protector

Jag har en sådan där morgon där jag slits mellan mardröm och verklighet och är lättad- men fortfarande lite arg- när jag inser att ingenting som hände var på riktigt. Sjuka, förvridna drömmar där jag är arg och missförstådd, illa behandlad av de jag älskar mest och frustrerad. Fortfarande sitter lite av den där känslan i, jag dricker hett rött te i en slarvigt handdiskad mugg och suckar över högarna på skrivbordet.

På måndag börjar skrivkursen igen och jag har inte presenterat någon text alls att ta med och diskutera. Jag undrar varför jag inte tar det på allvar. Borde jag inte göra det? om det här nu verkligen är vad jag vill göra, borde det ju vara så viktigt (och roligt) att jag verkligen tog mig tid och satte mig ner för att arbeta med det.

Jag gjorde ett så utmärkt, täckande jobb igår, att jag inte riktigt kan komma igång idag trots att jag har varit här i över en timme. Istället tittar jag runt på favoritbloggsidorna, och fastnar bland hästar och inredningstankar. I söndags tjatade jag om en kattunge alldeles för länge, idag vill jag bara klappa hästar. Jag tror inte att det handlar om någon barnlängtan, för jag vet inte ens om jag verkligen vill skaffa barn och jag vill verkligen inte ha några nu. Men det är något med det där ulliga och mjuka som lockar. Det finns massor av hundar i området där jag bor, men jag tror inte att ägarna skulle gilla att jag sprang fram och krävde att få klappa.

Nej, jag får hålla mig till mannen helt enkelt. Men han är inte lika mjuk.

En snabbtitt på väderleksrapporterna, det ska vara mest molnigt och kallt i helgen, men med lite solglimtar på lördag. Får lägga promenaden där då. Och så mer snö, huga.

Jag kom iväg igår för ett extrapass på gymmet på lunchen igår, men tog det lite lugnare än vanligt och körde bara 50 minuter. Vill inte överanstränga mig nu när jag inte är riktigt bra. Efter jobbet gick jag och kollegan en och en halv timme. Det var friskt ute, lite regnstänk men inte så att det störde. Skönt att få sträcka på benen. Idag blir det lunchträning, imorgon vila, torsdag lunchträning och kanske en lite promenad, fredag vila och lördag och söndag promenader. Jag hoppas, hoppas, hoppas att vädret i helgen blir lite kallt och klart, så att jag vill vara utomhus. Jag saknar solen.

Tisdag, och jag vaknar relativt utvilad. Jag har börjat vänja mig vid min nya väckarklocka, som lyser upp mitt rum en halvtimme innan det är dags att gå upp och väcker mig långsamt. Jag vet inte riktigt om jag blir piggare av den än, men jag trivs väldigt bra av att bli väckt av ljus istället för ljud. Dessutom kan jag numera stänga av mobilen och slippa vakna av sena sms. underbart!

Idag ska jag träffa min kära vän, vi ska äta lite middag och prata strunt. Jag hoppas att hon har lite energi att ge mig, och kanske någon historia att bjuda på. Det skulle göra mig gott.  

Nu är det måndag igen, och ändå är det fortfarande januari! Den här månaden tar verkligen aldrig slut. Det är nästan en hel vecka innan det äntligen rulla på och blir februari, som normalt bara rusar iväg, och sedan kan det äntligen bli tal om lite riktiga vårkänslor. Jag använder den tråkiga tiden till tråkiga saker, som att komma i form innan sommaren. Det kommer nog ta större delen av våren men då får det väl göra det då.

Helgen har varit lugn, och lite deppig i det regniga, hala vädret. I lördags var jag och mannen först på kulturhuset och tittade på deras tillfälliga utställning (fotografier av hårsnoddar med hår i) och på byggprojektet, som visade sig vara riktigt intressant. Det är en modell av innerstaden som sträcker sig ut till globen och motsvarande norrut. Alla nya bostäder som planeras är vita så man kan tydligt se byggen som kommer att ske. Det kommer att byggas massor inne i stan närmsta tio åren. Allt det som visades var spikade byggen, så det blir säkert mer. Efter det åkte vi till Nordiska museet och gick runt och tittade på deras permanenta utställningar. De hade tedans, levande orkester som serverades tillsammans med te och scones. Äldre par svängde runt på dansgolvet, det var underbart att se. Det är någonting med danspar som rör mig. Lyckan de utstrålar på dansgolvet, de invanda stegen och svängen med höfterna. Vissa av paren såg ut att ha varit danspartners i decennier.

