protector

Är det någon som ska släcka lamporna imorgon?

Jag ska gå på bio med syster, och efter det ska vi äta middag. Det ska bli intressant att se om Stockholm blir lite svartare trots att Stockholm stad inte är med. Bara de inte släcker ner på min restaurang. Då får vi dricka vin i en timme. Det är inte så dumt, det heller.

Jag har tillsammans med en kollega anordnat ett vinlotteri på jobbet. 12 stycken ville vara med och idag så lottade vi. Jag kom på tredje plats och fick två vinflaskor med mig hem! Inte illa alls. Tur att det var fler där när vi lottade, annars hade nog folk trott att jag fuskat. Men det gjorde jag inte.

Jag vaknar tidigt, och kan inte somna om. Försöker identifiera tankarna som jagar runt i huvudet men har svårt att få något grepp om dem. Pendeln är i tid, men står stilla i Älvsjö (någonting på taket ska kontrolleras. Den konstigaste anledningen någonsin) en stund. Jag lyssnar på musik och läser ut Anna Gevaldas samlade noveller. När jag går ut genom dörrarna på centralen noterar jag ett nytt mönster. Det har hållit på en vecka ungefär. Jag vet inte vad det är som utlöser det, men av någon anledning har människor börjat hålla upp dörrar till mig. Det vanliga är att om man går ut genom dörren håller människorna i den så länge de går förbi. Travar man en bit efter får man vackert finna sig i att den hinner slå igen rakt framför näsan på en. Men den senaste veckan har människorna framför mig snällt väntat tills jag har hunnit ikapp. Jag är förvirrad, men rörd. Det måste ju vara något jag utstrålar som får dem att hjälpa till.

Eller så har jag bara hamnat i en bra rytm av människor.

Det finns vissa leverantörer som jag jobbar med, som bara är sååå energikrävande. Det är alltid gnäll om hur lite varor vi har hemma, att vi minsann inte har haft den där nyckelringen inne på en månad (som vi säljer kanske två av per år) och de ska ha svar snabbt och utförligt. Ifrågasätter man något (tja, som fel priser på en faktura, fel antal levererade mot vad som är beställt eller varför inte fel leveransdatum) blir de skogstokiga, och skyller ifrån sig på oss.

Det första som mötte mig den här morgonen (förutom ett nersölat kontor efter en barristakurs igår) är just ett sådant mail där hon upprör sig för att jag vill skjuta på en order. Det roliga i det hela är att hon har fel. Men i slutändan måste jag ändå lägga kraft och energi på att kolla upp vad hon menar, bekräfta informationen jag har fått från hennes orderkontor och i slutändan förklara varför hon har fel, och jag har rätt. Jag är såååå trött på dessa leverantörer. Det är bara en handfull (av ungefär åttio stycken) och borde inte påverka så mycket. Men de gör det. Det ska bli så skönt att slippa den här dagliga kontakten med alla - ursäkta - idioter i den här branschen.

Jag hade ett hål!

Jag fattar det inte. Varför har jag ett hål? Jag måste gå tillbaka dit nästa vecka och laga det. Trösten är dock att jag tydligen var väldigt duktig på att sköta om mina tänder, inte en skymt av tandsten och tandköttet var friskt! Men jag skurar för mycket när jag borstar sa hon. Så jag måste lära mig en ny borstteknik.

Men att jag hade ett hål. Jag vill verkligen inte laga min tand. Men de säger att jag måste. Massor av dyra slantar ner i tandläkarfickan. Och läskigt är det.

Dåligt.

Men tandläkaren var snäll. Och det var en fin lokal. Vem som nu kan njuta av det när man ligger i en tandläkarstol?

När jag är ute och går med vännen på söndagseftermiddagen, påminner hon mig om det gamla mottot jag och lillasyster hade för några år sedan:

Vad skulle du göra, om du visst att du inte kunde misslyckas?

Jag svävar omkring lite när hon frågar mig det igen. Vad skulle jag göra? Spela på lotto. Skriva böcker. Gå ned i vikt. Ta pianolektioner och lära mig spela klassiskt. Gå en matlagningskurs för att det är roligt. Springa maraton.

