Helgen
Jag hade en fin helg hos både mormor och morfar och mamma och pappa. Det är en härligt, rogivande känsla att se mannen slå sig ner i fåtöljen i fönstret närmast Allvaret och prata med min morfar som om de känt varandra hela livet. Det var mysigt att gå omkring i huset hos mamma och pappa i fårskinnstofflor och varm tröja och flytta omkring sakerna på hyllorna. Vi gick promenader i snålblåst och regn, bakade pizza i vedugnen och umgicks. E sådan där långsam helg då man inte gör så mycket men samtidigt allt, där dagarna rinner förbi men känns som evigheter. Avslappnande och värmande.
Glädjen grusas lite av rädslan att något ska hända dem. Hur många gånger till kommer jag att sitta vid det runda köksbordet hos mormor och morfar och äta morfars speciella mannagrynsgröt? Hur länge kommer de att höra vad jag säger? Kommer de att tyna bort långsamt eller ryckas bort alltför snabbt? Avstånden känns så långa. Jag känner mig så otillräcklig. Jag önskar att det fanns mer jag kunde göra. jag önskar att jag var närmre.
