Ett år tillsammans
Imorgon firar jag och pojkvännen ett år. Tänk att jag har lyckats hålla mig kvar i ett förhållande så länge! Det känns rätt fantastiskt. Jag är inte hundra procent säker på att det kommer att vara vi för evigt, men jag är verkligen hundra procent säker på att jag vill att de ska vara vi nu. Det är så svårt att veta vad som kommer i framtiden. Och jag har svårt att se mig själv leva utan honom. Men inget är ju perfekt och ibland undrar jag om jag någonsin verkligen kommer att klara av att ha en person så nära, jämt. När man har levt ensam så länge är det så svårt att bryta vanor och mönster, och det är ju inte alltid man vill!
Jag vill bo ihop, jag vill gifta mig, jag vill (troligtvis) skaffa familj och kanske en katt. Jag vet bara inte riktigt om jag kommer att vara lycklig och tillfreds med det. Måste man vara så säker på allt? Jag vill inte tro att allt är så enkelt. Jag tror att vi kommer att ta en dag i taget och varje steg blir så lite mindre och inte så överväldigande.
Han är ju ändå den bästa jag någonsin har haft. Jag är så tacksam för att han finns där, så glad för att han är vid min sida. Älskar honom.
Räcker inte det?
Jag vet ingen som har så kloka funderingar som du min vän, så välformulerade och genomtänkta. Och ett annat är också säkert, det finns ingen som förtjänar denna lycka med din ettårsvän som du!
