Svajar på linan
Jag känner mig trasig efter helgen. På något sätt har allting jag tagit mig för gått fel, lett till missförstånd och abslut onödiga konflikter och tjafs. Senaste halvåret har det känns som om jag balanserar på en lina och minsta vindpust får mig att svaja så otroligt mycket. Det kanske är så enkelt att jag bara inte mår så bra. Känns löjligt. Jag har ett fast jobb, en underbar pojkvän, flera nära vänner och ett gäng bekanta som jag kan umgås med. Jag är nära min familj och känner mig älskad och uppskattad. Detta har alltid varit ett av mina problem - jag har aldrig haft någonting att "skylla" mina låga perioder på. Detta i sig medför naturligtvis ett helt gäng med skuldkänslor för att jag mår dåligt när jag verkligen inte borde, och så är den berömda, onda cirkeln igång. Denna gång är det lite annorlunda. Jag är inte låg hela tiden, utan kan - så länge allt löper på som det ska - må riktigt bra coh känna mig lycklig. Men så fort något går fel, och framförallt när jag känner mig personligt angirpen på något sätt, slår det över och jag blir förtvivlad. Just denna gång är det mestadels missförstånd. Jag kan inte förklara hur jag känner eller på något sätt kommunicera runt de här känslorna. Följden blir att andra blir sårade, irriterade eller oroliga.
Jag märker osäkerheten på att jag är på mannen om bekräftelse hela tiden. Jag vet att jag måste skärpa mig och lägga band på mig, annars kommer han att tröttna, men orden hoppar ut ur munnen innan jag hinner stoppa dem. Det är nästan som att betrakta sig själv från ovan. Vad det verkligen jag som sa det där? Hur tänkte jag nu? Och vad tänker han om mig? Vi har ett bra förhållande. Jag har aldrig varit med någon som har kunnat plocka ur så mycket bra saker ur mig. När jag är med honom, är jag verkligen mitt bästa jag. Han är intressant, smart, intellektuell och intresserar sig för omvärlden på ett liknande sätt som jag gör. I hans armar får jag chansen att känna mig liten och beskyddad. Han räcker till på ett sätt jag aldrig har varit med om. I vissa stunder kan jag känna mig helt harmonisk och avslappnad och bara veta att det här är rätt. Han är den som jag ska vara med. Vi kommer att vara bra för varandra. Men är han kär i mig? På riktigt? Han säger det inte. Jag vågar inte fråga. Planerar han sin framtid med mig, på samma sätt som jag planerar min med honom? Och är hans mycket mer avlägsen mot vad min är? Jag undrar och funderar och oroar mig men vågar inte fråga. Tänk om jag får fel svar?
