Allt ljus på mig
Det jag minns mest från en av mina första Bob Hund-konserter är att sångaren envisades med att skrika "allt ljus på publiken!" och dirigera om spotlightsen så att de bländade publiken istället för honom. Under konserterna var det publiken, och inte han som stod i centrum.
Själv har jag aldrig varit så förtjust i att stå i centrum. Det värsta av allt är när jag fyller år, och gästerna står omkring mig och sjunger och tittar ner på mig eftersom jag måste sitta. Usch, jag vrider mig bara jag tänker på det. Men alla är vi olika, och jag har bland mina bekant några som gör vad som helst för att hela tiden vara den som hörs och syns mest. När någon tar väldigt mycket plats krymper jag automatiskt ihop. Vissa lyckas att balansera det jättebra, fast än de älskar att synas så är de duktiga på att lyssna och intresserar sig verkligen. Vissa är bara bra på att synas.
Alla är vi olika, men det har alltid fascinerat mig med detta driv att få stå i rampljuset. Varför vill man bli hörd och sedd av alla? Och är min delvis nedlåtande syn på dessa människor bara ett uttryck för längtan att själv stå där?
