protector

Vi går och ser The Dark Knight på Söder. Eftersom det är strålande väder ute föreställer jag mig en närapå tom salong, men det är nästan fullsatt. Jag tycker att filmen är läskig. Ljuden är så höga att de skär in i öronen och det är sorgligt att se Heath Ledger göra en fantastisk rollprestation och tänka att han inte lägre finns. Men jag är imponerad av filmen. Alla tecken på barnfilm är borta, den Batman som gick på TV när jag var ung och visade en man i blågrå trikåer och skurkar som var lika färggranna finns inte längre. The Dark Knight är en väldigt svart film.  

Vi går och tar en drink på ett av uteställena nära efteråt. Han, jag, lillasyster och en av hans vänner. Vi får inget bord utan står ganska nära baren. Jag står nära lillasyster och vi är inne i en diskussion när en mörkhårig flicka med djup urringning, höga klackar och mörkt, halvlångt hår kommer fram till min man. Hon kastar med håret och säger under sänkta ögonlock: "Jag måste bara säga att jag har en fetisch på män med läderväskor och kepsar.". Min man ser något ställd ut, mumlar något obegripligt till svar och hon återvänder till sitt bord med svängande höfter och kastar med håret.

Jag vet inte vad som stör mig mest. Att hon inte ser att vi är tillsammans, att han hör ihop med mig, eller att hon inte tycker att jag är värd att se som konkurrens. Men det skär i hjärtat. Och även om jag litar på honom, han är inte den otrogna typen, vet jag själv hur snabbt saker och ting kan förändras. Känslor är bara känslor, och de kommer och går. Jag gillar det inte. Jag kan inte bli arg på honom för att flickor kommer fram och raggar på honom, men jag är inte tillräckligt mycket dramaqueen för att hälla en drink över henne eller gestikulera med armarna och säga fula ord. All ilska får istället gå ut över mig.

Under natten ligger hatet och det dåliga självförtroendet som ett tungt täcke över mig. Jag ser på mig själv med äckel och förakt, och vill helst av allt separera mitt huvud från min kropp. Det är inte jag. Jag är så mycket bättre. Jag vill inte vara så.

Jag och syrran tränar en snabbis efter jobbet. Vi tappar båda lösnaglarna efter bara ett par kast och ägnar halvtimmen åt att öva olika spinn, olika fångster och kast. Det är nyttigt, vi känner båda hur enahanda vår träning har blivit och det här känns nyttigt, och väldigt orligt.

Jag möter upp ex-chefen för en middag tillsammans. Vi har en härlig tisdagskväll på söder. Vi äter salta galetter med lax, kräftstjärtar, rom och gräddfil, söta crêpes med glass, vit choklad och hemgjord jordgubbssylt och sköljer ner allt med ett friskt vin och massa prat. Det är roligt att träffa henne igen, och det är en underbar sommarkväll. Efter maten går vi till ett ställe där vi kan sitta ute, möter upp mannen och tar ytterligare ett glas. Värmen ligger kvar i luften och jag fryser inte, även då tröttheten börjar tränga sig på. Jag är lycklig när vi går hemåt efter att ha lämnat av henne på tåget, sida vid sida. Sömnen kommer smygande lite för fort men jag sover gott nära honom, utan mardrömmar. Livet är inte så dumt, ändå.

Nästan hela min tid på det här företaget har hon funnits vid min sida. Hon började ganska snart efter att jag hade bytt avdelning och hennes tjänst var en ny tjänst på företaget. Vi har jobbat på samma sätt, mot samma mål. Vi har fått en del kritik, mest av avundsjuka för att vi plötsligt stod med de roligare arbetsuppgifterna. Men för min del var det okej att ta allt struntprat från de andra om hur vi arbetade, för så länge vi var två visste vi att vi gjorde rätt. När hon var med de andra vågade de inte kritisera mitt jobb på samma sätt. Jag hade alltid en skyddsmur. Numera kommer gamarna ända in på mitt rum och det är svårare att jaga ut dem. Jag bryr mig inte på samma sätt längre om deras tjat. Jag vet inte om det mestadels beror på att jag inte orkar ta diskussionen, eller om mitt bristande engagemang i arbetet har gett mig ett eget skal. De vill säkert bara göra sitt jobb och har inte insett att det är vad jag också gör. Ibland vill jag fortfarande skaka om dem. Varför tror de att jag medvetet gör deras jobb svårare för dem?

Jag har tillbringat största delen av min vakna tid de sista tre åren med henne. Hon är på många sätt en av dem som absolut bäst känner till mig som den jag är idag. Hon har följt mig, inte bara i jobbet utan också i allt runtomkring. Hon har följt mina förhållanden, kortare kärlekshistorier, problem med familj och vänner, allt kämpande med vikt och träning, och min personliga utveckling som kanske inte har gått speciellt långt, men som i varje fall har stabiliserat sig en smula.

På så många fler sätt än i arbetet har hon varit min mentor. Jag tror inte att hon är medveten om hur mycket det hon säger påverkar mig. Jag har alltid lyssnat på hennes råd, oavsett om det gäller en felstavning eller en kille som inte passar mig. Jag blir lycklig när hon säger att hon var som mig, att hon kan känna igen sig i mitt liv idag. Om hon var som jag, kan jag bli som hon. Självsäker. Stolt. Vass. En härlig familj. Ett bra jobb.

Hon har följt min tid med mannen med förtjusning. Hon har varit med från början. Första gången jag träffade honom jobbade vi alla tillsammans. Jag minns vad jag sa om honom och hans vän som började strax innan honom till henne. Jag är glad för att hon känner honom en smula, och ännu gladare för att hon tycker om honom.

Jag är ensam kvar här nu. Jag har ingen att byta funderingar eller åsikter med vare sig det gäller jobb eller mat eller sex eller barn. Jag kan inte längre störa henne i hennes arbete med medvetet korkade eller närgånga frågor så att hon tills slut nästan exploderar och stirrar på mig med den där vansinniga blicken. Jag kan inte längre gömma mig bakom henne när de andra cheferna gnäller om sina saker. Jag har ingen att himla med ögonen med eller kasta menande ögonkast på. Jag saknar hennes koncentrerade min riktad mot dataskärmen innan hon ivrigt vinkar mig till sig och visar något som hennes vänner har skickat eller en bild på en lyxig kryssare.

Men jag har kvar henne som vän, och om vi kan hitta ett sätt att umgås där inte jobbet står i centrum kommer hon att fortsätta vara det. Jag tror det, jag hoppas att våra liv inte är alltför olika för att inte kunna fortsätta vara en liten del av varandras. Det går inte alltid att förutsäga vilka personer som kommer vara en viktig del av ens liv, som kommer att forma dig till den du är eller som kommer att slå följe längs vägen. Och än så länge knatar vi sida vid sida, bara med lite större geografiskt avstånd än förr.

Det känns som riktig sommar! Jag har badat tre dagar i rad, i sjöar och i havet och vattnet är härligt svalkande men tillräckligt varmt för att jag ska kunna stanna i länge. Underbara, härliga, långa dagar som känns som en liten vecka. vi har picknickat, cyklat och spelat frisbee. Skulle så gärna låta helgen fortsätta ett par dagar till.

Men det är redan tisdag och halva dagen har snart gått. Jag känner mig somrigt lat och lite trött i benen. Alldeles snart ska jag bege mig till gymmet för en timmes lunchträning. Jag kan inte påstå att jag längtar. Energin finns inte riktigt i kroppen. Men jag kommer att känna mig nöjd efteråt, och kanske lite piggare.

