protector

En vän från min tid utomlands ringer mig på söndagskvällen. Hon är ledsen och gråter i telefonen. En av våra vänner har hastigt omkommit i en cykelolycka. Jag förstår inte vad hon säger, även då hon upprepar det. Död? Nu?

http://hd.se/bastad/2008/06/29/doed-kvinna-funnen-utanfoer/

Jag vill inte tänka på paniken hon måste ha känt när hon plötsligt inte har kunnat stanna. Jag hoppas för hennes skull att det gick fort, att hon inte hann känna någon smärta, att hon inte hann vara rädd.

Åsa var en väldigt speciell tjej, och en av de människor som har gjort ett starkast intryck på mig under kortast tid. Viljestark, envis, med en otrolig drivkraft och ett mycket stort hjärta. Hennes största kärlek var djuren, som hon vigde sitt liv åt. Hon drev en djurskyddsförening, Neverneverland http://www.neverneverland.se/  där hon arbetade med att bland annat hämta hem vanskötta, övergivna hundar från Irland och placerade dem i hem i Sverige. Hon hade själv en hel djursamling av katter och hundar hemma.

På fredag skulle Åsa ha fyllt 30 år. Jag är oerhört ledsen över att hon inte fick vara kvar här längre, inte bara för min skull utan också för alla runt omkring henne: alla hennes vänner, hennes familj, och hennes arbete där hon har gjort skillnad i världen. Du är redan otroligt saknad, Åsa.

Jag tar 47:ans buss precis utanför och trängs med alla turister. Hoppar av vid djurgårdsbron och går längst vattnet till Djurgårdsbrunn. Det är underbart vackert ute. Solen gassar från en klarblå himmel, högsommaren är runt omkring mig. Träd och buskar är lummigt gröna och doften blandar sig med den djupare doften av skog då vägen leder in på mjuka grässtigar. Vattnet är spegelblankt, endast en och annan roddbåt bryter spegeln.

Gässen har tuffa små duniga ungar som knatar omkring längs stigen, totalt orädda för oss som rör sig omkring. Och nog är det mycket folk! Barnvagnar, hundar, joggare och sådana som ser ut som jag, kontorsfolk som har smitit ut en stund.

En helt underbar lunchtimme ute. Har lite dåligt samvete för att jag inte gick till gymmet, men inte mycket. Det här räknas också.

Jag sitter och tittar på alla högar med papper som ska åtgärdas. Sedan kollar jag vad det ska bli för väder i helgen. Sedan kollar jag vännens blogg. Går ut i köket och gör mig en kopp te. Sätter mig vid datorn igen. Nähä. Fortfarande igen inspiration. Funderar på att träna på lunchen. Blir kanske lite piggare av det? Vänder lite i pappershögen. Suckar högt. Tar upp hotmailen. Inga nya meddelanden. Stänger ner Explorer. Öppnar det igen. Slänger en postitlapp med något jag har glömt vad det var. Pratar med butikschefen i Göteborg i telefon. Rättar till några beställningar. Vrider mig på stolen. Letar efter en ny blogg att följa. Letar efter sökfunktionen på blogg.se. Någon som vet vart den tog vägen? Suckar igen. Tittar ut genom dörren, en av kollegorna är på plats. Funderar på att gå på lunch. Funderar fortfarande.

Har en jättetrevlig torsdagskväll med mannen. Vi går ut och äter trerätters. Det är inte så ofta vi går ut, vilket gör det hela lite speciellt och mycket trevligt. Vi sitter ute och solen lyser både varmt och starkt, med storslagen utsikt över Stockholm. När jag ser staden så här känner jag alltid en sådan stolthet över att den är min, över att av alla städer i världen är detta min hemstad. Den är ju så oerhört vacker! Jag älskar vattnet, siluetten med kyrktornen, de gamla vackra husen och allt det gröna. Och det är ännu finare att få uppleva det med mannen. Han ser vad jag ser.

Sover hos mannen och har svårt att komma ur sängen. Köper frukost på vägen. Kommer till jobbet, byter till rena kläder, och sätter mig för att äta min vanlijyoghurt. Det är en sån där liten plastsked som man böjer ut som medföljer som jag äter med. helt plötsligt gör den upprör och viker sig, och blir till en liten men mycket effektiv slangbella. Vaniljyoghurt över hela mig. Shit.

