protector

Ett av mina tidigaste minnen av orättvisor är en konversation jag och min storasyster hade. Hon berättade att hennes kompis Nilla säkert skulle få en femma i betyg i bild, eftersom hon var så bra på att teckna. "Men kan man bara få ett betyg om man är bra?" "Ja." "Om man verkligen ger allt och gör allt sitt bästa då?" "Nej, om du inte kan rita bra, får du inget bra betyg." Jag minns att jag tyckte att det var så fruktansvärt orättvist att man var tvungen att ha en talang, att det inte räknades med de som slet och gjorde så mycket de kunde. I mycket är denna naivitet fortfarande i mig. Jag har svårt att se att människor luras med flit. När jag jobbade som säljare, trodde jag alltid det var missförstånd. Jag kunde inte tänka mig att en kund med flit lurade mig. Var fanns deras moral? På samma sätt vill jag se att de människor som gör hemska saker känner ånger. Jag vill att de, när de sitter i rätten, överhopade med alla bevis, ska visa ånger, skuld, smärta över vad de har orsakat. Jag vill att det ska vara missförstånd, misstag, saker som hände som de helt enkelt inte rådde över. Jag kan inte förstå hur man kallblodigt kan sparka ihjäl en tonåring med flit, ta livet av en tioårig flicka, hoppa på huvudet på en tjugoåring som redan ligger. Jag vill inte förstå att det finns sådana varelser (att se dem som människor är bara för mycket) ute och rör sig i min värld där jag också går omkring.

Och vad gör man om det värsta händer? Hur tröstar man någon när deras barn, deras syskon, deras flickvän eller pojkvän har ryckts bort på ett så onödigt sätt, och hur kan man stötta i en sorg som är så onödig? Och hur stor är egentligen risken att det kommer att drabba en själv, att det plötsligt är man själv som antingen ligger på gatan eller får ta emot det där samtalet som vi nästan bara ser i filmer?