fredagskänsla
Det är fredag och jag borde vara fredagsglad. Det är som att energin under veckan samlas till fredags eftermiddagen för att sedan dö ut och veckans stress och tidiga mornar tar ut sin rätt och jag faller ihop i en trasig hög mellan nio och tio. Inte något vidare sällskap för någon... men idag vaknar jag utslagen, och med en obehaglig känsla i kroppen. Det hjälper inte att mannen sover tätt bredvid. Jag ser att han inte har flyttat sig under natten, från det att han somnade har han legat på exakt samma ställe. Det är bara jag som rör mig. Det känns som något återkommande. Det är bara jag som kretsar kring, allting är så stilla.
Det är disigt ute, jag kan inte se trädtopparna på skogen utanför sovrumsfönstret och det är svårt att avgöra temperaturen. När vi kommer ut ur porten har vi båda på oss alldeles för lite kläder. Men hans hand är varm och fast jag muttrar och surar lite för att det är morgon och tidigt och dags att gå till jobbet är jag väldigt glad över att han finns där.
Arbetsglädjen vill inte infinna sig idag heller. Jag borde kanske inte vara förvånad, det var ganska länge sedan jag kände någon riktigt glädje över arbetet, men det går i vågor. Just nu vill jag bara att någon ska låta det regna pengar eller (plan b) eller annat jobb över mig. Är det för mycket begärt, tro? Att köpa in varor, planera för vårens försäljning och lägga in nyheter har för länge sedan mist nyhetens behag. Det här är inte vad jag vill göra! Varför gör jag inte som vännen, startar eget, med egen dröm och drivkraft? Jag vet själv varför. Jag vill ingenting tillräckligt mycket. Och är alldeles för rädd för att kasta mig ut i något utan trygghet. Jag fungerar inte så. Kanske kan jag ändra på mig? Jag vägrar att överge min tro att allt är möjligt, man kan bli precis vad som helst och uppnå vilket mål som helst, bara man är villig att betala priset. Och hur ofta är man det, egentligen?
