protector

Ta med, och slänga bort...

Farväl, dåliga självkänsla och alla elaka saker jag tänker om mig själv!

Farväl, alla ensamma dagar och nätter då jag tror jag är ingenting värd!

Farväl, allt ohälsosamt som gör att jag inte kan sova om natten!

Farväl alla mardrömmar, som väcker mig kallsvettig och fylld av skräck!

Farväl, dåliga, oplanerade ekonomi!

Farväl, alla stress och hjärtklappning!

Farväl, alla dåliga relationer som spökar i huvudet!

Farväl, hemska Flemingsberg och dumma trasiga lägenhet!

Farväl, hemska jobb och arbetsplats!

Farväl, all ånger och saknad över det jag aldrig gjorde.

Välkommen, skrivkänsla och entusiasm!

Välkommen, bättre självkänsla och självförtroende!

Välkommen, hälsa och träning!

Välkommen, snällhet mot mig själv!

Välkommen, kärlek!

Välkommen, bättre boende!

Välkommen, bättre planering av min ekonomi!

Välkomna, alla underbara vänner som jag vill ta bättre hand om!

Välkommen, all lyckokänsla!

Välkomna, lugna nätter och utvilade mornar!

Välkommen, min underbara familj och all tid med er!

Välkommen, alla nya dagar!

På lördag fyller jag år, och ska istället för fest försöka mig på en sittandes trerättersmiddag. Det började som en liten idé, en intim middagsbjudning för de närmsta. Men så upptäckte jag att de närmste var lite fler än vad jag tänkt mig. Och alla, precis alla, har tackat ja! Hur underbart är inte det? Jag är så glad! Det har aldrig hänt förut att jag har bjudit in människor och alla, precis alla har kunnat komma! Och så nära efter nyår! och både nya vänner och mina äldsta kan komma! Jag trodde att alla antingen skulle antingen vara bortresta eller alldeles för bakfulla för att vilja gå på ytterligare en fest.

Lite svårigheter har jag dock råkat ut. Hur har man en sittande middag för 17 personer utan serveringspersonal? Hur tänkte jag egentligen? Och vad ska gästerna äta på? Plötsligt handlar det inte längre om att det är svårt att laga något gott och inte alldeles för dyrt, det handlar om svårigheter att duka snyggt och hitta bestick till alla! Jag som älskar att fixa med dukning och servetter och fina kuvert. Det blir en IKEA-tur på fredag för att köpa vattenglas och bestick. IKEA, Wedgwood och gammalt anrikt Rörstrand runt samma bord. Hålla ihop kuverten eller mixa och blanda hejvilt?

Det blir en utmaning att se om jag klarar av det. Om maten kan hålla sig från att bli torr och seg, om vinet räcker (utan att ruinera mig), om gästerna trivs. Och tänk att jag har så många närstående, som alla vill komma och vara med mig. Jag är så lyckligt lottad.

Imorgon är det nyårsafton!

Jag gillar nyår. Tanken att man får en chans att lägga gammalt bakom sig och börja om är tilltalande. Det är lite som en biktdag för mig. En av mina favoriter är, förutom champagne, att skriva en ta med och bränna-lista. Man tar ett papper, och spaltar på ena sidan upp saker man önskar ta med sig in i det nya året, saker man vill tillföra sig, det man längtar efter. På andra sidan spaltar man upp sådant man vill bli av med. Sedan, när natten närmar sig nytt, river man pappret itu och bränner helt sonika upp den dåliga biten, och läser den bra biten för sig själv samtidigt som man koncentrerar sig på den. Jag har inte skrivit klart min lista för i år, men jag ska göra ett försök att få klart den idag. Den är fint att se alla hemskheter gå upp i rök.

Poff... så är de borta.