Men å, den som ändå fick ha ledigt jämt! Bara dyka under vattenytan i de svarta sjöarna, ligga och läsa på en sliten sarong, kasta frisbee med syrran i vattenbrynet så nära att det stänker upp på benen... det finns så många saker som är bättre än att jobba, helt enkelt.

Man får väl drömma lite?

Versen om Europamästerskapen

Del 1

Solen började dagas en fredagsmorgon i Prag

Du och jag stod spända på rad

Vi skulle för första gången tävla bland eliten

Jag var lite bakis, trött och sliten

Du hade ont i din fot av klackar så höga

Och dimmig i huvudet av sånt som gör hjärnceller döda

Och musiken började och vi kastade vår disk

Fångade, snurrade, satte olika tricks

Det var som om frisbeeanden gripit våra kroppar

Och frikopplat dem helt från våra huvudkoppar

Som om vi inte kunde göra ett misstag, ett fel

Vi båda klarade galant vår del

Och publiken jublade och klappade sina händer

Både konkurrenter, obekanta och fränder

De stod upp och hurrade och skrek "mera, mera"!

Och vi önskade att vi hade anmält oss till grenarna flera

Och just som speakern skrek "Time!"

Så fångade vi frisbeen i samma hand

Och alla blev som i extas

Inte en drop, inte något knas!

Och inte nog med att vi var duktiga och fick hög poäng

Vi var också så snygga att alla försökte få oss i säng

Smala, bruna, med snygga kläder

Långt ifrån batik och byxor av läder

Vi vände sig mot varann och slog en high five

Sa: det här var kul att göra live!

Men nu när vi europamästerskapen i Open Pairs har vunnit

Och bland dessa vänner vår plats i världen funnit

Är det dags för oss att festa loss

Dricka vin, äta gott och ta oss ett bloss

Och sedan åka hem med detta som ett underbart minne

Och varva ner, innan vi får storhetsvansinne

För inte är det många som har ett sådant bra lag

Som vi, syster, du och jag!

Snart är det åter dags för helg. Det är underbart väder ute, jag längtar till sol och bad. Imorgon ska jag och mannen cykla till en fin badplats, där man kan simma i svart sjövatten som är ljummet på ytan och kallt när man doppar ner tårna, vi ska ligga på en filt och bli solvarma i huden, vi ska äta vattenmelon och småprata och bara njuta av livet. Jag längtar.

Igår trängdes vi med homoeliten i stan och var med på smygläsning av QX och avtäckning av NK:s skyltfönster i prideanda, ett i varje av regnbågens färger. Det var en intressant iakttagelse. Jag var där med lillasyster, ett par arbetskollegor och några av deras vänner. En av dem var ett stort Eva Dahlgrenfan, så när hon såg henne stå bredvid Efva Attling blev hon så till sig att vi trodde hon skulle svimma. Hon lyckades ta mod till sig och frågade om hon fick ta en bild. Dahlgren var mycket trevlig och ställde upp sig. så kunde hon inte få kameran att fungera! Men det lilla samtalet dem emellan gjorde hennes kväll och hon lyste resten av kvällen. Efter lite (eller ganska mycket) rosa champagne gick vi till Berns, som också de arbetade med drinkmaterial i regnbågsfäger. Vi satt i en soffa med lite puffar omkring och pratade och tittade på folk.

Jag kom i säng alldeles för sent och med alldeles för mycket alkohol i kroppen. Har lite vaga minnen från hemfärden, och jag minns att jag var väldigt upprörd över de nominerade till årets gayman inte var speciellt snygga. Tur att mannen är så bra som han är.

Vaknade i vargtimman av att jag gråter så jag skakar av mardrömmen som biter sig fast. Tar en väldigt lång stund innan jag inser att det faktiskt inte har hänt. Blir väldigt lättad då jag inser att jag inte är ensam utan kan krypa väldigt nära intill och slingra in armarna under hans.

En av killarna som också utövar vår sport ringde nyss. Han är i Stockholm och har med sig nya naglar till oss! Eftersom det blir så mycket friktion på naglarna slits de ner snabbt och man behöver ha fejknaglar på pekfingrarna. De är gjorda av samma material som det man lagar tänder med, superstarkt och glatt material som frisbeen snurrar fint på. Och nu får jag dem lagom till träningen ikväll. Härligt, härligt!

Nu har jag testat min IQ. Jag missar alltid de där dumma siffrorna, är hopplöst dålig på att komma ihåg nummer. Men annars var det ett roligt test.

Namn: H
Ditt totalresultat: 122
Resultatkategori: Hög

Här kan ni också testa. Det är ett lite längre test som tar en stund.

http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html

Grapefrukt är en av mina favoritfrukter. De är fina att se på, en härlig blandning av sött och lite surt, och mycket friska i smaken. Jag har en alldeles underbart fin grapefrukt framför mig. Är dock lite kluven till hur jag ska äta upp den.

Jag skulle kunna...

...Skära upp i klyftor som en apelsin

...Dela i hälften och äta med en grapefruktsked

...Skala och äta som en apelsin

...Filea och äta i små bitar

Det är en bra sak att engagera sig i de små sakerna när de stora blir för stora.

2 dagar till helg
16 dagar till semestern
23 dagar till Prag
46 dagar till officiellt höst 
154 dagar till julafton

Tillbringar tisdagskvällen hemma hos storasyster med lillasyster, vi grillar, äter färskpotatis, tsatziki, grillade bananer med chokladbitar i och jordgubbar och dricker rödvin. Det blir långsamt kyligare på balkongen men det är en härlig kväll. En luftballong passerar precis bakom huset, så nära att jag nästan får känslan av att kunna sträcka mig ut och röra vid den.

Vi pratar om sakerna omkring oss, de har nu bara ett par dagar kvar till semestern. Jag blir lite avundsjuk när jag ser bilderna på hotell och pool och härlig sandstrand, men tröstar mig med att jag också kommer att komma iväg. Först till Prag med lillasyster, sedan en långhelg med mannen i Barcelona, om pengarna räcker vill jag en sväng i oktober till New York och sedan är det en liten vintersemester i januari, ett par veckor i Sydamerika jag hoppas på. Så mycket hänger på mannens ekonomi. Vi får väl se, drömma kan man ju alltid.

Men just nu vill jag bara vara ledig! Jag känner mig instängd och trött, trött ändå in i själen när jag går till jobbet på morgonen. Det lättar inte under dagen. Jag skulle behöva en månad under solen, bara vila, samla d-vitaminer och njuta av mannen och vänners sällskap. Men tre veckor är inte så dåligt det heller. Jag ska nog klara av det här fram till dess.

Igår låg det ett svagt färgat kuvert i styvt papp när jag kom hem på hallmattan. Det var en liten färgad figur i ena hörnet. Mitt namn, min adress skrivet för hand. Ett omtänksamt brev från mamma. Jag tycker så mycket om när de vanliga räkningarna blandas upp med lite riktig post. Jag har alltid varit förtjust i att skriva brev. Numera är det bara till mamma och mormor jag skriver, och någon enstaka gång till morfar. Är man för gammal för att skaffa sig brevvänner när man närmar sig 30? Jag skulle gilla att få dela tankar och funderingar på det sättet. Men jag har ingen att skriva till.

Jag får lätt panik av att tänka på Prag och EM. Hur har vi tänkt oss det här egentligen? Det är ju inte genomtänkt alls. Hur ska vi hinna bli så mycket bättre på så kort tid? Inte ens tanken på att träffa alla vännerna igen piggar upp mig. Känns lite dystert.

