protector

25årsfesten blir intressant, på fler än bra sätt. Jag känner mig fin när jag går hemifrån men det krävs inte många minuter med alla flickorna på stället för att självförtroendet ska vara kört i botten och jag känner mig vatten värd. Försöker muntra upp mig ett par timmar men erkänner mig besegrad och beger mig hemåt strax efter elva.

Får igår höra om dramat som har utspelat sig efter det att jag har gått. En av mina vänner avslutar sin kärlekshistoria på ett sätt jag har svårt att föreställa mig, våld, skrik, bråk, hysteri. Jag känner för lillasyster som hamnade mitt i allting och det skär i hjärtat när jag tänker på mina vänner, som jag trodde hade en bra relation med varandra och älskade varandra, och så helt plötsligt rivs allting upp och inget verkar vara som jag har trott. Jag vet inte vad som hände igår, om de flyttade isär eller om de bestämt sig för att de ska försöka. Jag är så ledsen för deras skull, och så samtidigt så... chockerad. Och förvirrad. Jag har svårt att tro det som har hänt. Om det inte hade hänt offentligt, är frågan om jag verkligen hade trott på historien alls.

Och om det nu blir så, att de splittrar upp, hur stöttar vi då vår vän, som i dagsläget verkar vara skurken i dramat?

Jag hoppas verkligen att de kan reda ut det. Men om det nu är så som det verkar vara, så kan jag inte klandra honom för att gå. Det känns fruktansvärt, men sant.