Så var julen över och jag är lite efter-juldeppig. men jag har haft några jättefina dagar nere hos mamma och pappa. Gnistrande sol ute och kalla promenader på landet, utsikt över ängar och dammar och narnialyktor i skogen. Den finaste julgranen i stan, julstjärnor och girlanger. Hela huset har doftat av nejlikor och apelsiner och julbak. Vi har gjort små turkiska julkakor, ett pepparkaksslott och små marsipanfigurer i alla regnbågens färger. Jag har haft en liten julpokerturnering och fick erkänna mig besegrad av lillasyster, jag har sovit djupt om natten och jag har umgåtts med min mamma och pappa. Sen kväll vid matbordet med ett glas vin, en kall middag ute vid pizzaugnen i flisjacka, julmiddag vid köksbordet som i gamla tider. Lugna eftermiddagar då jag har gått runt i huset, bläddrat i ett par böcker och något fotoalbum.

Jag saknar dem så mycket här hemma. Jag önskar att de bodde närmre. Att jag kunde titta över på en fika eller en tidig söndagsmiddag, att mamma kunde göra mig sällskap på ett par timmars promenad. Det är så sorligt att vi ses så sällan.

Sista dagen på jobbet inför julhelgen är äntligen här! Jag kan inte fatta att det har gått så fort. Idag ska jag och mannen bara slappa och äta lite, imorgon är det en fest och så ska vi fira vår julafton, och sedan bär det av ner mot mamma och pappa. Det ska bli otroligt skönt att komma ner och vara iväg från jobbet och Stockholm ett tag. Jag längtar så efter att bara få strosa omkring i huset i tofflor och bara vara.

Klockan segar sig idag och aldrig får jag gå härifrån. Hade en alldeles för kort lunch och nu vill jag inte sitta här längre. Jag vill göra saker som är juliga! Inte uppdatera register. Det är ju för tråkigt.

Men min chef säger att jag inte får några pengar om jag går hem.

Jag läste igår ut min första födelsedagsbok som jag fick av vännen, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Plötsligt var jag tillbaka i en förortshögstadieskola, till ensamhet och sorg och en längtan att få vara någon annan, något mer än det jag var. Tillbaka till elaka klasskamrater och goda vänner, tillbaka till stall och hästlukt. Krasande vattenpölar på stallbacken och frusna tår i ridstövlar. Tillbaka till fliströjor och för korta byxor, mina första Levis 501:or och högsta betyg. Tillbaka till gymnastiksalen som jag hatade och bildsalen som jag älskade, tillbaka till sönderskuren cykel och rädsla för tuffingarna.  

Men framför allt. Tillbaka till den första stora kärleken, Tomasz i 8G, inpluggning av hans schema och planering av raster för att få en skymt av honom, den vackraste jag någonsin hade sett. Tillbaka till hopp och förtvivlan över att han inte visste att jag existerade, till busringningarna för att höra hans röst när han svarade, tillbaka till en naiv dröm där jag visserligen visste mina begräsningar men å, så jag längtade. Tillbaka till den första ångesten och bottenlös förtvivlan. Tillbaka till korta sekvenser av lycka och promenader runt Huddinge i en svart sommartid. Tillbaka till allt.

Tänk att någon gång få skriva en sådan bok, som väcker allt det där. Bara en enda gång.

Jag fick beröm av vår kräsne VD! Inte direkt, såklart, men via min chef. Känns bra.

Hoppas att det var sant bara.

Jag känner mig oerhört stolt, och lite berömd.

Skulle inte ni göra det?

http://ponte.blogg.se/2008/december/valskrivet.html

Vissa människor är bara för söta.

Tänk, att jag snart ska vara ledig i en hel vecka! Och sedan, när jag kommer tillbaka, jobbar jag bara två dagar, och sedan är jag ledig i två dagar till! Och sedan jobbar jag en dag, och är ledig i fyra dagar! Och jag får betalt!  Det är verkligen underbart på det sättet med en månadslön. Och när juldagarna ligger som de gör i år. bättre än såhär, blir det knappast.

Jag har börjat få en ny ovana, och det är att vakna klockan två på natten och inte kunna somna om. Så denna natt, när jag vaknar med den där välbekanta obehagskänslan i kroppen, sträcker jag mig efter klockan för att konstatera att mönstret följs. Klockan är 06.09. Om en minut sätter larmet igång och det är dags att gå upp. Inte vad jag tänkt mig.