Sen bar det av inåt staden igen och vi tog en fika på ett varmt Sturekatten innan vi åkte hem. Kändes som om vi verkligen gjorde det bästa av dagen. God sallad till middag och en bra film.

Igår var jag runt med lillasyster och letade delar till hennes kök. Hon håller på och renoverar och vi lyckades införskaffa en diskho och spotlights med elkontakter, och få lite nya tankar runt kakel. Kände mig märkligt deppad hela kvällen, vet inte om det beror på mörkret och regnet eller något annat. Bara sådär hopplöst. Att det var söndagskväll och att en lång arbetsvecka låg framför mig hjälpte väl inte heller till.

Tillbaka på jobbet för att göra lite måstegrejer, men är väldigt yr. Borde nog ha legat kvar i soffan. Men nu är det ju bara idag, sedan är det helg. Blir nog en lugn sådan. Jag blir så irriterad över att jag inte mår bra, nu när jag har kommit igång ordentligt med träningen och inte vill annat än att röra på mig. Dumma, dumma virus och baciller och alla onda saker!

Det jag minns mest från en av mina första Bob Hund-konserter är att sångaren envisades med att skrika "allt ljus på publiken!" och dirigera om spotlightsen så att de bländade publiken istället för honom. Under konserterna var det publiken, och inte han som stod i centrum.

Själv har jag aldrig varit så förtjust i att stå i centrum. Det värsta av allt är när jag fyller år, och gästerna står omkring mig och sjunger och tittar ner på mig eftersom jag måste sitta. Usch, jag vrider mig bara jag tänker på det. Men alla är vi olika, och jag har bland mina bekant några som gör vad som helst för att hela tiden vara den som hörs och syns mest. När någon tar väldigt mycket plats krymper jag automatiskt ihop. Vissa lyckas att balansera det jättebra, fast än de älskar att synas så är de duktiga på att lyssna och intresserar sig verkligen. Vissa är bara bra på att synas.

Alla är vi olika, men det har alltid fascinerat mig med detta driv att få stå i rampljuset. Varför vill man bli hörd och sedd av alla? Och är min delvis nedlåtande syn på dessa människor bara ett uttryck för längtan att själv stå där?

Jag har funderat en del över det här med frukt. Jag äter mycket på jobbet, främst för att jag är hungrig och det är kalorisnålt (även om det är fyllt med fruktsocker, kolhydrater och gifter). Men om man inte köper ekologisk närproducerad frukt, då är det ju inte så mycket nyttigt i den. Den har knappast mognat i solen, utan på ett flak eller i en båt någonstans. Jorden den har vuxit ur är snål på mineraler. Den är besprutad med gifter för att stå emot insekter och annat obehagligt.

Trots att jag vet allt detta, tror jag fortfarande att jag kan bota förkylningar och liknande med frukt. Det man lär sig tidigt, det sitter i. Så fort jag är hungrig ringer min mammas röst i öronen: ta en frukt. Men om frukt nu inte är så nyttigt, vad ska jag äta då? Och vad ska jag ge mina barn när de gnäller av hunger och maten inte alls står på bordet?

Jag känner mig svullen i halsen och öronen och har ont i axlarna, och är trots att jag gick och lade mig tidigt idag dödstrött när jag släpar mig ur sängen halv sju. Jag har inte lyckats komma tillbaka till mina tidigare vanor än efter julhelgen, men det är ingen brådska. Jag har lovat mig själv att inte stressa på mornarna eller efter jobbet för att hinna med tågen. Det går fler.

Gårdagskvällen tillbringade jag på gymmet, 70 minuter crosstraining och 30 minuter styrka. Lite överdrivet kan jag se i efterhand, eftersom min kropp tydligen jobbar mot någon infektion. Jag ska försöka ta det lite lugnare på passen denna vecka. Idag ska jag promenera med min kollega efter jobbet. Min favoritform av träning. Man får både prata, vara ute i friska luften, och röra på sig.

Jag borde sätta igång och jobba, men mitt huvud är fyllt med bomull. Jag åt en grapefrukt, men det hjälpte inte.

