protector

Jag har en sådan där helg som bara sakta flyter iväg och är svår att greppa, även om jag har det väldigt trevligt. I fredags var jag bara hemma, sen middag eftersom jag ville baka bröd till. Samma recept som min mamma använde under nästan hela min uppväxt, förknippat med sena kvällar vid köksbordet och doften av nybakat och ett glas kall mjölk. Bröden blir aldrig likadana som mammas, men de blev fina. Håller mig vaken till Let's dance men somnar till Runaway bride. Det gör inte så mycket.

Lördagen möter jag upp mamma och pappa hemma hos lillasyster och vi åker för att köpa hem saker till hennes köksrenovering. När hon har valt ut vad vi ska ha går det inte att plocka ihop varorna, för de är slut. Efter tre år på Ikea förvånar det mig inte, alla varuhus fungerar på ungefär samma sätt, men jag undrar hur folk gör när de ska renovera? Åker de fram och tillbaka, i evigheternas evighet, tills butiken har fått in alla varor? Hur gör de egentligen? När vi har lämnat av henne i sin lägenhet igen tillsammans med blandare och bänkskiva åker vi upp till storasyster, mobiliserar om oss och ger oss ut på en promenad i mörkret. Jag är lite ledsen över att jag missat den strålande solen, men det är vackert nere vid vattnet och vi går i rask takt. Jag drar barnvagnen och hoppas att den ger lite extra motionspoäng. Mannen möter upp för middag och vi lagar trerätters och äter gott och länge. Prat osm aldrig tystnar vid bordet och gott vin och jag är glad över att träffa dem allihop. Först vid tolvtiden är efterrätten uppäten och jag är då så sjukt trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Vi åker hem strax därefter och jag ramlar i säng vid ettiden, nöjd men oj, så trött.

Söndagen väcker mig sent med mulen himmel och det luktar snö, men vi åker ut till Ågesta gård, går en promenad upp till terrängbanan och njuter av de vackra omgivningarna. Tillbaka till gården tittar vi in i stallbyggnaderna, går en vända runt och jag återupplever på någon minut tio år av hästdoft, trånga spiltor, ponnycuper och skötarhinkar. Allt ser ut på samma sätt, och allt är annorlunda. Jag känner igen två av hästarna, det är allt. De knubbiga gotlandsruss och trygga halvblod jag en gång red, tävlade med, borstade på och hade som mina bästa vänner är sedan länge borta ur stallet. Det är vemodigt och sorgset och underbart att gå där. Jag saknar hästarna så mycket. Jag går på ägaren i caféet och blir väldigt förvånad över att hon inte bara känner igen mig utan också kommer ihåg en del om min familj. Med lite stalldoft kvar i kläderna åker vi hem och latar oss igenom resten av dagen och kvällen inomhus. Det mörknar utanför och jag stänger ute kylan under min nya, fina filt, som är mjuk som sammet mot huden.