protector

Det var intressant att se lillasysters moderskänslor vakan till liv, men jag kände ingenting sådant. Lillkillen var jättesöt och fin och jag är glad för deras skull, men jag är verkligen inte redo för att ha en sådan själv. De är så försvarslösa. Och de är alltid där. Nej, jag är inte sugen. Tack och lov att mannnen känner samma sak nu. Kanske senare.

Men jag är faktiskt inte helt säker. Det är så svårt det där. Jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan egna barn. Men jag har så svårt att se att jag en dag verkligen ska känna mig redo och längta efter att skaffa dem. Klockan tickar på, nästa år fyller jag 29. Jag har ett par år på mig, men jag undrar om det verkligen kommer att räcka. Jag vill ju inte bli förstabarnsmamma efter 35.

Ååå, till slut är det jag och gamla bästisen som sitter på en balkong med en marlboro light och svär över att alla nödvändigtvis måste ha barn, och värre med det, måste prata om det. Och så lyssnar jag på ännu en av hennes fantastiska historier och skrattar tills jag gråter och så brygger vi en kanna te till. Den versionen fungerar.

Men att hon och jag sitter med varsitt barn. Jag kan inte se det. Jag vet inte om det är sorligt eller befriande.