Jag letar runt i halvmörker för att inte störa mannen innan jag hasar iväg till badrummet. Julgranen lyser i vardagsrummet. I köket står disk kvar efter det sista julbaket kvällen innan, och två halvtomma rödvinsglas. Jag äter frukost bland julklappspapper och snören och läser en gammal bok. Det är alldeles tyst i huset. Än har inga duschar börjat droppa, hissen står stilla och utanför är det sammetsmjukt mörker. Jag sminkar mig sparsamt och sätter upp håret. Synar mig i spegeln en stund. Blek och lite trött. Ögonen har inte vaknat ännu, det får bli glasögon fast jag knappt ser med dem. Besöket hos Synsam har dröjt. Jag lovar mig själv att ta tag i det under dagen, att boka en ny tid till i början av januari.

Mannen rör sig i rummet intill. Jag tittar på honom när han klär på sig och letar efter sina strumpor i hallen. Lägenheten ser alltid så mycket mindre ut när han är där. men varmare. Någon annans andetag i mitt liv.  Livet är inte så dumt, ändå.

Jag har lite dåligt samvete gentemot mina vänner. Jag känner inte att jag hinner med er som jag borde. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska få ta större plats i mitt liv. Jag vill ju ha er nära. Men jag måste få vara lite för mig själv också. Litegrann, bara. Sen ska jag vara med er. Ni är ju mina finaste. Mina stjärnor, mina ljus, mitt allt. jag hoppas att ni vet hur mycket ni betyder för mig, även när jag inte är där.

Det lackar mot jul, och jag är inte färdig med alla bestyr. Jag är lite stressad över att jag inte har hunnit klart och verkligen kan njuta av julkänslan. Men det är fint hemma, med julsaker i guld och vitt och ljus och glittrande vodkaflaskor och ljusstakar. Jag har vinröda sängkläder och julgranen är tänd. När jag går över gården möts jag av min utebelysning som riktigt myser och säger "välkommen upp!". Det gör mig lycklig. Varför kan vi inte få omge oss med så mycket ljus jämt? Det är så grått och svart ute. Natt hela dagen.

Det här med att lura mig själv med ett gott humör fungerar. Jag har gått omkring med ett stort leende och en hurtig röst nu i en vecka på jobbet, och insett att jag faktiskt blir gladare av det. När jag blir irriterad tänker jag bara på spelet, och så låtsas jag vidare. Jag vet att leenden, falska som riktiga, släpper fram massa endorfiner och allt möjligt bra i kroppen, så egentligen är det inte konstigt, men ändå. De har ingen aning om att jag tänker att de är idioter, hela högen. Och det får mig att le ännu lite bredare.

Vi hade ett skönsjungande luciatåg imorse och sedan en hemlig talare enligt traditionen. Hon verkade inte ha förberett sig allt utan stakade sig igenom en kvart innan hon tackade för sig. En liten blond flicka, programledare, med i stjärnor på is, Josefin någonting. Hade aldrig sett henne tidigare. Men det var mysigt att sitta i marmortrappan och titta på lucian och lyssna på sångerna. Julstämning och vackert med vår enorma, snurrande gran i taget. Alla avdelningarna är julpyntade och i ljushallen hänger det grönt och ljus från alla räcken. Jag gillar julen här.

Den här helgen ska jag vara med mannen och så lite glöggfika hos en av vännerna. Det ska bli mysigt att få lite tid för oss två. Vi ska ge oss på att baka lite julgodis, det ska bli roligt. Jag älskar att julpyssla. Och på söndag ska jag slå in paket. Jag tror att det kommer att bli en riktigt bra helg. Jag är lite skeptisk till snön, jag har det hellre torrt, men måste det snöa kan det ju få göra det nu. Det är okej.

Nu har jag snart handlat klart alla mina paket! Det är lite till mamma och pappa som saknas, men annars är allt färdigt. Jag tycker att det är tråkigt att inte storasyster är med vid presentöppningen i år, det blir verkligen inte samma sak. Varför måste allt förändras? Det blir lite tråkigt att åka ifrån mannen också över hela julhelgen, men vi får umgås när jag kommer hem igen. Vi har fortfarande så vitt jag vet inga nyårsplaner. Det vore mysigt med någon middag, och lite fest. Jag ska se om han har rotat fram något bland hans bekantskaper.