Ägnade gårdagen åt att städa hemma, fixa lite, lägga mig innan tio och göra en mindre lyckad färgning av mitt hår. Är trots det väldigt nöjd med mig själv. Jag tycker så mycket om när det är rent hemma hos mig. Det är som en annan lägenhet när det är nystädat.

Jag har en underbar om än lite lågmäld helg. Fredagen i Rålis, med picknick, band och alkohol, och lite frisbeekastande när solen nästan gått ner och himlen är underbart blå men gräset mörkt, som avslutas på en parkbänk tillsammans med medtagen öl och cider från ett hak tillsammans med mannen och lillasyster.

Lördagen har vi bestämt oss för att sova utan att ställa klockan. Det var länge sedan vi hade en helgdag utan planer, utan tider att passa. Jag läser ur en bok, han sover och sover. Äter en långsam frukost. Åker in till söder och köper en present åt hans brorsdotter. Det kliar i fingrarna på mig när jag står på ungdomsavdelningen i bokaffären. Jag har alltid älskat de böckerna. Ofta har de så mycket mer att säga än de som är för oss vuxna. Vi handlar god mat till kvällen, och åker hem i maklig takt.

Sitter på balkongen och njuter av lite sol, lagar mat, dricker rödvin, och fixar tillsammans i köket. Som alltid får vi lätt panik de sista minuterarna när allt ska vara klart samtidigt, men han lyckas styra upp det och rädda såsen från att bli bränd. Vilken tur att jag har honom.

Åker ut till Gustavsberg för att fira brorsdotterns tioårsdag. Det är första gången jag träffar hans halvbror, och den här sidan av släkten. Det är ett virrvarr av människor som har varit tillsammans, skaffat barn och sedan separerat, och hittat nya män. Jag har svårt att hålla isär dem. Så olikt från mina släktförhållanden. Flickan är söt och väluppfostrad, och även om mannen vrider sig för att hon är så lillgammal blir jag väldigt förtjust i henne. Stolt, självständig, och med vad som verkar vara en orubblig tro på sig själv.

Efter tårta och mingel och prat går vi en sväng i Gustavsberg. Till fabriken, längs vattnet, genom hamnkvarteren. Det är underbart väder ute. Vi äter en liten glass på ett fik som ligger på vattnet och ser ut över segelbåtarna. Går vidare in mot land och tar oss ut på höjden. Ser ut över viken, med båtarna och bryggor. Taken på fabriken, som stäcker ut sig, det som höll samhället igång. Jag fascineras av historien, av människorna som bodde här, arbetade här, levde här. Någon enstaka gång tog man båten in till Stockholm. Mannens farmor växte upp här och han berättar några små anekdoter från hennes tid.

Vi tar oss ner genom villaområdet, köper vatten i en liten godisbutik som stoltserar med 500 olika sorters plockgodis och med biträde som småpratar på det där trevliga sättet man alltid gör på landet men aldrig i staden. Hittar bussen som tar oss via slussen, och hem igen. Jag läser tidningen, han lagar mat. Eftermiddagen övergår långsamt i kväll. Lite söndagsångest, men vi botar det med Batman. Somnar sent, men lyckligt.

Fredagen tillbringas i Rålis. Det är en liten festival, med lite olika band , med allt från skamusik till lite mer lågmäld songwriting. Vännens band gör en riktigt bra spelning, högt över förväntan. De låter lite som en blandning av Coldplay och Bowie med en härlig scennärvaro och suggestiv röst.  

En sak som tidigare har brytt mig får en del av sin förklaring. Bland mina vänner har jag en underbar flicka. Snygg på ett enkelt och klassiskt sätt, med stora, mörka uttrycksfulla ögon, självlockigt brunt hår, väl markerade ögonbryn, ett härligt leende med vita tänder och en sådan kropp som männen älskar. Hon är smart, sofistikerad och väldigt lätt att ha att göra med. Alltid trevlig, och nästan alltid glad och nära till skratt. Men hon har väldigt låg självkänsla. Duger aldrig något till, är aldrig bra nog för någon. Har så evinnerligt svårt att tro att hon kan bli älskad för sig, och att någon kommer att stanna hos henne. Jag har alltid undrat varför. Var kommer hennes idéer ifrån? Hon är ju en sådan härlig kvinna, precis en sådan som vilken man som helst skulle vilja visa upp för sin mamma. Men så träffar jag hennes kusin.

Vi har tagit oss från konserten till ett sunkhak på fridhemsplan och sitter längs ett bord. Jag har kusinen till vänster och min vän snett mitt emot. Han sätter igång en längre utläggning som jag inte lyssnar på, eftersom det mesta han har sagt under kvällen är dåliga skämt, ofta på hans egen eller någon annans bekostnad, och ofta med undertonen hur dåliga Stockholmare är (själv är han från Vemdalen, men bro i Hässelby) och sådant roar mig inte. Helt plötslig sätter han igång och förolämpar och trycker ner min vän. Han säger att hon inte är god nog åt hennes pojkvän, och att hon bara är en av deras släkt och inte ska tro något annat, att hon snart kommer att vara singel och så vidare. Han lyckas också med att få med att det är lika illa ställt med hennes syster, som också är med oss tillsammans med hennes man. Hon känner sig nog lika lyckad. Jag förstår inte hur vissa kan tillåtas ha en sådan jargong. Om man dag ut och dag in får höra av sin egen släkt hur värdelös man är, är det inte konstigt att ens egen självkänsla är låg och sjunker som en sten till botten varje gång man får höra något nytt. Jag fräser ifrån och ifrågasätter hur han kan säga något sådant om henne, och att jag inte vill höra ett ord till. Han ser förvånad ut, och urskuldar sig med att det är hans favoritkusin, som han älskar. Gör inte det det hela värre? Det är illa nog att sitta och trycka ner någon, men att sedan dessutom komma dragandes och rättfärdiggöra det med att man älskar dem, det är bara sten på sten på den redan liggande kroppen. Fruktansvärt. Det värsta är nog att jag inte tror att hon själv inser hur djupt han kommentarer sitter rotade i henne. Hon skakar inte av sig dem. Hon låtsas som ingenting och viftar med handen, men det går rakt in i hjärtat på henne.

Och det fortsätter sitta där, långt efter det att banden har tystnat och vi har begett oss hem. Lite djupare, lite hårdare för varje gång. Släkten är faktiskt värst.

Jag sover djupt och länge och vaknar av en kall bris som letat sig in från den öppna vardagsrumsdörren. Det är soligt ute men kallt som tidig höst. När jag går ner mot pendeln fryser jag trots långarmat. Blir det inte varmare än såhär? Men jag lyssnar på musik och har gott om tid och i det stora hela är inte morgonen så dålig trots allt.

Jag befinner mig i ett litet arbetsvakuum för tillfället. Jag har ingen motivation, ingen stress, gör inte så mycket. Jag klarar mig undan med det nu men på något sätt måste jag hitta tillbaka. Dagarna blir därför långa här, jag vrider och vänder mig och tar varje tillfälle i akt att röra på mig.

Ikväll ska vi om det nu inte börjar regna för mycket titta på en väns pojkvän på scen. Det är första gången jag ser honom spela och det ska bli spännande. Jag hoppas att vädret vill vara med oss, när jag surfar runt på vädersidorna är de motsägelsefulla och okunniga och ombytliga. I min bunker har jag inte några fönster, utan jag måste ut ur varuhuset för att se vilket sorts väder det är. Det är verkligen att leva i en liten bubbla.

