protector

Jag läste igår ut min första födelsedagsbok som jag fick av vännen, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Plötsligt var jag tillbaka i en förortshögstadieskola, till ensamhet och sorg och en längtan att få vara någon annan, något mer än det jag var. Tillbaka till elaka klasskamrater och goda vänner, tillbaka till stall och hästlukt. Krasande vattenpölar på stallbacken och frusna tår i ridstövlar. Tillbaka till fliströjor och för korta byxor, mina första Levis 501:or och högsta betyg. Tillbaka till gymnastiksalen som jag hatade och bildsalen som jag älskade, tillbaka till sönderskuren cykel och rädsla för tuffingarna.  

Men framför allt. Tillbaka till den första stora kärleken, Tomasz i 8G, inpluggning av hans schema och planering av raster för att få en skymt av honom, den vackraste jag någonsin hade sett. Tillbaka till hopp och förtvivlan över att han inte visste att jag existerade, till busringningarna för att höra hans röst när han svarade, tillbaka till en naiv dröm där jag visserligen visste mina begräsningar men å, så jag längtade. Tillbaka till den första ångesten och bottenlös förtvivlan. Tillbaka till korta sekvenser av lycka och promenader runt Huddinge i en svart sommartid. Tillbaka till allt.

Tänk att någon gång få skriva en sådan bok, som väcker allt det där. Bara en enda gång.