Annars är det med julen som med sommaren. det börjar bli för nära nu för att jag ska vilja och kunna längta till den. jag vill inte att den ska vara över och tråkiga, kalla, svarta januari ta vid.

Så var det onsdag och jag ska hem till storasyster med hela familjen. Mamma och pappa är uppe på visit för att titta på det första barnbarnet. Det ska bli trevligt, vi ska äta en god fisksoppa och prata lite. Jag skulle behöva dammsuga innan de kommer och hälsar på mig imorgon så jag hoppas att det inte blir så sent.

Sov dåligt inatt, vaknade och vred och vände på mig och blev allmänt nerputtad av mannen från sängen. Han kanske bara ville mysa lite men det var rätt irriterande. Men jag är inte så farligt trött, lite seg i huvudet men ingenting mot förra veckans New York-dvala. Det är skönt att vara i rätt tidszon igen.

Jag vaknar mitt i natten av en uppenbarelse. Vad är det om? Jag befinner mig någon stans mellan sömn och vakenhet och kroppen är fylld med ro. Huvudet är inte tungt längre och sorgen i bröstet har släppt. Jag ligger och tittar i taket fast jag alltid somnar på mage. Jag är medveten om att något har hänt men sömnen tar åter över kroppen och jag sjunker ner i Ingenstansland igen.

En kort stund av frid. Jag kan inte beskriva vad det var eller vad jag drömde som gav mig den där känslan eller vad som hände. Jag minns inte vad som hände, men något var det.

Jag undrar om jag inte har för höga tankar om mig själv. När jag försöker bryta ner mina positiva egenskaper om hur jag är som person, inte i något jobbsammanhang, hittar jag ingenting som existerar för att jag inte har vining om det. Jag vill inte tänka att jag är en sådan beräknande person. Jag försöker att tänka att om det var så skulle jag inte vara något vidare på att behålla vänner. Men även om min vänskapskrets inte är enorm är den trofast och några av mina bästa vänner har känt mig hela livet. De vill fortfarande umgås med mig. Jag skaffar mig ett par nya bekantskaper om året. Kanske människor som jag arbetar med eller träffar i andra sammanhang och som långsamt förvandlas från trevande fika eller drinkar på stan till vänner. Jag har en väldigt nära kontakt med min familj och mina systrar är inte bara systrar utan också de bästa vännerna.

Men ändå gnager tvivlet. Hur vet man om man är en bra människa? Kan man få en lista och bocka av hur man agerar i olika situationer? Förtjänar jag de vänner jag har? Min familj? Min pojkvän? Jag förstår inte riktigt hur någon kan välja att stanna hos mig.

Jag blir relativt oprovocerat utskälld av en kollega under gårdagen och blir riktigt ledsen. Känslan sitter kvar under eftermiddagen och kvällen, jag slår in julklappar under ett stort moln av sorgsenhet och tårar som droppar, inte rinner längs kinderna. Jag städar lägenheten och plockar undan i köket och flyttar julgranen men det släpper inte. När jag går och lägger mig är jag förtvivlad och vill varken någonsin gå upp igen och framförallt inte gå till jobbet. Jag försöker att byta färgen i kroppen till något kärleksfullt, fokusera på alla bra saker men jag kan bara inte släppa det som hände. Det var mer ett påhopp på mig som person än på mitt arbete, vilket gör det mycket värre. Jag kan inte låta bli att känna att det finns en kärna i det.

På lördag har jag och mannen planerat in lite julgodisverkstad. Jag ska se vad jag kan hitta för fina saker som jag vill göra. Jag hittade några fina recept som jag kände att jag bara måste pröva på tryfflar, men sedan läste jag att tryfflar som man gör själv jäser då det är grädde i dem och bara håller ett par dagar. Är det verkligen sant? Det vore ju hemskt om min present till min framtida svärmor får dem magsjuka hela julhelgen. Måste undersöka saken närmre. Någon som vet något?