Spenderade gårdagen med lillasyster och hennes sorg. Vi tog en promenad i Lill Jan-skogen. När vi gick gatan längs med Stadion var det människor överallt. Långa hår, svarta t-shirts, stora kängor. Folk från hela Sverige verkade ha kommit för att se konserten. De skrattade, drack öl, spelade musik på hög volym, hängde vid sina bilar, vinglade runt på gatorna och blev ledda av vänlig men bestämd polis mot rätta ingångar. Vi gick förbi allt, tog in vid Tekniska och vandrade ut i skogen.

Kom tillbaka, åt lite mat. Hon pratade med storasyster. Ingen av oss hade någon ork eller lust med frisbee. Istället satt vi kvar på gården fast det var lite kallt och slölyssnade på musiken som dundrade ut från Stadion. Eftersom syster bor så nära hör vi alltid konserterna ändå in till henne. Men något var märkligt denna gång. Det lät bara som om konserten varade en liten stund. Och hur många förband var det egentligen? Vi var både lite förvirrade när jag skulle bege mig hemåt och lämnade henne för förhoppningsvis några timmars sömn.

Jag har en tung dag idag. Hennes sorg blir min. Det känns i händerna, armarna, benen, ändå ner i fötterna. Jag går långsamt och stegen fastnar i kanter och trottoarer. Jag tycker faktiskt att det räcker med tråkigheter nu. Nu får det vara nog.

Det är märkligt hur man ibland kan känna att livet bara fungerar, att problem som tornar upp sig löser sig automatiskt, att saker och ting bara faller på sin plats och är underbara. Och hur man vissa perioder drabbas av det ena bakslaget efter det andra. Varför dåliga saker händer goda människor är väl en fråga vi ständigt har undrat över. Vi kan försöka förklara det med att det är Guds vilja och verk, att det är meningen, Ödet, stjärnorna, vad som helst. Det gör inte sorgen lättare men det kan vara någon slags tröst. Oftast vill man ju ha en förklaring.

När jag läste Är det någon där av M. Keyes slog vissa funderingar väldigt hårt. Huvudpersonen har förlorat en livskamrat och är frustrerad i sin undran över var han är. Han måste ju vara någonstans! Han kan ju inte bara ha försvunnit. Jag håller med henne. De måste ju finnas någonstans! Energi kan inte försvinna, det kan bara omvandlas. Men vad är det som de har omvandlats till då? Och vart ska man leta?

Min tro är tyvärr inte starkare än att när man dör, så är det slut. Finito. Det finns inget efter döden. Du upplever ingenting, känner ingenting, finns inte. Jag önskar verkligen att jag hade en annan syn på det hela. Tänk vilken förtröstan att med hela sitt hjärta vara viss om att det väntar något bättre, något annat, ett land där man förenas igen, ett ställe där frid råder och oro och smärta är förvisat.

Men jag tror inte. Och jag kan inte leta efter dem på andra ställen än i minnet.

Anledningar varför jag är så förtjust i Victoria Secret-läppglansen

man smakar godis hela dagen när man har det på sig
om man pussar sin pojkvän smakar han också godis
man kan leka en gissningslek om vilken smak det är
det är fina färger
det är fina förpackningar
det är en behändig storlek som får plats i mina handväskor

Och så var vi halvvägs igenom veckan igen, och det börjar luta åt helghållet. Jag spenderade gårdagskvällen med mannen, vi åt thaimat och satt på balkongen och betraktade det märkliga vädret. Ena sekunden sol och gassande värme. I nästa kommer en liten storvirvel och får mig att nästan blåsa in igen i lägenheten. Och sen är helt plötsligt hela himlen täckt av moln. Vad är det egentligen som händer därute?

Jag har mardrömmar under natten men sover ändå förhållandevis bra. Det är svalare ute och det märks. Men när larmsignalen går igång klockan sex är jag väldigt trött och förstår inte hur jag ska kunna hålla mig vaken en hel dag. Jag tycker att jag sover och sover och aldrig blir jag piggare.

Men ikväll ska jag nog kunna sno åt mig en niotimmarsnatt. Och efter det kommer jag vara redo att möta torsdagen och helgen som följer.

Idag klockan 13 begravs Åsa Werner i kyrkan i Båstad. Jag vet inte om det är rätt beslut att inte vara där. Hade begravningen hållits lite närmre hade jag inte tvekat att åka. Det här blir ingen begravning då man lägger en kär gammal än eller släkting som har levt sitt liv till vila. Men jag hoppas att den trots allt blir vacker och kan hjälpa dem genom början till sorgen och kanske till ett avslut. Mia, Beata, Douglas och alla ni andra som är där- jag tänker på er.

Åsas mamma hade ringt Mia, som varit som Åsas syster genom åren, och frågat vilken låt med The Kelly Family, bandet som Åsa som ungdom älskade och fortfarande låg henne väldigt varmt om hjärtat, som Mia trodde att Åsa ville att de skulle spela. Mia behövde inte tänka en sekund. När jag talade med henne sa hon "den här låten stod som Åsas favorit när jag lärde känna henne, och efter alla dessa år står den nu som favorit på hennes faceboooksida, det finns ingen annan. Det måste bli den.". Så jag spelar Calling heaven precis som de kommer att göra i kyrkan och tänker på allt det som har varit, allt det som har hänt, och allt det som borde ha fått hända. Jag är så ledsen, för min skull, för vännernas skull, för familjens skull, och för Åsas skull.

Calling heaven Kelly Family

I'm waiting for my visit
They'll fill this room with flowers an' all
They'll put on their biggest smile
But only for a while

If only I could help it
If only mercy'd be on my side
I wouldn't have to die
And my family wouldn't cry

But the pain is getting far too strong
And the medicine won't hold it for long
It's getting closer
So I'm waiting for someone to come
To come and take my soul where it belongs
But no one's coming, no one

So I'm calling heaven now
I'm calling heaven now
Calling heaven's hand
So heaven help

I try to find the answer
I try to find the reason why I
I'm leaving them all behind
But there's something that I will find

The blood's still running through my heart
But my hairs are slowly falling apart
And I just can't take it
So I'm waiting for someone to come
To come and take my soul where it belongs
But no one's coming, no one

So I'm calling heaven now
I'm calling heaven now
Calling heaven's hand
So heaven help
Oh yes I'm calling heaven now
I'm calling heaven now
Calling heaven's hand
So heaven help

I see it in their faces
They know I will be leaving tonight
But somewhere down the line
I'm sure we'll meet again
But somewhere down the line
I'm sure we'll meet again

Vila i frid, min kära vän.

Jag känner mig som en blandning av panikslagen och fast besluten. Stressad, rädd, skräckslagen, men ändå stabil, fokuserad och oerhört beslutsam. Omöjligt ekvation, absolut. Men inte speciellt ovanlig.

Såg en film för två veckor sedan där en av karaktärerna i filmen ser på paret hon har framför sig och frågar "så vem jagar vem?". Hon syftar till att i ett förhållande är det alltid någon som jagar den andre, man är aldrig på exakt samma känslomässiga stadium. Just nu tror jag faktiskt att jag och mannen är det. Det kan skifta lite grann från dag till dag, men senaste månaden har verkligen varit fantastisk. Om det är vid något tillfälle jag ska ta tag i mina demoner så är det nu, när jag verkligen har det lugnt och känner mig säker på de andra fronterna. Jag är bara rädd för att misslyckas. Ingen stor grej. Bara lite rädd.