Vaknar ganska pigg tjugo över sex, nära mannen men med kroppen vänd bort. Härligt med sovmorgon när jag sover där, det är lite närmre till jobbet än från mig. Framförallt behöver jag inte passa in någon exakt tid när jag ska gå. Sommartrafiken med pendeltågen är urusel som vanligt, två av mina vanliga tåg är inställda och det är väldigt mycket folk som åker på mornarna. Tänk att få bo vid en tunnelbana istället...

Gårdagens kväll spenderade jag med systeryster, vi var och njöt av Sex and the City och senare ett glas vitt på en kungs bakficka. Mycket trevligt! Jag slits alltid mellan det underbara humoristiska och det totalt hopplösa och svarta när jag tittar på serien. Är det så det ska vara? Leta och leta men i slutändan blir allt bara fel. Ger mannen en extra hård kram när jag kommer dit. Usch och fy för att vara singel igen... alla dessa år jag ägnade åt att vänta, hoppas, förtvivla... Så många knäppa män och förhållanden jag har haft. Jag är så glad över att var i något stabilt som känns riktigt. Vi tittar lite snabbt på olika slott innan vi går och lägger oss. Han vill ha ett gammalt hus, och jag vill bo i ett slott, så den kombinationen är inte så svår egentligen. Men att hitta något man skulle ha råd med, och inte alltför långt bort från Stockholm... inte alls lika lätt! Jag gillar leken även om den känns väldigt avlägsen. Jag kommer aldrig att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa något, och han har inte heller valt någon välavlönad bransch. Men man vet aldrig vad som kan hända. Det kanske dalar ner pengar från himlen i rätt tid, vem vet.

Äntligen börjar vi närma oss årets skärgårdstur! Sedan några år tillbaka har vi en trevlig tradition att samla ihop det gamla gänget, och alla andra som vill följa med, och bege oss till Grinda för en heldag med sport, bad, picknick, och mest av allt bara umgås. Man kan ta en liten promenad runt ön, kanske titta på båtarna, man kan spela rugby och frisbee och allt annat man har lust med. Man kan ligga på en filt och titta upp i en knallblå himmel, man kan dricka ett härligt rödvin och spela ett parti Chicago. Man kan ta ett dopp i det absolut iskalla havsvattnet med den lite steniga botten, man kan kiknande av skratt springa mellan konerna då vi spelar brännboll.

I år vet jag inte riktigt hur många vi blir, men jag hoppas att några gamla och nya ansikten dyker upp. Det enda molnet på min himmel är konserten samma kväll. Det hade varit skönt att slippa tänka på att vi ska vidare sedan. Efter en heldag ute är man ganska mör. Jag ser verkligen fram emot att gå och se Kent igen, och Thåström är en gammal kärlek, men jag tycker inte om att göra flera saker samtidigt. Jag önskar att jag hade kunnat få fokusera enbart på dagens utflykt. Men, jag får verkligen skylla mig själv, där ser man hur det går när man inte använder sin kalender. Jag lovar att börja använda min fina nu igen.

Onsdag, vi börjar närma oss hälften av arbetsveckan, men till skillnad från hur våren har varit tycker jag nog att det bara går segare och segare. Inte speciellt kul. Jag sitter med julsortimentet och måste ha det klart denna vecka. Det är verkligen inte lätt att göra någon slags beräkning av hur många små guldiga julprydnader av varje sort vi kommer att sälja. Å andra sidan är det den roligare delen av arbetet. Jag önskar bara att någon kunde visa mig hur jag skulle göra beräkningar. Nu sitter jag mest och gissar.

Men jag ser redan min julgran framför mig. Å, så mycket fina saker vi ska ta in, och oj, så mycket saker jag måste köpa med mig och ta hem. Kanske mannen vill hjälpa mig att klä granen i år? Våra jultraditioner kommer ju ändå ändrats radikalt detta år. Inget är som förr. Lustig känsla, och inte speciellt angenäm. Jag har aldrig gillat förändringar, även om jag vet att de är nödvändiga. Tillbaka till julgranen. Jag tror att jag vill ha en riktig gran i år. Och så ska jag slå in skimrande saker och lägga under den. Massa små saker i guld och fina ljus ska pryda den, och längst upp ska det vara en stjärna. Jag skulle väldigt gärna vilja ha glaskulor istället för plast, men då kommer jag nog inte ha några kvar till nästa år. Jag är duktig på att slå saker i golvet. En ny matta under granen måste jag också ha, men det är mest för syns skull. Jag ska ju lägga paket så att den inte kommer att synas i vilket fall som helst.