En massa drömmar och fantasier har försvunnit de senaste åren, men jag kan nog känna att jag jobbar mot de flesta målen nu.

Förutom det där med lotto, då.

Idag ska jag gå till tandläkaren. Jag är lite nervös. Jag har senaste åren levt i en märklig tandläkarbubbla, där jag har inbillat mig att vår släkt har starka tänder. Vi får minsann inga hål. Jag vet inte riktigt vad jag har för belägg för detta, men jag tror at jag har inspirerats av storasyster som alltid säger att vi har så bra tänder. Det sa jag sedan till lillasyster, när hon skulle gå till tandläkaren för ett par veckor sedan. Det visade sig at jag hade fel och hon hade ett och annat att laga.

Nu är jag lite orolig att det har spritt sig. Min vanliga tandläkare har pensionerat sig och jag har fått en ny, och tänk om hon upptäcker en massa som min förra inte gjorde? Jag är sprutfobiker och har en härlig tandläkarskräck. Det är jobbigt nog att bara göra en undersökning.

Men, det var bara ett år sedan jag var där senast. Det kan väl ändå inte ha skett så mycket skada på ett år? Jag har dessutom slutat röka, borde inte det var bra för tänderna? Usch ja. Det ska bli skönt när det är över.

Har en bra onsdag. Jobbar på, går och tränar, träffar mannen och slappar framför lite Sex and the city. Sover djupt men alldeles för kort och har svårt att komma upp. Läser Metro på tåget, min kurskamrat Roza har vunnit en novelltävling för unga där hon har skrivit om sina minnen från krigets Irak. Skickar ett sms och gratulerar. Blir inspirerad till att själv vara med och tävla (nja, inte för unga skrivare kanske men ändå...). Nu är bara frågan var jag hittar dessa tävlingar. Ska googla lite.

På redan nämnda promenad ringer kollegans man till henne. Hon nästan tjuter av lycka när han säger att han har en överraskning väntande på henne där hemma. "Kanske", säger hon, "är det blommor eftersom jag berättade att du fick blommor i fredags! "

Idag frågar jag henne vad överraskningen var när hon kommer in på kontoret. Hon får ett besviket uttryck i ansiktet. "Luckdämpare. Sådana man använder för att luckorna inte ska slå igen."

Ibland har nog inte flickor och pojkar riktigt samma uppfattning om vad som är en överraskning värd att nämna.

Jag och kollegan var på vår veckopromenad igår. Vi går mellan en och en halv timme i rask takt i Stockholm och jag visar henne det lilla jag kan. Oftast blir det bara någon mening. Ibland villar jag bort mig. Förra veckan skulle vi gå runt Reimersholme. Efter en stund inser jag att vi är på Långholmen och jag är lite vilsen. Jag försöker distrahera henne med att prata om Bellmansmuseet och fängelset. Men hon kom på mig och sedan blev det en lite längre extrasväng än vad jag hade tänkt mig.

Igår höll vi oss därför bara till rutten. Det var lite isigt ute, men solen sken och jag blev alldeles glad i kroppen.

När jag kom hem hade mina fina rosor dött. De gillade inte att jag övergav dem för att sova hos mannen ett par nätter i rad. Jag blev lite ledsen, och försöker nu återuppliva dem. Jag hoppas att de är piggare när jag kommer hem ikväll.

Idag sken solen på mig från sovrumsfönstret, och jag tyckte att det såg milt och vårlikt ut. Jag tog ingen mössa eller halsduk. När jag kom utanför porten var det vinterkallt. Det är nog inte riktigt vår än.

Idag har jag fått var inköpare på riktigt. Jag har alldeles själv satt det nya vårsortimentet för en av våra leverantörer och kommit med förslag för aktiviteter. Jag känner mig mycket nöjd med mig själv.

Skrivkursen igår var det åttonde tillfället och nu är det bara två gånger kvar. Känns tråkigt. Jag tittar igenom de texter jag har hunnit med under de här två terminerna och blir glatt överraskad över att det är så pass mycket material. Nästan inget är fullständigt, men det gör ingenting. Det hamnar i mitt eget textbibliotek varifrån jag senare kan sno karaktärer, idéer, formuleringar och upplägg. Jag fick bra respons på min senaste text, Refuseringen, som jag blev inspirerad att skriva efter att en av tjejerna har lämnat in manus till förlag. Tänk att en dag bara komma dit...