Vilken dag i skärgården!

Det var meningen att vi skulle mötas strax innan båten skulle gå, men lite missuppfattningar gjorde att några befann sig på en båt och jag och mannen utanför en annan. Vi lyckades synka de flesta men en av flickorna hann inte byta utan fick en ensam båtfärd ut. om man bortser från det lilla problemet hade vi en underbar dag. Det var en hel del moln som tornade upp sig men det började aldrig regna, solen sken starkt och vi badade, slappade, spelade frisbee och pingpong, gick en promenad till det fina lilla värdshuset, åt en väldig massa picknick och drack vin. Vi hann också spela lite spel och bara lata oss. Dagen gick dock alldeles för fort och vi tog båten som gick halv sex därifrån. En underbar båttur ute på däck på den gamla ångbåten. Stockholm är så otroligt vackert från sjön. Jag och mannen lyckades med några duetter, och i vissa låtar stämde allihopa in. Vi hade en road publik.

Vi kom inte tillbaka till staden förrän vid åtta, och åkte hem till Sara för lite middag och ett par timmars umgänge. Vi var alla trötta och slitna efter dagen och blev inte kvar så länge.

Söndagen spenderade jag till största delen med ännen. Hon hade med sig en hund till mig och en till sig själv och vi tog en skogspromenad. Vi var båda lite bakis men orkade i alla fall med en och en halv timme i skogen. Inte dåligt! Vi fick ett par timmar på balkongen med lite flädersaft och prat också innan hon begav sig hemåt. Väldigt trevligt. Jag är lite bekymrad för henne men har fullt förtroende för att hon kommer att lösa situationen på bästa sätt. Men jag önskar att jag kunde frammana ett litet pengaregn över henne. Hon har slitit så hårt så länge, hon skulle förtjäna lite lycka och enkelhet.

Mannen kom efter guidningen och vi åt quornfärs och tittade på Sagan om ringen, Härskarringen. Spännande, men resulterade naturligtvis i mardrömmar. Jag sover dåligt trots att jag är utmattad efter ett par dagar med dålig sömn. Jag måste vara världens mesigaste person.

Jag har märkt att jag och andra människor inte alltid har samma preferenser. Det borde inte komma som någon överraskning, men det gör det ändå. Varje gång. Saker som jag ser som självklara, skriva i sten, gäller inte alls för någon annan.

Jag kan se den skillnaden när det handlar om människor som skiljs åt av geografiskt avstånd, religion och kultur. Men två människor, uppväxta i samma område, med ungefär samma bakgrund? Fascinerande. Hur kan det komma sig?

Jag har en härlig torsdagskväll med storasyster. Vi väljer kläder till bröllopet hon ska gå på i augusti. När hon provar och poserar i de olika klänningarna ser jag tydligt hur gravid hon är. Från ingenting till en liten mage på bara en månad! Men hon är tjusig, fortfarande smal i kroppen men med den lilla magen med parasiten, som de kallar honom. Jag tror att det är en pojke. Men hon hoppas mest på en flicka. Oavsett vad det blir vill jag klä barnen i söta, rosaskimrande Hello Kittykläder. Men jag tror inte att hennes man kommer att gilla om jag gör det.

Vi grillar kyckling, äter potatissallad hon har gjort på färskpotatis och en grönsallad, och till efterrätt jordgubbar. En riktig sommarmåltid, ute på balkongen. Skyfallet drar snabbt förbi och då vi är halvvägs igenom middagen är himlen oskyldigt blå med lätta, vita puffmoln. Vädret har verkligen varit växlande senaste dagarna.

Jag åker hem vid halv nio, och fixar hemma ett par timmar med packning inför helgen, pengaaffärer och lite annat smått och gott. Får kontakt med en av irlandsvännerna jag inte pratat med på länge, jag är lättad över att hon hör av sig. Jag har inte varit en speciellt bra vän i det fallet. Jag vet inte vad för slags vänskapsrelation vi kan få nu men Åsas dödsfall har lärt mig att vara rädd om vännerna. Jag hoppas att det kommer att hålla i sig ett tag. Jag ska försöka underhålla tanken så att den inte lämnar mig.

Jag har en historia att berätta.

Den pockar på uppmärksamhet, ropar "välj mig, välj mig!" i mitt huvud. Men den är fortfarande alldeles för brokig för att jag ska veta var jag ska börja. i vilka minnen jag ska börja nysta. Jag hoppas att kursen i höst kommer att hjälpa mig att formulera tankarna till ord, orden till en sammanhängande berättelse, berättelsen till något större. Jag vill göra en bok för min skull. För att för en gångs skull avsluta något, fullfölja något.

Jag har en historia att berätta. Jag vet bara inte hur.

Klockan segar sig långsamt framåt mot hemgång. Jag har städat i ett av skåpen så att jag har kunnat flytta in lite bättre. Ägnade säkert tjugo minuter åt att klippa till och skriva små lappar till alla pappershanterare så att det ser likadant ut. Men hur jag än gör så verkar aldrig funktionen fungera riktigt. Jag står alltid med massa papper som jag inte kan sortera in någonstans. Men det ser i varje fall finare ut! Det känns fortfarande som om jag bor på det här kontoret lite på nåder men det kommer nog bli bättre sen. Jag behöver ett eget skrivbord. I höst, när vi alla är tillbaka efter semestrarna så ska vi fixa i ordning lite. Det känns bra.

Snart ska jag hem till storasyster. Vi ska äta lite middag och umgås lite. Det ska bli mysigt. Men det kommer inte att bli sent för jag är redan trött, så trött att jag skulle kunna lägga ner huvudet en stund här på skrivbordet och sova gott. Snart, så...

Jag är disträ hela onsdagskvällen. Ungefär halvvägs igenom dem stannar han upp mig och frågar hur det egentligen är.

Och hur är det egentligen?

Jag mår lite konstigt fysiskt. Jag känner mig disträ, långsam i rörelserna, trött i kroppen, seg. Trött hela tiden. Som att jag är på väg att bli sjuk men att det aldrig bryter ut. Psykiskt sett? Jag mår ganska bra. Jag är inte speciellt förtjust i mig själv för tillfället. Jag är väldigt besviken, och väldigt arg. Det är jobbigt att vara arg på sig själv, för då är det ingen som försvarar en. Det är fritt fram att klanka ner på vad man vill. Men om man bortser från det mår jag ganska bra.

Det är jobbigt att tänka på Åsa. Ibland stannar jag till, inser att hon aldrig mer kommer att komma tillbaka, och då skär det. Detta planerande inför begravningen har gjort mig heldeppig. Jag tycker oerhört mycket om mina irlandsvänner men denna slags planering suger all energi ur mig. Vi får ingen ordning på något, pratar förbi varnandra, allt måste gå längs ett visst led och så vidare. Jag vill bara få det överstökat. Det blir pengar till hennes minnesfond istället för att vi åker ner. 120 mil på ett dygn blev helt enkelt för tufft för mig. Det känns som en bra idé att låta pengarna gå dit istället. Då vet jag att pengarna kommer till nytta, och till något som hon brann för. Jag har pratat med dem som sköter fonden, och vi kan lämna ett meddelande som kommer till begravningen. Jag har ägnat en del av morgonen till att försöka få ihop något bra.