Jag skulle vilja ha en stegräknare. Det vore intressant att se hur mycket jag egentligen rör på mig, eftersom mitt arbete är så stillasittande. Några saker måste den göra.

Jag vill kunna:

Räkna hur många steg jag har tagit

Veta hur långt jag har gått i meter/kilometer

Veta hur många kalorier jag har förbränt

Veta ur länge jag har gått

Veta vad klockan är

Lägga den i väskan, i fickan eller hänga den runt halsen

Och så ska den helst vara lite söt. Är det någon som har något bra förslag?

Metros insändarsida idag tog nog priset av alla korkade saker jag har läst. Fyra av insändarna är så korkade att jag vill dunka huvudet hårt mot rutan i pendeltåget. Är det här människorna som bestämmer om Sveriges framtid? Ibland undrar jag om demokrati verkligen är så bra.

Jag har en sådan där helg som bara sakta flyter iväg och är svår att greppa, även om jag har det väldigt trevligt. I fredags var jag bara hemma, sen middag eftersom jag ville baka bröd till. Samma recept som min mamma använde under nästan hela min uppväxt, förknippat med sena kvällar vid köksbordet och doften av nybakat och ett glas kall mjölk. Bröden blir aldrig likadana som mammas, men de blev fina. Håller mig vaken till Let's dance men somnar till Runaway bride. Det gör inte så mycket.

Lördagen möter jag upp mamma och pappa hemma hos lillasyster och vi åker för att köpa hem saker till hennes köksrenovering. När hon har valt ut vad vi ska ha går det inte att plocka ihop varorna, för de är slut. Efter tre år på Ikea förvånar det mig inte, alla varuhus fungerar på ungefär samma sätt, men jag undrar hur folk gör när de ska renovera? Åker de fram och tillbaka, i evigheternas evighet, tills butiken har fått in alla varor? Hur gör de egentligen? När vi har lämnat av henne i sin lägenhet igen tillsammans med blandare och bänkskiva åker vi upp till storasyster, mobiliserar om oss och ger oss ut på en promenad i mörkret. Jag är lite ledsen över att jag missat den strålande solen, men det är vackert nere vid vattnet och vi går i rask takt. Jag drar barnvagnen och hoppas att den ger lite extra motionspoäng. Mannen möter upp för middag och vi lagar trerätters och äter gott och länge. Prat osm aldrig tystnar vid bordet och gott vin och jag är glad över att träffa dem allihop. Först vid tolvtiden är efterrätten uppäten och jag är då så sjukt trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Vi åker hem strax därefter och jag ramlar i säng vid ettiden, nöjd men oj, så trött.

Söndagen väcker mig sent med mulen himmel och det luktar snö, men vi åker ut till Ågesta gård, går en promenad upp till terrängbanan och njuter av de vackra omgivningarna. Tillbaka till gården tittar vi in i stallbyggnaderna, går en vända runt och jag återupplever på någon minut tio år av hästdoft, trånga spiltor, ponnycuper och skötarhinkar. Allt ser ut på samma sätt, och allt är annorlunda. Jag känner igen två av hästarna, det är allt. De knubbiga gotlandsruss och trygga halvblod jag en gång red, tävlade med, borstade på och hade som mina bästa vänner är sedan länge borta ur stallet. Det är vemodigt och sorgset och underbart att gå där. Jag saknar hästarna så mycket. Jag går på ägaren i caféet och blir väldigt förvånad över att hon inte bara känner igen mig utan också kommer ihåg en del om min familj. Med lite stalldoft kvar i kläderna åker vi hem och latar oss igenom resten av dagen och kvällen inomhus. Det mörknar utanför och jag stänger ute kylan under min nya, fina filt, som är mjuk som sammet mot huden.

Långsamt har en idé till ett skrivprojekt börjat ta form i huvudet. Jag har ännu bara vaga aningar om vad jag vill att det ska handla om, men jag känner att något finns där. Känns spännande och roligt. Två veckor kvar tills kursen börjar igen, det ska bli kul. Jag har saknat mina små hemuppgifter. Denna termin ska jag göra det bättre. Jag ska avsätta mer tid för skrivandet. Jag tror att det kan bli riktigt bra.

