägna mig åt mig. Det är ganska underbart. Så nästa vecka då!

Vaknar ur drömmar som har stört mig i ett par dagar. Det är en av mina närmsta vänner och hennes djur som figurerar i dem. Jag vet inte riktigt vad det är de vill men vi kommer aldrig till något avslut i drömmen. Om och om igen försöker jag fånga hennes häst, men i samma sekund jag ska greppa tygeln vänder hästen och travar ifrån mig. Jag känner mig som en poliskommissarie som utreder ett fall och har svaret framför sig men inte får fram det i hans medvetna. Det bara ligger och gror i det undermedvetna. Frustrerande, är det något jag har glömt? Jag ringer henne för att ta reda på om hon vet något, men det tutar bara upptaget. Typiskt. I nästa dröm är det mina naglar som går sönder och jag måste ta bort en bit för att det ska bli jämnt. Slår upp det på en drömtydningssajt: Naglar - Klippa eller fila. Förtret genom en vän. Hm, lät ju inget vidare. Klickar mig till en annan sajt: Binding power, strength to hold together, as a common belief will bind people together of opposite temperaments. A nail may also represent, as in Christ being nailed to the cross, the painful links that bind us to our body, our earthly experience, our pains and trials. Okej, det här kan jag I varje fall relatera till. Men det verkar märkligt. Jag återgår till att fundera över hästen istället.

Har en intressant dag på jobbet framför mig, med mycket att göra. Vissa delar av arbetet som på så många sätt tråkar ut mig är roliga och fortfarande en utmaning att arbeta med. Jag förbereder mig införa att Chefen kommer, förhoppningsvis kan vi sitta med det tillsammans en stund innan hon fortsäter rekryteringen till hennes tjänst. Inte så lång tid kvar innan hon lämnar mig nu. Kan inte riktigt relatera till det än. Hur kommer det kännas att vara här själv? Som det är nu har jag alltid henne som backar upp mig. Men kommer någon att försvara mig nu då de andra gnäller? Eller blir jag alldeles ensam?

Å, vilket väder som möter mig när jag kommer ut ur porten. Gnistrande sol, kallt så att det svider om händerna, och blå himmel. Det ser ut att kunna bli en perfekt dag. Så som jag har längtat efter våren!

En av fördelarna med jobbet är alla utbildningar vi har möjlighet att gå på. Oftast är de strikt produktutbildande per leverantör, men vi har också sådana som den jag var på igårkväll, en glasutbildning. Den här leverantören arbetar med glaset som redskap för druvan och sätter designen i andra hand, vilket medför att vinet kommer till sin absoluta rätt. Jag har varit på dessa förut, och de är alltid upplyftande och lärorika. Nackdelen är att man går hem med tankar på att köpa alla dessa glas. Vi får väl se vad jag får råd till... vad som slår mig när man jämför smaken på vinet och verkligen kan känna hur det absolut dödas av fel glas, och lyfts fram av rätt, är hur många som slösar bort fina viner på dessa vanliga designglas hemma. Om det nu är så att man tycker att designen, den fina dukningen, är viktigast, och vinet kommer i andra hand är det ju en sak. Då kan man gladeligen satsa på den serie vinglas man tycker är finast. Men om det nu är så att man verkligen älskar vin och lägger ner större pengar på det, måste man verkligen investera i rätt glas.

I vilket fall som helst, lokalen vi var i är med små avgränsade rum och slingriga, vitkalkade gånger mellan. Jag inspireras av inredningen och längtar efter min soffa. Fem veckor kvar tills jag får dem. Nog kan materialsim leda till lycka, låt vara att den är lätt förgänglig. Men är inte den mesta lyckan det? Är det inte en del av den hissnande lyckan, att den kommer och försvinner ganska snabbt? Lycka är för mig aldrig en sinnesstämning som varar. Är jag glad under en längre tid skulle jag mer se det som harmonisk, och glad. Men lycklig? Jag vet inte om jag tror på det. Kanske bara inte har hittat rätt i mitt liv än.  