Men, om man bortser från det, mår jag faktiskt bra. Jag känner mig ganska stark. Och för första gången känner jag mig säker på något, verkligen säker på vad jag vill. Och det känns som om det är möjligt att få det. Ibland skrämmer det mig. Ibland när jag är i allt det underbara kan rädslan komma och slå en kall klo kring mitt hjärta. Jag kan tillfälligt skaka av den. Jag radar upp en del av mina sorger och bekymmer och säger till den "jag är värd den här kärleken. Jag har slitit för den". Men jag vet inte om klon verkligen förstår att den ska hålla sig borta. Det måste nog nötas in.

Under längre perioder drabbas jag ofta av sömnsvårigheter. Svårt att somna, vaknar efter två timmars djupsömn och kan inte somna om. Vaknar i vargtimmen och kan inte somna om. Rädd, ensam, ångestfylld. Ju längre man är vaken, desto svårare att somna om. Jag har två scenarier jag alltid brukar föreställa mig. Den starkaste och lättaste att vara i är alltid den som är hemma i min säng.

Jag vaknar utvilad av mig själv strax innan åtta. Jag sträcker långsamt ut hela kroppen och ligger kvar en stund. Solen lyser in genom sovrumsfönstret. Huden blir varm och är len mot lakanen.

Jag har inga onda tankar, inga bittra minnen, inga ångestfyllda känslor. Jag är i balans med mig själv. Jag är glad över min kropp, jag ler åt min själ. Ingenting kan skada mig här. Jag är fullständigt trygg. Mina ögon är slutna men solen lyser in och färgar ögonlocken varmt röda. Behagligt. Tryggt.

Min påhittade plats är utomhus, en öppen äng med vatten i närheten. Klassisk för meditation.

Just nu sover jag ganska bra. Det är lättare när jag sover bredvid honom. Vaknar jag upp har jag något att göra. Det räcker ofta med att se på honom när han sover en stund för att göra mig lugn. Det är omöjligt att inte känna sig trygg bredvid honom. Han kan skydda mig från både vampyrer, inbrottstjuvar och ångest. Jag trodde aldrig att jag skulle ha sådan tur att jag fann någon som skulle kunna hjälpa mig genom allt.

Tillbringade gårdagen med att dels shoppa med lillasyster, och sedan vara hos mannen. såg en mystisk film om älvor och troll. Det var en barnfilm, men den visade sig vara ganska läskig. Jag måste vara jordens mesigaste människa vad det gäller film. Jag kan klara av att titta på dem, men sedan förföljer de mig i månader efteråt. Löjligt. Måste arbeta bort det.

Å andra sidan har mannen förberett sig för att visa mig så många andra filmer (som man tydligen borde ha sett) att jag behöver nog inte oroa mig över gengren skräck/läskiga thrillers förrän om ett par år. Jag kan slappna av för stunden.

Vaknar med magknip. Sover en timme till, blir lite bättre men inte bra. Är det det psykiska motståndet som har spritt sig till magen eller är det något jag har ätit? Nu sitter jag på jobbet och känner mig allmänt eländig, men ska fördjupa mig i ett par projekt så blir det kanske lite bättre. Det enda som är bra är att jag i varje fall inte är hungrig.

Tisdagen rullar inte förbi i ett rasande tempo men den rullar i varje fall på mot hemgång. Jag har haft möten och hunnit gå igenom hälften av det jag borde ha hunnit klart med igår. Men jag känner mig ännu inte stressad, utan tror nog att jag kommer att hinna med allt jag ska hinna med, bara inte riktigt på samma tid.

Spenderar måndagskvällen med en vän, vi pratar mest om de små sakerna. Men det är väldigt trevligt att få prata ifred utan avbrott. Det är vid de stunderna som jag känner att vi fortfarande står varandra väldigt nära. Vi kommer nog alltid att göra det. Hon är bekymrad över sitt boende, de håller på och renoverar et gammalt hus. Varken hon eller henne man hade nog räknat med att det skulle vara i så åligt skicka. Men de kämpar på och för det beundrar jag dem. Det slår mig hur olika våra liv har blivit. Hon är tvåbarnsmor, gift och har en villa (om än inte färdig). Jag är visserligen i ett förhållande men varken förlovad eller sambo och bor kvar i samma lägenhet som jag först skaffade när jag flyttade hemifrån. Hon hade drömmar om teater, skådespeleri och den stora scenen. Jag drömde om att få skriva, om evig kärlek och en perfekt kropp. Ingen av oss har nått allt det vi drömde om och kanske är det inte meningen. Vissa drömmar bör stanna som bara drömmar. Hon berättar att hon fortfarande har drömmen om teatern, men numera handlar det inte om Oscars och röda mattor, utan snarare att få arbeta med det, finnas i det, agera. Jag lever i en värld väldigt långt från mina författardrömmar. Den branschen jag råkat hamna i har visserligen fört med sig en hel del bra saker, en bra utbildning och utveckling inom detaljhandeln men aldrig varit något personligt långsiktigt mål.

Någonstans på vägen slutade jag hoppas. Jag tror inte längre på det. Jag önskar och drömmer om att mitt liv ska ordna upp sig och att jag själv ska få äga min egen tid, men jag tror inte på det. Sådana drömmar kräver alltför mycket engagemang och entreprenörskap och jag har eller är ingetdera.

Vad sägs om en paus?

Jag har inget emot pauser. jag tror att de är bra för hjärnan och hjärtat. det bästa är om man kan ligga ner och sluta ögonen en stund, men i mitt fall får jag nöja mig med att skriva en liten stund.

Sådärja, tillbaka till arbetet.

Jag vill tillägga att jag inte har något emot att det regnar. Framförallt inte när jag ändå måste vara på jobbet. Fall regn, fall, blöt ner alla Stockholmare, alla turister, alla katter och hundar och förortskids och träd och buskar. Fall överallt! Fall nu, och var över till helgen!

Stockholm är vått och det plaskar om fötterna när man går på trottoaren. Bilarna stänker av vattnet som inte hinner rinna undan, folk med färgglada, spetsiga paraplyer skyndar förbi. Jag är mitt i alltihopa med syster, vi ska äta lunch. hela vägen ut till Nationalmuseum, vi blir blöta. Mina svarta linnebyxor klibbar mot låren och det sipprar sakta in vatten under vänster tå. Väl framme är det stängt. Måndagar är inte en bra museumdag, minns jag plötsligt. Vi äter klibbig pasta i Kungsträdgården innan hon måste bege sig tillbaka till jobbet. Men den är varm och ångar när den ställs fram i stora, vita pastatallrikar och det är massor av kantareller i den, och vi hinner prata och umgås en liten stund. Sådant gillar jag. Mitt hår är vått och magen full när jag återvänder till min arbetsplats. Ibland känns den som ett fängelse. Det är ju så det fungerar när man säljer sin tid. Tänk att få krypa ihop i en soffa med en filt och en kopp te och med ett par säsonger av Förhäxad istället!

Vaknar utvilad lördag morgon och det är underbart fint ute. Vi äter en långsam frukost och gör i ordning matsäck att ta med på vår picknick. Är glad över att bussarna rullar igen, den röda, fyrkantiga lådan som jag skymtar på väg till stan gör mig varm inombords. Allting känns helt plötsligt ännu lättare.