Men nu är det nya tag och jag har en del idéer som jag inte vet hur jag vill förverkliga till nästa vecka. Bäst är ju om jag hinner slutföra dem innan fredag så att de kan diskuteras redan på måndag.

Jag mår konstigt hela måndagen: huvudvärk, illamående, frossa, yrsel, kall och frusen. Men när jag vaknar tidig tisdagsmorgon är det inte ett spår kvar. Lite förkyld. De tär allt. Härligt, idag blir det träning!

Jag har nu skickat in anmälning till Stockholms universitet för i höst! Nu ska jag bara söka in till folkuniversitetet. Måste fila på texterna, och så skickar jag in denna vecka. Sedan är det bara och vänta och se avd som komma skall...

Jag har en härlig helg. Långsam, men full av saker. Igår möter jag upp vännen för en lång promenad. Vi knatar från Hornstull till Danvikstull, tar färjan över till Sjöstaden och tittar på skidbacke och vatten. Fåglar och småbarnsföräldrar. Och vi pratar. Det är en märklig känsla att kunna prata så med någon man egentligen inte känner så väl. Men jag kan se så mycket av mig själv i henne. Och när hon pratar är det som att höra mig själv.

Jag blir lite blöt när jag beger mig hemåt i snöfallet, men möts i dörren hemma av manen. Varm som en kakelugn. Jag har det bra.

När jag sitter och knyter på mig skorna på gymmet ringer mannen. Han kommer förbi på jobbet och säger hej. Med sig har han ett fång röda rosor, bara till mig. Han är så fin.

För tusen år sedan fanns det en man, och jag älskade honom. Jag älskade honom vanvettigt och destruktivt, som man så lätt gör när det är ens första kärlek och man är sexton, sjutton år och inte vet bättre. Och allting som kommer efteråt sätts i proportion till denna kärlek och ingenting kan vara likadant. Han var inte bra för mig. Men han har format varenda förhållande jag har haft med en man, och inte på ett bra sätt. Osäkerheten och de plötsliga bytena jag förväntar mig har gjort att jag har återupplevt samma trassliga historia, om och om och om igen. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade honom och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det igen.

På senare tid har jag funderat mycket över honom, om han lever och finns, och var i så fall. Sökningar på nätet har inte gett något resultat, inte heller förfrågningar hos gamla gemensamma bekanta. Men igår hittade jag hans mammas e-postadress. Det skulle vara så lätt att skicka iväg ett mail och fråga hur det är med honom. Om han lever. Jag har en obehaglig känsla av att han inte gör det. Jag vill bara veta var han är och om han har det bra.

Det var alltid min största tanke. "Bara han har det bra."

Att jag inte har släppt det ännu.

Kanske har det att göra med att min kollega ständigt tycks gå på mina ex. Och när hon inte gör det, är det hennes pojkvän som tycker att någon liknar någon av dem. Här kan tilläggas, att han inte har träffat dem. Han har bara fått för sig att de ser ut på ett visst sätt.

Varför ska det vara så svårt att släppa det förflutna? Jag vill ju inte göra något av det. Jag vill bara veta. Det känns som om jag behöver få veta. Är det så, att vi behöver lösa upp alla våra knutar innan vi kan gå vidare på riktigt? Kan alla knutar verkligen lösas?

Och ska vi verkligen rota i alla? Jag har en känsla av att jag kanske inte alls kommer att må bättre av att veta vad som har hänt honom. Istället kommer kanske hela 1996 och 1997 och 1998 och 1999 års vånda över honom att attackera mig och inte lämna mig ifred. Vad kan det då göra för mitt förhållande idag?

Varför är det så svårt att släppa taget?

Jag har börjat med en bok om kognitiv beteendeterapi, och verkligen fastnat i behandlingsformen. Den passar mig, som älskar struktur och listor och ordning och reda perfekt.

Nu ska jag bara göra som det står också.