Jag befinner mig fortfarande i något slags helgtillstånd efter någon timma på jobbet. I fredags hade jag en produktiv dag, och fick en hel hop med jobbiga saker gjorda på samma dag; gjorde upp med banken, fixade en samtalsterapeut och köpte en ny soffa. Var väldigt stolt över mig själv. Firade med tulpaner i vitt och rosa, de bor hemma på köksbordet nu. Mannen hade vänner från England över och vi tillbringade lördagen och halva söndagen med att prata, turista, dricka vin och hålla oss sysselsatta. Det var trevligt, men minst lika underbart att få krypa upp i soffan ensamma när de hade åkt och stänga ute det tråkiga söndagsvädret med massor av film och bara sitta nära.

Det blir sent innan vi somnar, vi läser nyheten om Engla och ägnar någon timme åt världens ondska, empatins vara eller icke-vara och talar om hur lyckligt lottade vi är, vilken lycka att ingen av oss har blivit utsatt för något verkligt allvarligt. Ingen av oss behöver gå speciellt långt i vänskapskretsen för att hitta hemskheter, saker som lika gärna hade kunnat hända honom eller mig. Vi talar om den stora massans reaktion mot det som har hänt, om hur vi längtat efter en syndabock och blir serverade just det vi vill ha: en människa som inte är riktigt riktig, dömd för flera sexbrott, lätt att hata och som nu helt plötsligt är knuten till flera mord. Avskyvärd. Vi talar om diskussionen som kommer att rasa, dödsstraff som kommer att diskuteras och människornas raseri, förtvivlan, oförmåga att förstå att någon kan göra så, framförallt mot ett litet barn. Någon oskyldig.

Jag har mitt första besök hos terapeuten idag, och är rätt nervös över det. Jag vet inte riktigt var man ska börja. Men Chefen säger att det är en vanlig uppfattning och att jag inte ska oroa mig över det. Så jag försöker att inte göra det. Det är ungefär som att låta bli att tänka på isbjörnar. Har man väl börjat är det absolut omöjligt att sluta. Kanske kan det hjälpa om jag fördjupar mig i mitt arbete istället?

Det är ingen gnistrande vårdag idag heller men mildare ute och jag är glad att snön har försvunnit igen. Jag är otroligt trött när jag vaknar, men pallrar mig upp efter bara tio minuter. Det är trevligt med sällskap till frukosten, på det sättet gillar jag mannens nya kurs. Han måste vara mer i skolan, vilket betyder att han oftare pallrar sig upp med mig. Vi äter en långsam frukost mest i tystnad, men den är trivsam. Det känns som om mitt huvud ska ramla ner bland specialflingorna och filen. Tack och lov att det snart är helg!

Jag tror att det är ganska mycket viktiga saker på jobbet som jag har missat. Men jag vet inte vad det är. Jag fylls dock inte a den vanliga panikkänslan, utan av en ganska bekant men inte speciellt omtyckt likgiltighet. Men kanske det är att föredra, istället för att stressa upp mig? Har svårt att bestämma mig. Tankarna går väldigt långsamt idag, känns som om huvudet är fullt med bomull. Sammanpackad. Men det är inte på något ångestfyllt sätt och det är jag tacksam över.

Jag ställer in kvällen med Gymnasievännen, både hon och jag är trötta och vi bestämmer att ta det i helgen istället. Jag har lovat att vara kreativ och göra hennes håruppsättning inför ett bröllop och vi behöver prova lite olika idéer. Just nu känner jag mig knappt inspirerad att sätta upp håret i en hästsvans.

Jag har ett nytt mission. I en Damernas värld hittade jag botemedlet för min depression: en smultrontvål i en jättefin, gammaldags ask som mannen skulle älska. Och jag skulle gilla att lukta på tvålen. Men när jag letar finns den inte att köpa! Inte på nätet, inte någon återförsäljare i Stockholm. Mailar butiken i Sandviken och får till svar att jag ska ringa dit så kan de hjälpa mig. Omständigt. Blir nere igen.

Igår spelade vi lite frisbee. Jag tror att både jag och Syster längtar efter sommarsäsongen och slippa helkvällarna med att ta sig ut till Haninge och vara i en svettig gymnastiksal utan syre. Vår partner var inte där, så vi fick roa oss själva. Jag har svårt att se att vi kommer att vara redo för EM om bara några månader, men vi får väl se det som en resa och en erfarenhet bara. Det ska bli roligt att sätta ihop rutinen, och välja musik, men jag tvivlar på att vi kommer att göra speciellt bra ifrån oss. Ibland känns det som om jag lika gärna skulle kunna strunta i våra ofta patetiska försök till träning. Ibland är det otroligt roligt. Men det är fortfarande svårt, grunderna har inte satt sig och jag blir så frustrerad på mig själv. Hur svårt kan det vara?