Jag funderar en hel del kring mitt för tillfälligt sjukt dåliga självförtroende och låga självkänsla. För tillfället är jag i krig med mig själv. Jag har separerat min kropp och mitt jag, och strider däremellan. Jag vägrar erkänna att allt det där tillhör mig. Jag kan inte göra mig av med det på ett par veckor. Jag ser ut så här nu. Jag hatar det, men kan inte göra så mycket åt det på en gång. Det krävs tålamod, tålamod och tid. Ändlösa avvägningar med mat och hundratusentals steg med mina fötter. Jobb, jobb och mera jobb. Disciplin och mera disciplin. Mest är det frustrationen som äter upp mig inifrån. Hur kunde jag låta mig göra så här mot mig själv? Hur tänkte jag? Hur kunde jag?

En kväll i veckan satt jag och tittade igenom kort från förra sommaren. Där är vi, jag och syrran, brunbrända och smala i Amsterdam, Thailand och Italien. Vi festar på café opera, sitter under en filt på Vickan, spelar frisbee i Humlegården och har picknickar. Jag är singel och ganska nöjd med det efter ett långt och jobbigt uppbrott från psykot, hon är tillsammans med sitt ex.  Och det slår mig hur sjukt smal jag är mot vad jag har trott. Jag behövde nog lite distans till det för att faktiskt se det. Jag häpnar över hur smala armarna ser ut och nyckelbenen som sticker ut igenom kläderna på varje plagg.

Men mest av allt ser jag lycklig ut.

Jag har svårt att komma ihåg hur jag mådde under den perioden. Jag vet att jag tränade nästan varje dag. Gym på lunchen, sedan frisbee med syrran, eller promenader. Jag antar att det fanns en massa dagar då jag undrade om jag någonsin skulle få ett normalt förhållande. Jag måste ha varit ledsen och frustrerad över romansen med amsterdambon som bara försvann. Jag måste ha haft tunga dagar på jobbet. Men på alla bilderna är det sol, jag ler och är omgiven av alla dessa människor, jag har nya kamrater och träffar killar som det inte blir något av men som jag inte sörjer för.

När jag gjorde min viktresa fick jag så extremt mycket komplimanger för hur snygg jag blev. Alla skulle kommentera, ingenting var privat och allting skulle ventileras och diskuteras. Bara en enda skiljde sig från mängden, och det var min pappa. Han sa att visst tyckte han att jag var fin, men att han hade tyckt att jag var fin innan också. Det kanske inte är så konstigt att jag värderar mig själv efter min vikt. Men speciellt hälsosamt är det inte. Det är svårt att nå en lagom nivå utan att falla ner i ett alltför kontrollerat beteende där allt slutar att handla om hälsa och bara handlar om ens egna sjuka, fixa idéer om hur jag ska se ut. jag vet faktiskt itne hur jag ska göra för att hitta en bra balans. Men jag vet, att jag måste göra gnåot åt det. Jag kan inte gå omrking och tänka så här om mig själv.

Och jag kan inte se ut så här heller.

Nu är det äntligen helg snart igen. Veckan har varit lång och tuff på många sätt, men rolig och fartfylld också. Ikväll blir det lugnt och skönt med mannen. Vi ska äta en god sallad och titta på Let's dance. Och sen somnar jag väl som vanligt... imorgon ska jag följa med lillasyster och föräldrarna och köpa hennes nya kök. Sedan ska vi äta middag hos storasyster, hela stora familjen. Det ska bli roligt att träffa mamma och pappa. En promenad ska vi nog hinna med också. Och på söndag har jag äntligen en tvättid! Herregud, så mycket läskig tvätt jag har! Jag skäms över tvättkorgen som står i sovrummet, inget feng shui här inte. Kanske kan jag orka dammsuga och göra lite fint också. Jag köpte lite nya badrumssaker på IKEA igår. Små burkar till bomullsrondlar och tops. Det kommer att bli så fint, så fint. Och inga bakterier kan nå dem när burkarna är stängda.

Jag vandrade igår omkring på Formexmässan, och häpnade över alla dessa varor som går att köpa. Plötsligt får jag ny respekt för min chef och hur hon väljer vårt sortiment.

Det var roligt att titta på alla saker, men dåligt med gratisvaror. Jag trodde att man skulle bli sköljd av vårens nyheter i ett försök att "bibehålla en fin relation". Men jag var visst ute och cyklade. Jag fick ett par salladsbestick i gult. Det var snällt.

