protector

Jag befinner mig fortfarande i något slags helgtillstånd efter någon timma på jobbet. I fredags hade jag en produktiv dag, och fick en hel hop med jobbiga saker gjorda på samma dag; gjorde upp med banken, fixade en samtalsterapeut och köpte en ny soffa. Var väldigt stolt över mig själv. Firade med tulpaner i vitt och rosa, de bor hemma på köksbordet nu. Mannen hade vänner från England över och vi tillbringade lördagen och halva söndagen med att prata, turista, dricka vin och hålla oss sysselsatta. Det var trevligt, men minst lika underbart att få krypa upp i soffan ensamma när de hade åkt och stänga ute det tråkiga söndagsvädret med massor av film och bara sitta nära.

Det blir sent innan vi somnar, vi läser nyheten om Engla och ägnar någon timme åt världens ondska, empatins vara eller icke-vara och talar om hur lyckligt lottade vi är, vilken lycka att ingen av oss har blivit utsatt för något verkligt allvarligt. Ingen av oss behöver gå speciellt långt i vänskapskretsen för att hitta hemskheter, saker som lika gärna hade kunnat hända honom eller mig. Vi talar om den stora massans reaktion mot det som har hänt, om hur vi längtat efter en syndabock och blir serverade just det vi vill ha: en människa som inte är riktigt riktig, dömd för flera sexbrott, lätt att hata och som nu helt plötsligt är knuten till flera mord. Avskyvärd. Vi talar om diskussionen som kommer att rasa, dödsstraff som kommer att diskuteras och människornas raseri, förtvivlan, oförmåga att förstå att någon kan göra så, framförallt mot ett litet barn. Någon oskyldig.

Jag har mitt första besök hos terapeuten idag, och är rätt nervös över det. Jag vet inte riktigt var man ska börja. Men Chefen säger att det är en vanlig uppfattning och att jag inte ska oroa mig över det. Så jag försöker att inte göra det. Det är ungefär som att låta bli att tänka på isbjörnar. Har man väl börjat är det absolut omöjligt att sluta. Kanske kan det hjälpa om jag fördjupar mig i mitt arbete istället?