Jag sover så tungt när klockan ringer. Jag vaknar ur konstiga drömmar om att jag städar när gästerna kommer och att ingenting är klart, att jag bor i ett konstigt hus och att syrrans man vill dricka ett vin som jag inte har.

Det är kallt ute men det luktar vår. Jag spelar Gwen Stefani i hörlurarna och går i rask takt till tåget för att värma upp mig. Får en bra sittplats. Stockholm har börjat vakna, men det är inte så mycket vid centralen ändå klockan sju.

När jag kommer till jobbet är det något som dör. Jag läser ett tjugotal mail som jag har fått under kvällen. Känner att jag stressar upp mig till den grad där man nästan börjar gråta. Sätter på lite tevatten och en kanna kaffe till kollegan som kommer en halvtimme senare. Åtgärdar det som kan göras snabbt, ifrågasätter resten och pysslar med annat.

Tack och lov, att det snart är helg. Att våren går mot sommaren, och sommaren mot hösten. Det är inte bra för mig att vara här.

Jag rensar bort allting på hårddisken på datorn och lägger in på hotmailkontot. Jag kopierar och skriver ut texter. Jag tror att jag förbereder flykt. Sakta men säkert.

Jag vet att jag har sagt det förut, men det är värt att upprepas. Det här är ett dåligt ställe.

Stenbocken är självständig, tålmodig och disciplinerad. Du tänker förnuftigt och realistiskt och är omtyckt för din jordnära attityd. Stenbocken svävar aldrig iväg i en massa lösryckta drömmar.

Du är en god planerare och kan arbeta både länge och intensivt tills du når dina mål. Din moral är hög och du ger ett propert och kontrollerat intryck.

Du är ödmjuk och hjälpsam och har en lite torr humor som lockar till många varma skratt.

Du strävar ständigt efter att ge ett så kontrollerat och ordentligt intryck som möjligt. Du tycker egentligen inte om att ta råd från andra, eftersom du tror att du redan vet det du behöver veta.

Stenbocken har en hög ambition att självständigt nå ny kunskap, och har full koll på egna brister. Därför blir du också mycket störd och irriterad då andra påminner dig om oförmågor hos dig själv.

Du känns ibland lite kylig, reserverad och kantig. Stenbocken tar gärna ett litet avstånd till andra, och ibland verkar du inte särskilt sympatisk och sällskaplig.

Din korrekthet och anlag att snabbt kunna döma människor, kan få många att ta avstånd ifrån dig. Du dominerar gärna och kanske styr och manipulerar du lite för mycket ibland.

Stämmer bra tycker jag. Här kan ni läsa om era tecken http://www.overnaturligt.se/index.htm

Jag är hungrig! Jag har ätit en knäckebrödssmörgås med lite lax och en banan och en apelsin, men det hjälper inte! När är det lunch egentligen?

Igår kom fakturan från Hantverkarna. Nu ska den bara betalas, och sedan är det KLART. Jag blev glatt överraskad av beloppet på den också. På offerten fanns det två alternativ beroende på hur mycket de skulle behöva borra i väggen, men inte trodde jag att de faktiskt kunde välja den lägre. Tjoho, mer pengar till mig!

Jag har sedan ett par veckor hamnat i en sådan bra bana med mannen. Allting är fantastiskt nästan hela tiden. Jag är så glad och tacksam över att jag har honom. Bara tanken när jag sitter på kursen eller är borta att jag ska åka hem till honom efteråt, att han finns där och väntar gör mig alldeles varm. Allt blir så enkelt. Jag tänkte att det var så trevligt att vara nyförälskad, men sen kom jag på att vi faktiskt har varit tillsammans i ett år och tre månader nu, så jag kan nog inte vara så nyförälskad längre. Men det känns så i varje fall.

Dagarna blir ljusare och längre. När jag går till jobbet strax innan sju är det ljust ute. Inga galyktor är tända. Gatan ligger grusig och väntar på vårsoparna. Vår i luften.

Äntligen.

Äntligen börjar mina naglar se ut som sig själva igen. Efter att ha tagit bort förlängningen i december har naglarna inte gjort annat än skivlat sig som små svampar och gått av så fort jag har tittat på dem. Men nu har hela naglarna växt ut och äntligen, äntligen är jag på banan igen! Här ska filas.

