protector

Jag funderar en hel del kring mitt för tillfälligt sjukt dåliga självförtroende och låga självkänsla. För tillfället är jag i krig med mig själv. Jag har separerat min kropp och mitt jag, och strider däremellan. Jag vägrar erkänna att allt det där tillhör mig. Jag kan inte göra mig av med det på ett par veckor. Jag ser ut så här nu. Jag hatar det, men kan inte göra så mycket åt det på en gång. Det krävs tålamod, tålamod och tid. Ändlösa avvägningar med mat och hundratusentals steg med mina fötter. Jobb, jobb och mera jobb. Disciplin och mera disciplin. Mest är det frustrationen som äter upp mig inifrån. Hur kunde jag låta mig göra så här mot mig själv? Hur tänkte jag? Hur kunde jag?

En kväll i veckan satt jag och tittade igenom kort från förra sommaren. Där är vi, jag och syrran, brunbrända och smala i Amsterdam, Thailand och Italien. Vi festar på café opera, sitter under en filt på Vickan, spelar frisbee i Humlegården och har picknickar. Jag är singel och ganska nöjd med det efter ett långt och jobbigt uppbrott från psykot, hon är tillsammans med sitt ex.  Och det slår mig hur sjukt smal jag är mot vad jag har trott. Jag behövde nog lite distans till det för att faktiskt se det. Jag häpnar över hur smala armarna ser ut och nyckelbenen som sticker ut igenom kläderna på varje plagg.

Men mest av allt ser jag lycklig ut.

Jag har svårt att komma ihåg hur jag mådde under den perioden. Jag vet att jag tränade nästan varje dag. Gym på lunchen, sedan frisbee med syrran, eller promenader. Jag antar att det fanns en massa dagar då jag undrade om jag någonsin skulle få ett normalt förhållande. Jag måste ha varit ledsen och frustrerad över romansen med amsterdambon som bara försvann. Jag måste ha haft tunga dagar på jobbet. Men på alla bilderna är det sol, jag ler och är omgiven av alla dessa människor, jag har nya kamrater och träffar killar som det inte blir något av men som jag inte sörjer för.

När jag gjorde min viktresa fick jag så extremt mycket komplimanger för hur snygg jag blev. Alla skulle kommentera, ingenting var privat och allting skulle ventileras och diskuteras. Bara en enda skiljde sig från mängden, och det var min pappa. Han sa att visst tyckte han att jag var fin, men att han hade tyckt att jag var fin innan också. Det kanske inte är så konstigt att jag värderar mig själv efter min vikt. Men speciellt hälsosamt är det inte. Det är svårt att nå en lagom nivå utan att falla ner i ett alltför kontrollerat beteende där allt slutar att handla om hälsa och bara handlar om ens egna sjuka, fixa idéer om hur jag ska se ut. jag vet faktiskt itne hur jag ska göra för att hitta en bra balans. Men jag vet, att jag måste göra gnåot åt det. Jag kan inte gå omrking och tänka så här om mig själv.

Och jag kan inte se ut så här heller.