Hur som helst, har veckan varit intressant arbetsmässigt. Jag har lärt mig mycket av att sitta med på mötena och blivit inspirerad av utställningarna. Jag vet inte riktigt hur jag går vidare med det nu, men jag sparar väl allt så länge tills chefen säger åt mig att göra något.

Jag känner mig så ensam på jobbet. Jag saknar min gamla chef. Jag har ingen som förstår mig, ingen som vill åt samma håll, ingen som också tycker att de andra är dumma i huvudet. Framförallt har jag ingen intelligent att prata med. den som ligger närmast till hands är lite för överlägsen för att det ska vara roligt. Hon är perfekt när jag vill lära mig någonting, hon kan mycket och har upplevt massor. Men jag vill inte ge henne några förtroenden. Och hon är inte som H. Ingen är det. Kom tillbaka! Du kan väl sitta här i rummet intill och jobba, så jag kan utbyta menande blickar, eller slinka in och stänga dörren för alla de onda.

Ett halvår till känns som så himla lång tid här.

Jag tar en fika med en av mina gamla gymnasievänner på Stortorget efter jobbet. Efter att ha avhandlat alla vanliga ämnen berättar jag att jag för första gången ser fram emot att bli sambo, att jag har börjat fundera på det mer och mer på riktigt, i vardagliga situationer, att jag faktiskt börjar bli redo. Att jag hoppas att det händer i år. Jag begår misstaget att fråga henne om hur hon har gjort med ekonomin i sina samboförållanden. Hon ger sig in i en lång utläggning om allt man ska tänka på inför en ett uppbryt. När vi går därifrån är jag inte alls lika säker på att jag vill flytta ihop med någon heller. Normalt brukar jag få ut mycket av att träffa henne. Igår går jag därifrån helt tom på energi, och med humöret i botten. jag tycker inte om hennes sätt att pressa mig på hur mitt förhållande är. Varför kan inte mina vänner nöja sig med att det är bra? Varför ska de gå in och slita i varje detalj? Alla vill ha långa historier om hur passionerat kära vi är, och hur fantastiskt allting är, annars kan det omöjligen enligt dem vara rätt. Men hur ser deras förhållanden ut? de flesta av de som kommer med de här orimliga kraven är singlar, eller på god väg att bli. Håll tyst mer er, bara. Jag tänker inte lyssna på er längre.

Igår var jag i den konstiga science fiction-bokhandeln i Gamla stan för att köpa födelsedagspresent till min älskling. Mannen bakom disken såg igenom mig, och visste att jag inte var en av dem. Jag fick nästan be snällt för att få betala de Luxe-utgåvan av albumet jag var ute efter. Jag har aldrig förstått det där mer serier. När jag var liten läste jag Bamse, KP, Penny, Min Häst, och enstaka nummer av Kalle Anka och Fantomen. Ingenting man direkt fortsätter med i vuxet tillstånd. När jag tittar i hans bokhyllor är serierna konstiga. Det är vuxenhumor och svårt att se vad som är vad i rutorna och vem som säger vad. Dessutom är det mest referenshumor, och jag känner garanterat inte till referensen.

Tur att man inte behöver gilla samma saker alltid. Men jag hoppas att han gillar sin födelsedagspresent.

En av mina kollegor träffar en man. De har känt varandra under ett och ett halvt års tid och började med en kärlekshistoria. När det börjad bli någonting på allvar drog han sig ur, långsamt och lite på försök omärkligt.  Då hon ställde honom mot väggen var det "inte rätt tid för ett förhållande". De fortsatte att träffas som vänner, och tillbringa nätterna ihop efter utekvällar. De pratar inte om det efteråt.

När de träffas på dagtid är de aldrig annat än vänner. Hon litar inte på honom. När de bestämmer träff, har han flertalet gånger backat ur i sista minuten för att något annat har dykt upp, och hon har besviken suttit kvar ensam nyduschad och färdigsminkad framför telefonen.

För någon vecka sedan på fyllan bekänner han henne sin kärlek, sin svartsjuka när han tänker sig henne med någon annan, sin rädsla för att bli sårad efter att blivit bränd. Han säger sig tycka att hon är alldeles för snygg för honom. Att han inte är tillräckligt bra för henne. Dagen efter, i nyktert tillstånd, minns han inte vad han har sagt och nöjer sig med säga att han tycker om henne, men inte vill rusa in i något. Hon blir förvirrad och ledsen.