Jag letar och letar efter en hästtidning för min hästnovell. Existerar inte Penny eller Min häst längre? Vad läser man som hästtokig småflicka? Är det någon som vet?

Helgen rann ifrån mig precis som alla andra helger, men den var bra medan den varade. Jag åt middag med lillasyster och mannen, tittade på schlagern, gav mig ut på en tretimmarspromenad, pysslade med texterna, städade och fixade lite. Ingenting och massor samtidigt. igår var det skrivkurs, gång sju av tio, så nu börjar det dra ihop sig mot slutet. Känns som om jag har producerat en väldig massa text men är någonting jag kan arbeta vidare med? Inte så bra med ett så stort glapp till nästa termin, det känns som om jag kommer att lägga det alltför mycket åt sidan. Måste fundera ut någon bra lösning så jag kommer mig för att göra det.

Jobbet är... jobbigt. Tråkigt. Jag har mycket att göra, så pass att jag har lyckats förtränga en del. Det ligger nog och pockar på uppmärksamhet i min inbox.

Jag pratade med kollegan, fick jättebra feedback. Känner mig stolt över mig själv. Nu ska jag gå och träna.

Jag har en smula pessimistisk läggning, och ska jobba bort denna mot en mer positiv sådan. Jag har läst att det är ganska lätt att träna upp en sådan. Det finns något i våra kroppar som gör att vi vill vara glada.

Det måste ju finnas något att glädja sig åt i de flesta situationer. Om jag tar gårdagen till exempel, resulterade mina läckande rör i att jag rensade avloppet så att det blev rent. Det är ju bra att ha rensat avloppet. Och om man tänker på mitt badrum, så har jag inte bara ett fint badrum nu utan jag tvingades prata med massor av människor jag inte brukar prata med och ringa en massa samtal som jag verkligen inte ville.

Nu är jag lite i valet och kvalet. Fick igår kritik genom min chef från en av mina kollegor på kontoret. Dels känns den ganska obefogad, och del så är jag besviken för att hon inte kunde komma till mig utan behövde ta det via ledningsgruppen. Jag funderar på att konfrontera min kollega. Det är nog det bästa sättet att växa i uppgiften.

Usch, så hårt det är att vara vuxen.

Efter Hantverkarna står vattnet stilla i köket och måste åtgärdas. Vi kommer hem förberedda för fajt med vaskrensare och propplösare och jag kokar upp vatten. Mannen sätter igång och efter en stunds ihärdigt arbete tycker vi att det rinner ner bättre, men det rinner konstigt och vattnet är väldigt... grått. Vi häller i skållhett vatten, och jodå, det rinner ner. Plötsligt hör vi då ett dripp-dropp som inte borde vara där. Vi tömmer skåpet under diskbänken och ser att det rinner ner vatten vid sidan av rören.

Tar bort träskyddet och finner en öppning mellan skåpen och betonggolvet. Dyngsurt. En komplicerad härva av plaströr. Lyckas efter ett par samtal till vännens rörmokareman och mannens far komma på hur vi ska göra och plockar isär rören. Inser att Hantverkarna har hällt så mycket fix i köket att de har täppt igen vattenlåset. Tömmer och rengör alla rören och smutsar ner hela badrummet och köket under tiden. Skruvar fast rören igen med mycket besvär. Sätter igång vattnet. Det rinner ner, och det läcker inte på samma ställe. Det läcker nu på ett annat ställe. Monterar om rören. Provar igen. Läcker fortfarande. Går därifrån. Mannen skruvar om allt. Kommer tillbaka. Problem löst.

Då har jag bara ett litet problem kvar. Ansamling av vatten och fukt bakom diskbänk och skåp. Jag orkar inte.

Så ska det då vara färdigt! Jag var lite nervös när jag kom hem igår men det visade sig att de faktiskt hade lämnat in nycklarna så de anser sig klara.