Vi hittar en plats på ängen bakom Josefinas och slår oss ner. Efter en liten stund börjar vännerna dyka upp och vi pratar, äter lite, dricker lite vin och umgås. Jag och mannen kastar frisbee, han är duktig på att kasta. Efter en liten stund dyker de upp ett par killar av okänt härsprung, vi gissar israeler, och vill vara med. När väl två har börjat kasta kommer det bara fler och fler... vi skrattar och kastar tillsammans. Jag har svårt att få frisbeehcitat från gamla hippies ur huvudet (throw a frisbee, make a friend). Det är härligt varmt i luften men blåser lite, perfekt för att aktivera sig. Syrran är väldigt bakfull men vi jobbar lite på vår rutin. Vinden ställer till lite problem för mig, men det är bara ovanan. Skulle behöva träna mer under olika förutsättningar. Nu har vi i varje fall satt lite datum då vi ska ses och öva, det känns bra. Vi dricker lite mer vin och flyttar runt. Storasyster och hennes man beger sig hemåt och två andra vänner dyker upp. De är våta i håret och röda i ansiktet av solen. Ser lyckliga och kära ut och doftar sommar och hav.

När klockan närmar sig fem ger vi oss av hemåt. Vi får skjuts till slussen och åker hem till mannen för en dusch och ombyte. Kvällen spenderar vi hos storasyster och hennes man som har fyllt år med snittar, pastasallad, drinkar och rosévin. Hans syskon är där, någon arbetskollega, och en gammal vän. Mycket trevligt och precis lagom ansträngande. Jag sitter längs in vid köksbordet och pratar med syrran och ler lite åt mannens diskussion med en av syrrans vänner. De är engagerade och pratar om filmer och serier jag inte har sett. Hans ögon lyser, han gestikulerar med handen han håller min i.

Blir kvar i sängen då han åker för att jobba på söndag, och njuter av frukostteve med en massa hundar. Det är inga hundar jag skulle vilja klappa direkt, men jag imponeras av mannen som ska hjälpa ägarana tillrätta. När jag vid ettiden bestämmer mig för att röra på mig tar jag vägen förbi en vän. Vi sitter ett par timmar på hennes balkong och funderar över livet över ett par kannor vatten och med lite sol. Har en lugn kväll hemma med mannen. Vi tittar på tecknat och sjunger duetter tillsammans med Belle och Gaston. Han sjunger högst och finast.

Det känns väldigt, väldigt bra. Är så lycklig med honom, så glad att han är min. Gläder mig över de små sakerna vi gör tillsammans, som gör att vi bara kommer varandra närmre och närmre. Jag uppskattar verkligen allt han gör för mig. Han följer med mig på allt jag ber honom om. Han inte bara umgås med utan tycker faktiskt om mina vänner. Han är så enkel att ha att göra med. Han kan umgås med vem som helst på ett avslappnat sätt. Han gör mig inte besviken.

Vi pratar en del om oss under helgen. Han säger att det är jag, jag och ingen annan. Jag ler inte, jag skrattar. Att man kan få ha det så bra! Jag är lyckligare än någonsin med honom. Jag har aldrig velat något så mycket. Man kan aldrig gardera sig mot allt och vara säker. Men jag tror faktiskt inte att man kan ha det så mycket bättre än såhär med någon. Jag vill inte önska mig något mer.

Min karl tycker inte att män ska visa knäskålarna. Jag tror att han tycker att det är den mest motbjudande kroppsdelen. Själv har jag aldrig funderat över mäns knän, men jag borde kanske börja titta och se, om de verkligen är så fula. Han är verkligen upprörd över detta. Igår visade han mig ett par kortbyxor han hade köpt efter många om och men. När han stod upp var han nöjd, men när han satte sig syntes dem. Jag förstår inte varför han bryr sig. Han har väldens finaste knäskålar.

Idag är det exakt sex veckor kvar till EM! Igår bokade vi våra flygresor till Prag och hostel att bo på och betalade in våra tävlingslicenser. Det känns väldigt spännande och läskigt. Jag tror att det kommer att bli en katastrof. Vi har inte satt ihop vårt program än, nu måste vi verkligen ta tag i det här och sätta igång på allvar. Vi ska göra ett program till musik som ska vara tre minuter långt. Och vi måste göra ett väldigt snyggt koordinerat program, eftersom vår svårighetsgrad inte är så hög. Det är det enda stället vi kan få in lite poäng på.

Dessutom är jag väldigt orolig för hur jag kommer att se ut på film (det filmas flitigt och läggs upp på Youtube för allas beskådan). Det får helt enkelt bli hårdträning nu i sex veckor. Sorgligt men sant. Jag kan inte både spela dålig frisbee och se ut som en val. Det fungerar inte.

Irritationen över busstrejken blåser bort en smula denna underbar morgon. Promenaden till Globen är under en strålande blå himmel, med sommarvärme redan i luften trots att klockan inte ens är sju. Jag är osäker på om jag ska hitta men det visar sig vara lättare än vad jag trodde. Tunnelbanan härifrån till Stockholms mitt är inte heller lika full som mina pendeltåg på morgonen och betydligt tystare. Skönt med lite lugn och ro!

Min vän från Irland ringer mig när jag är på plats och undrar om jag tänkte gå på Åsas begravning. Det känns både viktigt och väldigt jobbigt. Inte bara känslomässigt, även de praktiska bitarna blir lite svåra att få ihop. Det blir tufft att köra både upp och ner till Båstad på en dag, men är osäker på om jag kan få vara ledig längre. När jag pratar med henne kommer sorgen över mig igen. Jag kan inte riktigt förstå att hon verkligen är borta. Hon var ju här nyss. Hon måste ju vara någonstans. Kan hon se oss? Är hon på något sätt närvarande? Känner hon sig ensam och rädd?

Vaknar innan det är dags att gå upp av att mannen säger "hej, min lilla oxjärpe". Jag ligger vänd bort från honom, och vänder sakta på huvudet för att se om han verkligen är vaken eller bara pratar strunt i sömnen. Han är verkligen vaken. Oxjärpe klockan fem på morgonen? Jag hoppas att han syftar på hans 70tals påslakan.

Vilket underbart väder ute! Njuter av en timmes lunch i Kungsträdgården och min bok, En ovanligt torr sommar. Har inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte, men jag läser den i varje fall fortfarande. Det är en typisk engelsk, lite seg deckare om ett (eventuellt) gammalt mord. Tänk att de har tid att fördjupa sig i sådant! Lite befriande, med tanke på hur arbetsbelastningen brukar beskrivas för poliser i svenska romaner. Där hinns ingenting någonsin med. Men det är inte speciellt spännande läsning än.

Men Kungsan är underbart somrig och träden är lummigt gröna. På scenen står ett par flickor och sjunger en söt duett. Det är för långt bort för att jag ska kunna urskilja ordern, men jag kan höra den mjuka tonen och melodin. Runt omkring mig sitter affärsmän, turister och andra lunchande Stockholmare. Solen värmer och det känns som om den tar lite på min bara ben och armar. Sommarkänslan som  jag tycker har fattats mig blir lite mer verklig.

Jag måste ha ett av världens uslaste bildminnen. Jag kan inte se saker framför mig i bilder utan bara i ord. Det innebär att jag har svårt att känna igen människor, jag har svårt att vid vägbeskrivnignar se vägen utan får förlita mig på att jag minns exakt vad den som förklarar säger och jag skulle troligen bli världens sämsta vittne. Igår fick jag ytterligare ett bevis på detta.

Först var jag med min lilla avdelning på oxid och åt lite mat, underbara Tapas med fårost, äppelmarmelad och balsamvinäger och små potatisklyftor i chiliaioli, och tog ett glas vin. Det var väldigt trevligt, och nog en av de första gångerna som jag varit ute med kollegor som vi inte pratar jobb. Istället gjorde vi vårt bästa för att lära känna varandra lite bättre, och jag fann till exempel att min nya chef är nästan lika tokig i böcker som jag. Roligt!