En av butiksflickorna fick nyss en kökskniv igenom foten. Hon skulle bara hämta den åt en kund, och så gled den ur hennes grepp och rakt igenom. Hon svimmade. Det hade jag nog också gjort. När jag var nere hade de spärrat av och lagt ett första förband. Blod överallt. Ambulansen kom precis. Chefen följde med henne, jag hade inte heller velat vara ensam.

Sådant här gör att det gör ont i hela kroppen på mig. Det är nog bara tur att vi inte har haft mer olyckor än de som har varit under mina fyra år här. Men förra helgen föll en av mina kamrater två meter handlöst ner i marmorgolvet när en hylla som han klättrade på gav vika. Och så nu det här. Ska jag vara nog vidskeplig att tro att det kommer att komma en tredje?

Jag har helt tappat motivationen till allt. Det enda jag vill göra är att vila. Orkar inte träna, inte laga mat, inte gå upp, inte gå till jobbet. Ingenting. Jag är inte deprimerad, det är bara som att all ork har gått ur mig. Det skrämmer mig en smula. Arbetsbördan sista månaden har inte varit speciellt hög, det går jättebra med mannen och jag har haft några riktigt fina helger. Jag borde må ganska bra. Dessutom är det sommar ute, långa ljusa kvällar och värme i luften även om vädret är lite till och från ligger ändå sommaren som ett mjukt moln runt Sverige. Men det känns som om jag redan kan känna lukten av snö.

Jag försöker att peppa mig från dag till dag, men hittar aldrig riktigt fram till det som är beständigt, utan måste börja om från början varje dag. Jag har mina aningar om vad det kan vara (förutom jobbet då, som är en självklar humörsläckare). Jag försöker att avdramatisera det hela med att jag har klarat av det förut, men det är faktiskt inte så lätt att skaka av sig den obehagliga känslan.

Måste försöka att strukturera upp mitt liv. Men hur ska jag orka göra det när jag inte ens klarar av att pallra mig ut på en halvtimmes promenad?

Tisdag idag och motivationen lika låg som igår. Det är mulet och tråkigt väder ute, jag tar regnjackan över ifall att. Kommer inte upp ur sängen förrän efter en timmes omjusteringar av väckning, men det gör inte så mycket. Fördelen med den nya tjänsten jag har är att jag kan flexa som jag vill, och jag har ingen jag behöver rapportera när jag kommer in till. Det finns ju ingen annan.

Lyckades äntligen genomföra en hel städning igår, det var alldeles för länge sedan jag tvättade golven och nu känns den delen bra. Jag hatar när det är smutsigt hemma. Lite stökigt är okej, men när det är fläckar på golvet i köket och blomkvistar på golvet i vardagsrummet, då är det inte roligt längre. Men nu är det fint, med undantag av balkongen. Jag har inte kommit in i det nya att den måste dammsugas än.

Jag har fått pengarna för renoveringen, och nu måste jag börja fundera över hur jag ska göra. Hela badrummet måste göras om. När jag ändå håller på tänker jag byta ut handfatet. Badkaret är det svåra. Jag tycker otroligt mycket om mitt badkar, men det blir nog för dyrt att skaffa ett nytt. Och med en dusch kan jag få plats med ett skåp inne i badrummet för alla hudvårdsprylar och parfymer. Det skulle jag gilla. Frågan är nu bara vart man vänder sig. Jag har aldrig renoverat något. Någon som har något tips? Vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag måste göra allt vitt så att jag får bra papper om det blir något knasigt. Köper man själv ett handfat och bara får någon att installera det? Å, dessa frågor! Får ringa till vännen skådespelaren, hennes man vet alltid på råd.

Hade en supertrevlig midsommar hos syrrans kille i hans hus på Lidingö. Fast jag gick upp redan klockan sju blev det svårt att hinna få till utstyrseln perfekt. Jag tillbringade ett par timmar med att rpomenera på morgonen och plocka blommor. Band mig och syrran varsin krans. Fina, men oj, vad mycket längre tid än vad jag hade räknat med det tog...