Badrummet är... fint. Absolut. Jag inser dock vissa praktiska brister som jag måste lösa efter hand. Det enda jag hade att klaga på är att ena glaset till lampan måste ha gått sönder, för halva saknas. Och så visste jag att jag hade missat att köpa en ny eldelare. Den behöver bytas. I jämfört med allt det vita är den smutsgul och ser ut som om jag har blåst cigarett rök utan filter på den i år.

Men det är klart! Toalett och handfat och dusch på plats! Jag monterade hyllorna och placerade ut mina saker och ja, det ser fint ut! På lördag är det invigning med familjen. De ska titta, inte duscha. Det är bara jag som får duscha.

Det är bara onsdag, men jag känner att jag faktiskt har jobbat klart för den här veckan. högarna på skrivbordet håller inte med. Men jag har så mycket annat jag måste göra! Jag har kört fast lite i skrivandet. Uppgiften tills på måndag har jag inte börjat med. Projektet har jag inte tagit tag i. Jag behöver TID! Massor av tid då jag inte sitter och beställer varor eller attesterar fakturor. Var kan man finna den, månntro?

Jag vrider mig av mardrömmar om ett halvgjort badrum hela naten. I drömmarna förbättras rummet hela tiden en smula men det är ändå sjuka saker där (som element över hela väggarna, kakelplattor som bara är lagda på varandra, rör över hela väggarna, badkar som jag inte har beställt och så vidare). Snälla, snälla, låt hantverkarna vara klara idag när jag kommer hem. Nu har jag varit utan badrum i tre veckor. Jag behöver tvätta. Byta kläder. Vattna blommorna. Städa. Sova i min säng. Montera ihop min nya hylla.

I torsdags var det så dags för De tre musketörerna på Stadsteatern. Jag hade fått biljetten tillsammans med middag före i födelsedagspresent av min vän. Å, vilken underbar föreställning vi såg! Späckad med låtar jag gillar, energi, glädje och skådespel. Det var inte tråkigt en minut! Sånginsatserna som hade fått en del kritik eftersom de inte var helt rena gjorde bara pjäsen bättre. Pjäs och pjäs, det var mer en musikal. Fantastisk! Om det inte vore för att de flesta biljetterna var utsålda, skulle jag rekommendera alla att gå och se den!

Jag och vännen var först och åt lite tapas på Barcelona, men var överens om att det var överpriser. Servitören kunde inte få bort oss fort nog. Men vi hade det trevligt och hade mycket att hinna prata om innan föreställningen började.

Efteråt var vi båda alldeles upprymda och vi var inte de enda. Alla som strömmade ur lokalen log, pratade och skrattade. Jag är så glad över att hon tog med mig på detta äventyr.

Jag hade en fin helg hos både mormor och morfar och mamma och pappa. Det är en härligt, rogivande känsla att se mannen slå sig ner i fåtöljen i fönstret närmast Allvaret och prata med min morfar som om de känt varandra hela livet. Det var mysigt att gå omkring i huset hos mamma och pappa i fårskinnstofflor och varm tröja och flytta omkring sakerna på hyllorna. Vi gick promenader i snålblåst och regn, bakade pizza i vedugnen och umgicks. E sådan där långsam helg då man inte gör så mycket men samtidigt allt, där dagarna rinner förbi men känns som evigheter. Avslappnande och värmande.

Glädjen grusas lite av rädslan att något ska hända dem. Hur många gånger till kommer jag att sitta vid det runda köksbordet hos mormor och morfar och äta morfars speciella mannagrynsgröt? Hur länge kommer de att höra vad jag säger? Kommer de att tyna bort långsamt eller ryckas bort alltför snabbt? Avstånden känns så långa. Jag känner mig så otillräcklig. Jag önskar att det fanns mer jag kunde göra. jag önskar att jag var närmre.

Ikväll ska jag gå med en gammal vän och se De tre musketörerna på Stadsteatern. Det är min födelsedagspresent jag har fått. Det ska bli roligt. Teater är ett sällsynt nöje, som jag uppskattar men bara inte tar mig för. Jag har läst lite om föreställningen i DN men jag har inte riktigt handlingen klar för mig. Kanske bäst jag läser några snabba sammandrag för att få koll på vad den ska handla om.