Känner mig bättre idag. Om det är vetskapen att jag kommer att sova bredvid mannen inatt eller att det är onsdag och att veckan plötsligt lutar mot helg är svårt att säga. Spelar egentligen ingen roll vilket. Jag har en upptagen och tungarbetad dag på jobbet framför mig, men jag tror inte att den kommer att bli så stressig. Skulle behöva gå och träna. Men när ska jag egentligen hinna allt? Känner att jag felprioriterar lite för mycket saker just nu i längtan över att hålla mig sysselsatt och inte få för mycket tid att grubbla. Får lätt panik när jag tänker på att även hela nästa vecka är uppbokat. Hur hände det? Gör jag fel val? Och vilka är i så fall de jag borde ta bort?

Något är det som inte står rätt till, och det sprider sig i hela kroppen. Klockan är bara tjugo i elva och jag har redan gråtit två gånger på jobbet. Försöker hålla skenet uppe men det är inte så lätt idag. Har svårt att fokusera på jobbet, påbörjar flera saker på en gång och vet sedan inte var jag var. Vad är detta för något, och hur blir jag av med det?

När jag var nitton trodde jag att jag kunde flytta ifrån problemen, att det var omständigheterna som gjorde mig ledsen eller ångestfylld. Det tog ett tag att inse att de bodde i mig och inte i omgivningen, och det var ingen upplyftande tanke. Det är det fortfarande inte. Just nu är jag inte speciellt tillfred med mig själv. Jag undviker skyltfönster och allt som reflekterar en spegelbild. Äckel, ilska, sorg. Vad är det jag gör med mig själv? Kommer jag någonsin att kunna få ihop min kropp och min själ till ett, eller kommer jag alltid att se den som något separat. Så mycket lättare att hata den när den inte är en del av mig. Precis som jag på samma sätt distanserar mig från när jag var liten. Varför tycker jag så illa om henne? Och varför ger hon mig så mycket sorg?

Vaknar med samma illamående som igårkväll och förstår först inte vad det är som är fel på mig. Går upp, gör mig iordning och äter frukost. Precis när jag ska samla mig för att gå kommer jag fram till att jag mår för dåligt för att gå till jobbet. Hör av mig till chefen. Både hon och Arbetskollegan har haft samma åkomma förra veckan, så det är inga konstigheter. Jag ligger kvar i sängen, men sover oroligt och fortsätter drömma märkliga, obehagliga saker.

Under dagen är det mestadels mannen som finns i huvudet. Jag är så rädd att jag ska stöta bort honom med sättet jag uppför mig på. Trots konversationen igårkväll är jag inte speciellt mycket lugnare. Kanske jag aldrig kommer att var det? Det är ju inte så att man kommer att komma till en punkt i livet där man säger "det är lugnt nu. Jag är säker. Inget ont kommer att hända mig.". Inte ens "vi kommer alltid att vara tillsammans, han kommer aldrig att lämna mig coh jag kommer aldrig att lämna honom". Det vet man ju aldrig! Det är ju bara känslor, och känslor kommer och går. Vissa biter sig fast mer än andra. Men förr eller senare upplöses dem, eller ersätts med andra. De är fortfarande färskvaror som måste underhållas. Och jag är rädd att genom att uppföra mig som jag gör ska jag byta ut hans varma känslor mot några kallare. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. Gå tillbaka där jag var innan? Inte omöjligt. Bara mycket, mycket svårt. Han är ju det bästa jag har just nu.

