Är vi inte mer värda än så?
En av mina kollegor träffar en man. De har känt varandra under ett och ett halvt års tid och började med en kärlekshistoria. När det börjad bli någonting på allvar drog han sig ur, långsamt och lite på försök omärkligt. Då hon ställde honom mot väggen var det "inte rätt tid för ett förhållande". De fortsatte att träffas som vänner, och tillbringa nätterna ihop efter utekvällar. De pratar inte om det efteråt.
När de träffas på dagtid är de aldrig annat än vänner. Hon litar inte på honom. När de bestämmer träff, har han flertalet gånger backat ur i sista minuten för att något annat har dykt upp, och hon har besviken suttit kvar ensam nyduschad och färdigsminkad framför telefonen.
För någon vecka sedan på fyllan bekänner han henne sin kärlek, sin svartsjuka när han tänker sig henne med någon annan, sin rädsla för att bli sårad efter att blivit bränd. Han säger sig tycka att hon är alldeles för snygg för honom. Att han inte är tillräckligt bra för henne. Dagen efter, i nyktert tillstånd, minns han inte vad han har sagt och nöjer sig med säga att han tycker om henne, men inte vill rusa in i något. Hon blir förvirrad och ledsen.
Min kollega kan inte sova om nätterna. Hon kanske inte vet det själva, men visst väntar hon på att han ska bestämma sig för att satsa på henne. Hon väntar och väntar, spelar ut alla sina "jag-är-så-rolig-att-vara-med-och-alltid-lika-förbannat-snygg-fast-jag-knappt-har-gjort-mig-iordningkort". Hon ler så att hon får träningsvärk i mungiporna och skrattar och kastar med håret. Samtidigt sitter hon alltid med mobilen klistrad i fickan och hoppas och väntar att hon ska få ett sms, att hon ska höra ifrån honom, att han ska vilja ses.
Nästan alla mina tjejkompisar har varit i ett "förhållande" av samma slag. Jag med, flera stycken, under flera år. Att totalt förneka sig själva och sina egna behov av rädsla för att inte skrämma iväg honom, ge honom den tiden han behöver, inte vara för klängig, inte puscha för mycket, inte kräva någonting. Ingen av oss har fått ett lyckligt förhållande med mannen i fråga.
Jag tror inte att min kollega heller kommer att få det. Hon kommer att vänta och undra och fortsätta ligga sömnlös, tills hon bestämmer sig för att hon är bättre än så och slutligen säger ifrån, eller tills han lessnar och hittar någon annan. Varför gör vi såhär mot oss själva? Är vi inte värda mer än så?
bekräftelse.. denna jävliga bekräftelse.
Sååå bra du återigen skriver ned tankarna, du formulerar det som man känner.
Nej, ingen av oss har någonsin lyckats med dessa män. De är helt enkelt inte rätt för oss, och vi är inte rätt för dem. Det är så elakt att göra så mot en annan människa. Smeka med ena handen och slå med den andra.