Innan teatern ska vi gå och äta middag, så vi hinner prata lite också.

Precis som min dröm var att skriva, var min väns dröm att spela teater. Jag undrar om hon kommer att längta upp på scen när vi sitter i publiken, eller om hon är nöjd med hur livet blev och är glad över sina val. Jag tror det sistnämnda. Men ibland kan man längta även då man inte skulle vilja ha något ändrat. Så kan jag ofta känna. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda, men tänk om. Eller tänk om man kunde få ha bägge delarna? Jag tror att allt är möjligt om man är villig att betala priset för det. Men för mig, har priset varit alldeles för högt för att det ska vara värt det. Men man ska aldrig säga aldrig, och kanske får jag någon gång se henne i en roll på scen igen.

Jag skulle gilla det.

Min kollega ska sticka mig en halsduk som matchar min nya jacka. Jag ska gå och köpa garn med henne. hon är experten så hon måste komma med. Jag kommer att bli så fin. Jag skulle vilja ha ett par nya vårskor. Mer för att jag vill handla saker än för att jag behöver dem. Så fort gatorna har torkat till torrt väder har jag massor av dugliga skor.  

Jag känner på mig att det kommer att bli en bra vår.

Jag har läst lite om sätt att stoppa sötsuget. Olika rön ger olika idéer, men här är några av tipsen...

•·          Besk och sur smak minskar både sötsug och hunger. Det är våra urgamla stenåldershjärnor som bromsar. På  den tiden vi levde av det naturen gav så signalerade de beska bären att de kunde vara giftiga och de sura frukterna att de inte var mogna. Än idag fungerar vår hjärna på samma sätt och drar tillbaka våra matspjälkningsenzymer när vi äter sådant som smakar beskt eller surt (det står längre ner i artikeln att sura karameller inte fungerar).

•·          Kromtillskott. Tar dock ca ett år för en litet effekt.

•·          Träna och ät rött (jo men tjena, har vi hört den förut?)

•·          Medicinska medel, som Symlin

•·          Vila. Det är bra för kroppen att sova och inte stressa.

Hm. Jag önskar att det bara fanns en av och påknapp.

Vännen och kollegan är tillbaka efter en månad i Indien. Hon är brun som en pepparkaka och lyser av sådant där som jag bara drömmer om... välmående. Det var bara ett år sedan jag var iväg på en sådan, men eftersom den regnade bort blev jag inte riktigt lika välmående som hon är nu. Hon ser så frisk och utvilad ut. Och glad. Med ett inre lugn. Det låter löjligt, men det är sant! Det måste var all den där yogan som hon håller på med, solhälsningar och gudinneposer och lutande hunden och allt vad det heter. Upp och ned och ben bakom ryggen, nej tack, jag kan inte ens nudda tårna med raka ben.

Nu är det torsdag, vilket för mig är denna veckas sista arbetsdag. Imorgon tuffar jag och mannen och bilen ner till Öland och blekinge. Det ska bli så skönt att få komma iäg lite, och så roligt att träffa mamma och pappa (ja, mormor och morfar också).

jag var ute och sorgåkte igår, Ikea och storhandling medan bilen finns kvar. Det känns så tråkigt att behöva lämna tillbaka den, men den var bara till låns. Men jag hade det trevligt på Ikea. Strosade omkring i egen takt och köpte saker till mitt badrum; en liten bänk som passar till min nya hylla, ett litet ljusfat som passar ovanpå bänken, lite rosa ljusstakar som passar på ljusfatet. Jag har gått loss på Indiska i veckan för att mjuka upp den strama looken i vitt och svart kakel och rostfritt, och vilken färg är inte mer badrumsaktig än... rosa! Jag hittade också små krokar och en jättefin korg till toalettpappret och andra små prylar som kommer att göra det så fint.

Men när jag kom hem till lägenheten är det stiltje... inget har hänt sedan i fredags. Jag som trodde att de skulle vara klara vid det här laget. Det är ändå tredje veckan de är inne på, och mitt badrum är litet. Vad gör de egentligen?

Montera upp mina saker, nu!