Jag känner mig trasig efter helgen. På något sätt har allting jag tagit mig för gått fel, lett till missförstånd och abslut onödiga konflikter och tjafs. Senaste halvåret har det känns som om jag balanserar på en lina och minsta vindpust får mig att svaja så otroligt mycket. Det kanske är så enkelt att jag bara inte mår så bra. Känns löjligt. Jag har ett fast jobb, en underbar pojkvän, flera nära vänner och ett gäng bekanta som jag kan umgås med. Jag är nära min familj och känner mig älskad och uppskattad. Detta har alltid varit ett av mina problem - jag har aldrig haft någonting att "skylla" mina låga perioder på. Detta i sig medför naturligtvis ett helt gäng med skuldkänslor för att jag mår dåligt när jag verkligen inte borde, och så är den berömda, onda cirkeln igång. Denna gång är det lite annorlunda. Jag är inte låg hela tiden, utan kan - så länge allt löper på som det ska - må riktigt bra coh känna mig lycklig. Men så fort något går fel, och framförallt när jag känner mig personligt angirpen på något sätt, slår det över och jag blir förtvivlad. Just denna gång är det mestadels missförstånd. Jag kan inte förklara hur jag känner eller på något sätt kommunicera runt de här känslorna. Följden blir att andra blir sårade, irriterade eller oroliga.

Jag märker osäkerheten på att jag är på mannen om bekräftelse hela tiden. Jag vet att jag måste skärpa mig och lägga band på mig, annars kommer han att tröttna, men orden hoppar ut ur munnen innan jag hinner stoppa dem. Det är nästan som att betrakta sig själv från ovan. Vad det verkligen jag som sa det där? Hur tänkte jag nu? Och vad tänker han om mig? Vi har ett bra förhållande. Jag har aldrig varit med någon som har kunnat plocka ur så mycket bra saker ur mig. När jag är med honom, är jag verkligen mitt bästa jag. Han är intressant, smart, intellektuell och intresserar sig för omvärlden på ett liknande sätt som jag gör. I hans armar får jag chansen att känna mig liten och beskyddad. Han räcker till på ett sätt jag aldrig har varit med om. I vissa stunder kan jag känna mig helt harmonisk och avslappnad och bara veta att det här är rätt. Han är den som jag ska vara med. Vi kommer att vara bra för varandra. Men är han kär i mig? På riktigt? Han säger det inte. Jag vågar inte fråga. Planerar han sin framtid med mig, på samma sätt som jag planerar min med honom? Och är hans mycket mer avlägsen mot vad min är? Jag undrar och funderar och oroar mig men vågar inte fråga. Tänk om jag får fel svar?

Dagen har börjat med strålande sol. Jag vaknade utvilad runt nio, drog mig en stund i solen och låtsades att jag låg på en strand, och gav mig sedan ut på en timmes skogspromenad. Det är en av de saker jag uppskattar mest med min förort; närheten till naturen. Precis utanför mitt sovrumtsfönster har jag ett naturreservat som sträcker sig milsvida. Jag har inte utforskat hela, men har mina stigar. Det är mycket hundmänniskor omkring, både de som bor i närheten och de som tar bilen till mina stigar. Idag, liksom så många gånger förr, slås jag av hur väl de uppför sig. Hundarna går nästan alltid lösa då man möter dem, men kallas alltid in till husses eller mattes från mig sett bortesta sida. Det uppskattas. Fortfarande inga tussilago, jag letar och väntar och oroas. Var är de någonstans egentligen? De måste ju finnas någonstans!

Jag älskar vårsolen men har upptäckt hur väl man ser all smuts, så jag utnyttjar tvättiden till att båda sköta veckostädningen och att putsa fönstren i avrdagsrummet. Förra året tänkte jag vänta tills vägaran var sopade, med följd av att de aldrig blev putsade. Jag var nämligen aldrig säker på att det var sista gången för säsgonen som de sopade vägarna... och hur kul är det egentligen att putsa fönster?

Fredagskvällen spenderades med Skådespelerskan och hennes familj. Jag är väldigt i förtjust i dem allihopa, barnen har jag följt ifrån planeringsstadiet och jag var med första gången hon mötte sin man, men det är klart att det är hon som ligger mig närmast om hjärtat. Vi har gått igenom tonårskärlekar, gymnasifester, festivalresor och all slags glädje och ångest tillsammans. Igår planerade vi vår 30årsfest. Jag har otroligt svårt att förstå att jag ska bli så gammal, så snart, och vrider och vänder mig lite mot att hon redan vill börja planera. Varför våndas år i förväg? Men snart sitter vi med varsitt glas vin och planerar festkvällens tredje ombyte under mycket skratt. Det känns nästan som förr, innan allting förändrades med pojkvänner, nya bostäder och barn.

