protector

Jag har en sådan där morgon där jag slits mellan mardröm och verklighet och är lättad- men fortfarande lite arg- när jag inser att ingenting som hände var på riktigt. Sjuka, förvridna drömmar där jag är arg och missförstådd, illa behandlad av de jag älskar mest och frustrerad. Fortfarande sitter lite av den där känslan i, jag dricker hett rött te i en slarvigt handdiskad mugg och suckar över högarna på skrivbordet.

På måndag börjar skrivkursen igen och jag har inte presenterat någon text alls att ta med och diskutera. Jag undrar varför jag inte tar det på allvar. Borde jag inte göra det? om det här nu verkligen är vad jag vill göra, borde det ju vara så viktigt (och roligt) att jag verkligen tog mig tid och satte mig ner för att arbeta med det.