Oj, så många klappar jag har köpt nu! Jag har några kvar med läget känns under kontroll, så som det brukar. Jag är lite missnöjd med en av de planerade presenterna, jag ska se om jag kan hitta något bättre. Kanske kan jag få något uppslag idag när jag och vännen ska gå och julhandla. Det ska bli mysigt. Jag älskar att handla saker och en av fördelarna med finanskrisen är att affärerna praktiskt taget är tomma på folk. Inga köer. Ingen trängsel. Helgens shopping var som att vara och handla på en onsdagsförmiddag.

Ikväll när jag kommer hem ska jag kanske slå in ett par paket. Egentligen borde jag städa, men det är roligare att slå in paket. Jag kan städa imorgon. jag har en hel låda full med papper i olika färger, mönster och typer. Cellofanplast i två färger. Ett dussin olika snören, etiketter i guld och silver och med tomtar och fina julkort där det får plats långa rim. Små stjärnor och hjärtan man kan klistra på paketen. Girlanger med ståltråd som går att böja till och få den ultimata finishen på paketen. Jag kan göra paket helt i guld, helt i rött, helt i blått eller varför inte mönstrat. Jag har kartonger, wellpapp och rosa silkespapper. Jag älskar att slå in julklappar.

Jag har haft en härlig helg. En riktigt bra fredag med mannen, där vi satte oss ned och pratade om vårt förhållande och vart det ska gå och vad vi vill. vi har inte gjort det på mycket länge även om vi alltid pratat om framtiden som något vi ska göra tillsammans. En härligt seg lördagseftermiddag och så middag på fantastiskt fina Kungsholmen för att fira vårt jubileum. God mat och underbar utsikt över vattnet och Stockholms strandlinje. Igår julklappsshopping med lillasyster och sedan lite glögg hos en vän.

Jag önskar att känslan kunde sitta i, men jag behöver bara sätta mig vid datorn och börja läsa mailen för att humöret ska ligga i botten igen. Jag undrar hur länge jag kommer att låta mig själv ha det så.

Imorgon firar jag och pojkvännen ett år. Tänk att jag har lyckats hålla mig kvar i ett förhållande så länge! Det känns rätt fantastiskt. Jag är inte hundra procent säker på att det kommer att vara vi för evigt, men jag är verkligen hundra procent säker på att jag vill att de ska vara vi nu. Det är så svårt att veta vad som kommer i framtiden. Och jag har svårt att se mig själv leva utan honom. Men inget är ju perfekt och ibland undrar jag om jag någonsin verkligen kommer att klara av att ha en person så nära, jämt. När man har levt ensam så länge är det så svårt att bryta vanor och mönster, och det är ju inte alltid man vill!

Jag vill bo ihop, jag vill gifta mig, jag vill (troligtvis) skaffa familj och kanske en katt. Jag vet bara inte riktigt om jag kommer att vara lycklig och tillfreds med det. Måste man vara så säker på allt? Jag vill inte tro att allt är så enkelt. Jag tror att vi kommer att ta en dag i taget och varje steg blir så lite mindre och inte så överväldigande.

Han är ju ändå den bästa jag någonsin har haft. Jag är så tacksam för att han finns där, så glad för att han är vid min sida. Älskar honom.

Räcker inte det?

Det var intressant att se lillasysters moderskänslor vakan till liv, men jag kände ingenting sådant. Lillkillen var jättesöt och fin och jag är glad för deras skull, men jag är verkligen inte redo för att ha en sådan själv. De är så försvarslösa. Och de är alltid där. Nej, jag är inte sugen. Tack och lov att mannnen känner samma sak nu. Kanske senare.

Men jag är faktiskt inte helt säker. Det är så svårt det där. Jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan egna barn. Men jag har så svårt att se att jag en dag verkligen ska känna mig redo och längta efter att skaffa dem. Klockan tickar på, nästa år fyller jag 29. Jag har ett par år på mig, men jag undrar om det verkligen kommer att räcka. Jag vill ju inte bli förstabarnsmamma efter 35.

Ååå, till slut är det jag och gamla bästisen som sitter på en balkong med en marlboro light och svär över att alla nödvändigtvis måste ha barn, och värre med det, måste prata om det. Och så lyssnar jag på ännu en av hennes fantastiska historier och skrattar tills jag gråter och så brygger vi en kanna te till. Den versionen fungerar.