Ikväll väntar tjejkväll med några av Systers vänner. Jag känner de flesta sedan tidigare, och även om de är vänner som jag har fått lite på köpet och som jag bara träffar i hennes sällskap har jag blivit fäst vid dem. De är väldigt annorlunda mot mina vänner. Jag gillar kontrasten, även om jag nog så ofta kan känna mig osäker i deras sällskap. De är unga, vackra, framgångsrika och modemedvetna. Jag vet att de dras med rädslor och problem precis som jag. Men ibland är det svårt att se igenom masken till allt det perfekta. Jag hoppas på en lyckad kväll.

Det är fredag och jag borde vara fredagsglad. Det är som att energin under veckan samlas till fredags eftermiddagen för att sedan dö ut och veckans stress och tidiga mornar tar ut sin rätt och jag faller ihop i en trasig hög mellan nio och tio. Inte något vidare sällskap för någon... men idag vaknar jag utslagen, och med en obehaglig känsla i kroppen. Det hjälper inte att mannen sover tätt bredvid. Jag ser att han inte har flyttat sig under natten, från det att han somnade har han legat på exakt samma ställe. Det är bara jag som rör mig. Det känns som något återkommande. Det är bara jag som kretsar kring, allting är så stilla.

Det är disigt ute, jag kan inte se trädtopparna på skogen utanför sovrumsfönstret och det är svårt att avgöra temperaturen. När vi kommer ut ur porten har vi båda på oss alldeles för lite kläder. Men hans hand är varm och fast jag muttrar och surar lite för att det är morgon och tidigt och dags att gå till jobbet är jag väldigt glad över att han finns där.

Arbetsglädjen vill inte infinna sig idag heller. Jag borde kanske inte vara förvånad, det var ganska länge sedan jag kände någon riktigt glädje över arbetet, men det går i vågor. Just nu vill jag bara att någon ska låta det regna pengar eller (plan b) eller annat jobb över mig. Är det för mycket begärt, tro? Att köpa in varor, planera för vårens försäljning och lägga in nyheter har för länge sedan mist nyhetens behag. Det här är inte vad jag vill göra! Varför gör jag inte som vännen, startar eget, med egen dröm och drivkraft? Jag vet själv varför. Jag vill ingenting tillräckligt mycket. Och är alldeles för rädd för att kasta mig ut i något utan trygghet. Jag fungerar inte så. Kanske kan jag ändra på mig? Jag vägrar att överge min tro att allt är möjligt, man kan bli precis vad som helst och uppnå vilket mål som helst, bara man är villig att betala priset. Och hur ofta är man det, egentligen?

Det är lite märkligt att jag som alltid har haft det lättast att uttrycka mig i ord har tagit så lång tid på mig att skaffa en blogg. Precis som så många andra saker jag vill ta mig för har det blivit ett för stort projekt. Vilken sida ska man använda för att synas mest? Vilken är bäst ansedd? Vad ska jag skriva om? Vad ska jag kalla bloggen? Det måste vara min sämsta egenskap, oförmågan at kunna avsluta något och alltid se så många problem i allt jag gör. Själva hysterin kring bloggande skrämmer också. Det ska göras på ett minst sätt. Du ska helst bara hålla dig till en kategori (som mode eller politik), skriva om aktuella saker (som nuvarande trender och dagsläget i världen) och du ska uppdatera bloggen minst en gång per dag och lägga ner mycket tid på den. Jag tänkte slå ett slag för det mer opretentiösa sättet. Vad sägs om mestadels privata funderingar, drömmar och händelser, mycket från det förgångna och uppdateringar ett par gånger i veckan? Låter det inte spännande?

Visst är bloggandet något man gör att visa att man finns där ute. Men kanske desto mer för att se att det faktiskt finns människor, inte alls långt ifrån dig, som tänker liknande tankar, har samma rädslor och farhågor, drömmer om saker du drömmer om, längtar till samma platser du längtar till? Du finns. Du är inte ensam. Du är inte glömd. Jag hoppas att jag kommer att finna någon som vill slå följe längs vägen. Någon som kanske bara skyndar förbi, någon som håller samma takt i stegen ett tag, kanske någon som väljer att följa samma väg en stund? Jag börjar gå så länge...