Jag hittade min nya vårjacka på lunchen igår, den är brun och alldeles mysig och kommer att passa utmärkt både till våren och till hösten. Jag har saknat en sådan jacka, jag brukar gå från dunjacka till väst till munkjacka, men i år har jag ett mellansteg J en stor sjal eller halsduk och ett par sneakers så är stilen komplett. Jag tänker att det gäller att handla nu innan hösten kommer och jag är pank.

Tre nya par glasögon, jag ser perfekt genom alla och är så lycklig, ny hårfärg och så är det bara att det nya sinnet ska sätta sig, så är allting perfekt.

Jag har jobbat så hårt denna morgon att jag blir alldeles snurrig. Många saker att slutföra idag och jag vill gärna komma ikapp så att jag kan känna mig ledig i lugn och ro och inte gå och tänkta på de sakerna jag borde ha hunnit med. Men det ska nog kunna ordnas. Idag blir det lite träning på lunchen, och efter jobbet ska jag till Bauhaus och lämna tillbaka det jag råkade köpa dubbelt av, och så ska jag handla, och sedan ska jag hämta ut nya glasögon som har kommit på posten och sedan till en spelning av en vän i Gamla stan. Någonstans ska jag hinna äta och handla också, men det ska nog hinnas med.

Söndagen blir trots allt fantastisk. Jag är ute och går i timmar med en gammal vän på djurgården. Det är så vackert ute, och solen lyser så vänligt. Vi pratar om saker som jag faktiskt inte kunde se hur någon annan skulle förstå. Jag vet inte om vi kan hjälpa varandra, men jag känner mig stärkt bara av att ha pratat med henne. Jag vet inte hur länge det kommer att hålla i sig, men just nu är det en fantastisk känsla. Ett lugn som sprider sig i min kropp. Jag känner mig skyddad från det onda, det kan inte nå mig här. Jag kommer att ta mig igenom det här.

Fortsätter sedan med lillasyster, vi går bort i bakom tekniska och vandrar i någon timme innan vi tar en kopp te i hennes kök. Jag åker hem och äter middag med mannen, varm ändå in i själen av min dag.

25årsfesten blir intressant, på fler än bra sätt. Jag känner mig fin när jag går hemifrån men det krävs inte många minuter med alla flickorna på stället för att självförtroendet ska vara kört i botten och jag känner mig vatten värd. Försöker muntra upp mig ett par timmar men erkänner mig besegrad och beger mig hemåt strax efter elva.

Får igår höra om dramat som har utspelat sig efter det att jag har gått. En av mina vänner avslutar sin kärlekshistoria på ett sätt jag har svårt att föreställa mig, våld, skrik, bråk, hysteri. Jag känner för lillasyster som hamnade mitt i allting och det skär i hjärtat när jag tänker på mina vänner, som jag trodde hade en bra relation med varandra och älskade varandra, och så helt plötsligt rivs allting upp och inget verkar vara som jag har trott. Jag vet inte vad som hände igår, om de flyttade isär eller om de bestämt sig för att de ska försöka. Jag är så ledsen för deras skull, och så samtidigt så... chockerad. Och förvirrad. Jag har svårt att tro det som har hänt. Om det inte hade hänt offentligt, är frågan om jag verkligen hade trott på historien alls.

Och om det nu blir så, att de splittrar upp, hur stöttar vi då vår vän, som i dagsläget verkar vara skurken i dramat?

Jag hoppas verkligen att de kan reda ut det. Men om det nu är så som det verkar vara, så kan jag inte klandra honom för att gå. Det känns fruktansvärt, men sant.

Så var jag tillbaka efter helgen, och jag har en helvetesmåndag framför mig. Naturligtvis ska allting hopa ihop sig. Tillsammans med månadsavslut som alltid ger mig lite extra sitter jag och stressar upp mig över att mina kollegor inte alls gjort sitt arbete rätt och nu kan jag inte gå vidare förrän jag har fått respons. Typiskt. Det hade varit betydligt lättare att få jobba helt ensam. Det enda med det är ju att det är... ensamt.

Men ikväll är det skrivkurs och jag ä nöjd med vad jag har åstadkommit denna vecka. Jag tror att det kommer att bli min ansökningstext. Den representerar min stil bra.