Men att hon och jag sitter med varsitt barn. Jag kan inte se det. Jag vet inte om det är sorligt eller befriande.

Igår var jag och lillasyster och hälsade på det lilla knyttet. Han var liten och väldigt trött. En gång öppnade han ögonen ordentligt, annars bara sov och sov han och gjorde lite grimaser. En gång log han också. Han var nästan alldeles tyst, gnydde lite bara när man kittlade honom. Det var intressant.

Det var jätteroligt att få se honom så snart, medan han fortfarande är en liten groda. de växer ju så fort. Storasyster och svågern bjöd på supergod fisksoppa med bröd och hemmagjord aioli till, och ett gott vin. Vi åt middag och satt och tittade på barnet en stund, och sedan åkte jag hem.

Hur länge ska man hålla på med det egentligen? Jag tycker mycket bättre om att vara ledig. Önskar att jag hade varit ordentligt barnkär och velat ha en hel drös med ungar, då hade jag kunnat vara mammaledig jämt. Men jag är ju inte så förtjust i barn. Måste nog hitta ett annat sätt.

Igår var sista gången på kursen, så nu är det slut å skrivandet där för den här terminen. Fortsättningen börjar i februari, och nu gäller det att komma på ett projekt till våren! Jag behöver en större idé. En historia som är viktig att berätta och som kan utvecklas och bli intressant. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få uppslag till den.

Jag fick beröm för mina texter, som denna gång gick på temat Sant eller falskt? Vi skulle skriva två texter, den ena som var sann och den andra påhittad. Klurigt men roligt! Tyvärr var vi bara tre stycken där igår, den här kursen har varit det största manfallet i historien. Jag förstår inte hur folk tänker - eller hur de har råd!

Måste sätta igång och producera lite mer text inför antagningen, cirka tio sidor ska jag skicka in. Känns lätt ångestframkallande, hur ska jag veta om de är bra nog?

Hur lång tid ska det ta att återhämta sig? Fast jag fick lite sovmorgon imorse känner jag mig som en slagen torsk. Kanske får räkna med att vara helt återställd efter helgen, helt enkelt! Oj oj, jämna plågor.

Idag ska jag hem till syster och titta på den lille. Jag tror att de har bestämt sig för Oscar. Det ska bli spännande att se hur han ser ut, om han är lik syrran eller svågern. Men han är nog mest liten och skrynklig är jag rädd.

Saker jag har köpt i New York

En massa smink och lite underkläder från Victoria's secret

En grå klänning

En svart klänning

En svart tröja

En annan svart tröja

Fem julklappar

Lite julpynt

Två fina påsar att slå in julsaker med

En massa underkläder från ett annat ställe

Ett par träningsbyxor

En liten present till en vän

En flaska Whiskey till pojkvännen

Lite amerikanskt godis som jag har ätit upp

En rosa t-shirt

En present till nya bebisen

Fem tuffa dagar hade vi på resande fot. New York var mäktigt. Me jag måste erkänna att jag inte blev så imponerad som jag trodde att jag skulle bli. Det var fint och husen är höga, och det var människor överallt, men jag saknar liksom den sanna bilden. Det var så mycket turister. Inga snygga new Yorkmodeller som struttade fram längs gatorna med dyra designerväskor på armarna, snarare småtjocka turister med plastpåsar och kameror. Men det var fint. jag spenderade mer än vad jag egentligen hade råd med och jobbade hårt för att hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden. Vi var ute på en del bra restauranger och ett par barer. Jag var dock den som avvek tidigast varje kväll.

Flygresorna blev tuffare än väntat, jag kunde inte sova. Jag, som normalt bara behöver se ett flygplan för att somna, kunde knappt sova på ditvägen och bara ett par ynka timmar på hemvägen. Det gjorde inte under för jetlagen, och fortfarande går jag omkring i någon slags dimma. Huvudet är lite tjockt och rösten rosslig.  Men jag hoppas på lite sömn inatt!

Jag har blivit moster! Sent igår kväll kom min lilla systerson. Han var så liten, så liten. Har bara pratat en snabbis med syster vid tvåtiden i natt så idag får jag mer detaljer, som vilket namn de till slut bestämde sig för och sådant.