Min kollega kan inte sova om nätterna. Hon kanske inte vet det själva, men visst väntar hon på att han ska bestämma sig för att satsa på henne. Hon väntar och väntar, spelar ut alla sina "jag-är-så-rolig-att-vara-med-och-alltid-lika-förbannat-snygg-fast-jag-knappt-har-gjort-mig-iordningkort". Hon ler så att hon får träningsvärk i mungiporna och skrattar och kastar med håret. Samtidigt sitter hon alltid med mobilen klistrad i fickan och hoppas och väntar att hon ska få ett sms, att hon ska höra ifrån honom, att han ska vilja ses.

Nästan alla mina tjejkompisar har varit i ett "förhållande" av samma slag. Jag med, flera stycken, under flera år.  Att totalt förneka sig själva och sina egna behov av rädsla för att inte skrämma iväg honom, ge honom den tiden han behöver, inte vara för klängig, inte puscha för mycket, inte kräva någonting. Ingen av oss har fått ett lyckligt förhållande med mannen i fråga.

Jag tror inte att min kollega heller kommer att få det. Hon kommer att vänta och undra och fortsätta ligga sömnlös, tills hon bestämmer sig för att hon är bättre än så och slutligen säger ifrån, eller tills han lessnar och hittar någon annan. Varför gör vi såhär mot oss själva? Är vi inte värda mer än så?

Det är sjukdomarnas tid. Under julen har de flesta av kollegorna varit sjuka och de ser fortfarande glåmiga ut. Jag har dragit på mig en förkylning, men är så pass pigg idag att jag kan jobba. Det är Formexmässa denna vecka, och jag ska runt till olika leverantörer och titta på nyheter och hindra chefen för att köpa för mycket. Då måste jag ha alla krafter i behåll. Jag hoppas att jag klarar mig från influensan även detta år. Jag hatar att vara sjuk och kraftlös.

Första veckan på jobbet var inte så tung som den kunde ha varit. En dag i Göteborg med en kollega för att få ordning på lagret, tre dagar i Stockholm. Nytt uppföljningssystem för inköpen, järnkoll på lagervärden, sparsamma inköp. Beröm från chefen och en undran om ekonomisk utbildning. Men jag har bestämt mig för min redan. Jag har bara inte berättat det än. Det är gott om tid. Och rätt som det var, var det fredag igen och jag fick två dagars ledighet.

Mannen var också nöjd med festen. Men den som vann hans hjärta mest var vännen b, där hon stod i köket och hjälpte oss att dekorera efterrätten med ljus och alkoholtunga jordgubbar, samtidigt som hon åt en fruktcocktail från bålen där vätskan hade sinat. Helt underbar är hon.

Min middag och födelsedagsfest vart verkligen lyckad. Jag var så glad åt alla som kom, jag fick så många fina saker. Jag hade önskat mig växter, och jag fick både blommor och växter och nu doftar hela min lägenhet exotiskt och annorlunda. Jag blir glad varje gång jag ser dem. de är levande och färgglada och sprider doften från rum till rum.

Vi åt mat och drack vin och när kvällen blev sen dansade vi i köket till Dia Psalma och Grease och Ebba Grön och annan gammal musik jag hade glömt bort att jag hade, och vi var 17 år igen och allting kändes självklart. När musiken hade tystnat oh alla gått hem gick vi och lade oss, sov gott och djupt några timmar innan jag skakigt tog itu med disk och städning. Fortfarande står stolarna från källaren i vardagsrummet, och porslinet från matkällaren på skänken i köket, men annars är ordningen återställd. Jag är väldigt, väldigt nöjd med kvällen.

Nyår var jättetrevligt. God mat, gott sällskap. Vi åt, skålade vid tolvslaget, dansade till mystisk musik och vinglade hem vid två. Låg dålig hela dagen efter. Varken jag eller mannen ville röra på oss. Vid tvåtiden lyckades jag ta mig ur sängen, göra oss lite te och en smörgås, och sedan tillbaka igen. Baksmällorna blir verkligen värre med åren. Och när jag ska festa till med en cigarett, blir jag verkligen förgiftad. Jag undrar hur kroppen mådde när jag rökte på heltid. Jag är så glad över att jag har lyckats sluta.