Vi var runt tjugo personer, de flesta barfolk från inneställen runt Stureplan men också en del av de mer bekant vännerna. Sillunch, nubbarm sånger, sjukamp, ösregn, sol och väldigt mycket alkohol. Baren var fri och det fanns i stort sett obegränsade mängder champagne, rött, vitt och rosévin, öl, snaps, och så vidare. Syrran och killen hade gjort en väldig massa mat, härlig västerbottenpaj, sill, potatis, nybakat bröd, ostbricka, fetaostsallad, rostbiff, lax och massa annat till sillunchen, och till det grillade var det mer härlig lax. Mums! Mitt lag kom tvåa i sjukampen, jag deltog i spotta råtta tävlingen och kasta golfbollar i hink. Svårt. Det här med att göra saker som kräver fokusering efter det att jag har druckit alkohol är verkligen inget för mig...

Tog en taxi hem till mannen vid halv ett, han skulle jobba med guidningen hela helgen. Väldigt nöjd med kvällen, det var verkligen en riktig sommarfest.

Jag vet inte om jag tror på en sådan här kärlek för mig, men jag önskar verkligen att den finns. Det är en av mina absoluta favoritdikter, dock en av dem som jag aldrig kunnat lära mig helt utantill.

Vintergatan

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
tallösa världar underverk av skaparns visa hand
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.

Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
och då har Salami som han från randen av sin sol
begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
och så blev Vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
»O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred
»Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar
den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Zacharias Topelius

Har en supertrevlig helg hos föräldrarna, det blir precis så trevligt som jag har tänkt mig med undantag av någon liten detalj. Vi solar oss bruna och äter underbar mat och umgås. Härligt!

Min kropp är inte riktigt med mig för tillfället. Ena dagen har jag ont i örat, sedan är det halsen, magen, örat igen, halsen två dagar, seg och trött och influensaont över ryggen. Jag tror egentligen inte att jag är sjuk. Jag tror bara att min kropp försöker försvara mig från att gå till jobbet. Det är ett dåligt ställe! Och nog är tanken lockande när klockan ringer och varenda muskel i kroppen är så tung att jag måste använda all min viljestyrka för att kunna komma upp ur sängen. Tänk att få ligga kvar, somna om och vakna av att jag har sovit färdigt, inte av att jag måste iväg. Gå en långpromenad, plocka lite hemma, laga någon storsats med mat för matlådor. Kanske umgås med mina gamla vänner, sitta och prata i någons kök en stund. Läsa ut en av böckerna jag befinner mig i. Kanske skriva lite själv. När jag väl tänker på det finns det verkligen ingen anledning för att gå till jobbet, utom just den enda - att jag måste. Och inte på det bra sättet. Men vad ska jag göra annars?

Hade en jättetrevlig kväll hos småkusinerna. Det är något visst med studentmottagningar! Alla är glada, det är under en härlig tid på året, man sitter ofta ute och äter från fantastiskt goda bufféer tillsammans med vänner och släktingar. De här var inga undantag, maten var underbart god och tårtan och ostarna och frukten efteråt fantastisk. Och så vin, en massa vin, alldeles för mycket för min kropp idag. Men den kommer att repa sig efter lite frukost. Det var väldigt roligt att få träffa storkusinerna också, och deras män och fruar. Vid sådana här tillfällen tänker jag alltid att det är så synd att vi inte umgås oftare. Det finns ju ingen anledning för oss att inte göra det. Vi borde verkligen ta tag i det.

Det var så roligt att få ha med mannen. Det är första gången jag har sällskap vid en sådan tillställning. Han uppför sig så bra, jag behöver aldrig vara orolig. Och han är så lätt att ha att göra med, att det är svårt att inte tycka om honom. Jag är så glad att jag har honom vid min sida.

Ikväll blir det att köra ner till mamma och pappa, härligt! Ska bli tråkigt att vara utan mannen, men underbart härligt att komma ner dit. Jag längtar efter gården, vila, mamma och pappa, små skogsstigar och lite golfspel. Det kommer att bli en underbar helg!

Jag är väldigt, väldigt trött utan någon speciell orsak. Blir lätt panikslagen då jag ser mitt schema framför mig, när ska jag få sova egentligen? Imorgon ska jag och syrran köra ner till mamma och pappa för en långhelg hos dem. Jag hoppas på riktigt fint väder i helgen så att jag kan ligga i en solstol hos mamma och pappa och bara sova. Det vore underbart! Sova och få lite färg samtidigt, det är en av mina favoriter. Det ska bli så underbart att få komma ner.

Men först är det jobb... Jobb och jobb och aldrig får man vila.

Ännu en underbar sommarmorgon. Jag läser i Metro om att staden behöver regn. Inte jag. det känns om om vi bara har haft ett par dagars sol, och sedan ska det krävas regn på en gång! Jag kan gå med på lite regnande på nätterna, det skulle hjälpa min pollenallergi och få skogen utanför att dofta underbart frisk. Men inte på dagtid! Nu vill jag njuta av sommaren. Vem vet om det här är allt det blir?

Jag sitter i Kungsan varje lunch och njuter av en knapp timmes sol. Helt underbart! Men nu är min senaste Söderberg slut, och jag ska jobba mig igen Lolita, ett projekt sedan några veckor. Jag läser ofta flera böcker samtidigt, just nu har jag fyra stycken jag läser parallellt. Då blir det lätt att jag prioriterar de lättare böckerna och lämnar de jobbigare. För hur kul är det egentligen att vara i huvudet på en medelålders man, och uppleva hans kärlek och övergrepp mot en tolvåring? Varken han eller Lolita är speciellt sympatiska. Kanske är det en sådan bok som man uppskattar fört efteråt? Nu mest äcklas den.

Jag möter upp mannen efter jobbet. Vi handlar lite mat och beger oss till Humlegården. Parken är full med konsertklädda människor, KISS ska spela på Stadion under kvällen. Det är en helt perfekt kväll, soligt utan att vara kvävande hett, härlig stämning i luften och runt oss samlas vänner efter vänner. När vinet har sinat och storasyster och hennes man beger sig hemåt samlar vi andra ihop oss. Några fortsätter till Syrran, vi sitter på hennes gård och dricker mer vin, pratar och har det bra.

Lördagen vaknar jag med riktig baksmälla, den typ som får mig att känna mig förgiftad. Dumma jag som rökte, det är det som gör mig så dålig. Efter det att jag slutade i början av mars blir jag så fruktansvärt dålig om jag röker. Det här är bara andra undantaget så jag är inte orolig för att trilla dit igen. Och när jag ligger i sängen och undrar hur jag ska överleva dagen så är det verkligen inte värt det... Är vaken mellan sex och åtta, lyckas somna om några timmar och när jag vaknar är jag mycket bättre.

Efter en långsam frukost tar vi cyklarna och cyklar en halvtimme till Hellasgården. Det är fina cykelvägar hela vägen ut, genom villasamhällen och skog. Det doftar fortfarande av syrener, och minner om skolavslutning och den där speciella känslan jag alltid hade på avslutningens morgon. Alla ensamma små klippor är upptagna men vi lägger oss i sluttningen bland familjer, par, ensamma små soldyrkare och en katt i ett långt rep. Njuter av några timmar i solen. Det är underbart varmt. Vi vågar oss ner till bryggan och tar ett snabbt dopp, det är isande kallt men skönt för huvudet och det känns som om de sista resterna av baksmällan försvinner. Uppiggade lägger vi oss att soltorka. Pratar lågt, betraktar folket runt om kring. Känner mig så otroligt lycklig och kär. Kan knappt förstå att man kan ha det så bra med någon.

När klockan börjar närma sig eftermiddag och vattnet är slut drar vi oss hemåt. Vi lämnar av cyklarna och åker hem till mig. Dricker Cosmopolitans och fixar en lättare tapas middag med vitlökschampinjoner, oliver, bröd, ost, kyckling och annat plock. Kallt vitt Chardonnay på balkongen och kvällen som sakta svalnar, men inte mörknar.

Söndagen blir en lat dag, ingen av oss orkar göra speciellt mycket utan vi hittar en gräsplätt i närheten av hans hus och jag läser Söderberg och han pluggar. Jag är fullständigt avslappnad men ständigt medveten om att han är nära mig. Umgås utan att säga speciellt mycket, men tystanden är trivsam och i samförstånd. Tror inte att man kan ha det så mycket bättre än såhär.