När klockan närmade sig åtta bröt vi upp och jag mötte upp mannen och några av hans vänner på ett sunkigt hotellhak vid slussen. Jag trodde att det bara skulle avra han och en av hans närmre vänner, men när jag kom dit var de fyra. Jag hälsar på mannen, och vänder mig sedan till den som sitter till höger om honom och räcker ut handen. Han tittar, smått förnärmad på mig och säger "vi har träffats". "Javisst" svarar jag, och hälsar istället på de övriga. Under kvällen funderar jag på vem den här människan är. Jag får inget tips som vad han jobbar med, eller hur han känner de andra. Han säger ingenting om sina hemförhållanden men han har en riktigt snygg vigselring. Jag funderar och funderar, och eftersom jag inte vet vem det är vet jag inte heller vad jag ska prata med honom om. Jag försöker få till ett tillfälle så att jag viskande kan fråga mannen men jag lyckas inte, vi är helt enkelt en för liten grupp.

När vi någon time senare avviker ner mot södra frågar jag mannen vem det var. Han ser förvånad ut, och upplyser mig om att det är en av hans vänner som jag för inte alltför länge sedan var hemma och åt middag hos, med hans fru och deras nyfödda barn. Oups. Det är väl okej att inte känna igen människor man bara har träffat ute, men just den kvällen var verkligen supertrevlig och jag vart väldigt förtjust i både den här vännen och hans fru. Jag blir så frustrerad över mig själv. det hemska är, att om jag skulle gå på honom idag på tunnelbanan skulle jag inte känna igen honom. Jag har för mig att han var blond... och lite skäggig. Men det kan han ju raka av sig, så det säger ju inte så mycket.

Det måste ju finnas något sätt att träna upp det här. Ett sätt är säkert att varje gång man träffar någon noga studera dem, försöka lägga märke till kanske något födelsemärke, en viss kroppshållning, eller öronstorlek. När jag väl har lagt märke till något brukar jag komma ihåg det, bara jag har satt ord på det.

Men det hindrar inte att jag skäms över igår. Av alla människor... skulle nog behöva en plan för framtiden.

Planerar picknick för i helgen. Mannen ska på något slags grabbkalas på fredagskväll, så jag blir ensam. Typiskt dåligt läge. Men det kanske är bra för mig att sova ordentligt, och vad sägs om att städa... just nu skäms jag när folk kommer hem till mig, det är smutsig och inte roligt att vara där. Det behövs definitivt en liten storrengöring. Men hur kul är det egentligen en fredagskväll?

Men tillbaka till picknicken. Jag är lite orolig för vädret, det är svårt att veta hur det ska bli. Ena dagen säger de att det ska regna, näst inte. Jag vill ligga på en filt med mannen och alla vänner runt omkring och dricka gott rödvin med lite ost och kanske en och annan vindruva! Kasta lite frisbee också, men det innan alkoholen slagit till. Annars bara tappar jag frisbeen och det är inte roligt. Vem vill tappa en frisbee? Vi som ska vara proffs.

Jag har inte en total öppenhet gentemot någon. Det finns ingen som känner till alla mina bekymmer och sorger. Det man skäms över är inget man vill visa upp eller dela med sig av. Om man inte berättar det för någon eller låtsas om det, kanske det omärkligt försvinner?

Men jag har en handfull riktigt, riktigt nära vänner, där jag kan dela med mig av nästan allt. Jag pratar inte om exakt samma saker med dem alla, men jag pratar alltid om saker som berör mig mycket. En av dem är vännen jag träffade igår.

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att kunna vara så totalt avslappnat med någon att man ta upp de mest bisarra saker, som jag kan göra med henne. Hon är verkligen den enda som jag aldrig någonsin behöver skämmas inför. Vilket problem jag än tar upp, brukar hon veta mer om det än jag. I många fall är hon som ett levande uppslagsverk. Vem behöver en doktor? Jag kan vara fullständigt ärlig vad det gäller min syn på allt från barn och amning till otrohet och sjukdomar. Vi kan fundera över döden eller bara vart våra liv ska ta vägen de närmsta året. Val vi vill göra, val vi måste göra. Det finns inget ämne som är för litet eller för stort.

Det är så fantastiskt att ha någon som står en så nära, som har varit med så länge. Vi har känt varandra sedan vi var fem, och även om vi längs vägen inte alltid har valt at gå precis bredvid varandra har vi förr eller senare väntat in varandra och alltid funnits där. Genom allt från det glödande hästintresset, den första förälskelsen och kyssen, till fyllor, brustna hjärtan och egna lägenheter. Samma humor. Samma sorts intelligens.

Jag är så otroligt glad över alla mina vänner, och känner mig lyckligt lottad som har så många som jag känner och tycker om. Men när det gäller min innersta krets, de få tjejerna som alltid har funnits där och som jag inte kan föreställa mig ett liv utan, känner jag mig i det närmsta välsignad. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni vet vilka ni är. Ni är underbara.

Efter en mindre omorganisering på företaget och då praktikanter har slutat är vi nu bara två personer kvar som gör samma saker som vi var fem som gjorde alldeles nyss. Samma saker ska hinnas med. Det roliga i det hela är att människor inte tycker att det är så konstigt: "ni var ju färre innan ni hade praktikanter". Men när man får mer personal, sätter man in nya rutiner, börjar göra saker på ett annorlunda sätt och mer noggrant. Denna standard ska hållas uppe även efter det att projektanställda och praktikanter har slutat.

Jag finner mig så själv nu på min avdelning, som omfattar inköp och marknadsföring, under de närmsta sex veckorna. Känns varken speciellt rättvist eller inspirerande. Jag har bett om avlastning för åtta timmar i vecka. Detta kan inte godkännas. Att min chef är borta och att jag får göra hennes saker spelar ingen roll. Sommaren är normalt en lugn period för oss som arbetar med denna typ av detaljhandel. Och det är den, i fråga om nyheter och nya priser. Men allt fortlöpande, det som assistentjobbet innefattar, rullar på utan någon skillnad.

Jag vet faktiskt inte vad som är bäst att göra. Under de senaste tre månaderna har jag påpekat problemet, om och om igen. Jag har trott att de har förstått, det har nickats och hållits med och det ska fixas, men när det väl kommer till kritan blir det ändå nej. Så antingen accepterar man sitt jobb för vad det är, man jobbar efter bästa förmåga och bryr sig inte om högarna som formas på skrivbord och golv utan jobbar vidare så fort det går. Eller så byter man arbete. Att försöka förändra något här fungerar ju inte. Och det kanske bara är dumt att försöka. Frågan är bara, är det inte så här överallt? Hur många känner jag egentligen som tycker at de har "lagom" mycket att göra? Alla mina vänner som arbetar i branschen har ständigt för mycket att göra, är ständigt under lite för mycket stress och har aldrig en tömd mailkorg och rent skrivbord. Det kanske bara är en utopi, att man någon gång ska vara i fas?

Livet går vidare. Jag fortsätter att beställa saker och att arbeta i motvind. Ikväll ska jag träffa min vän, imorgon ska jag gå ut med min avdelning på jobbet. Kanske löjligt att kalla det en avdelning när vi bara är tre personer? Men ändå.

Jag funderar mycket kring hur livet förändrar sig. Jag vet att det enda man kan räkna med är förändring, ingenting är i stillhet. Ändå blir vi alltid så förskräckta över hur oförutsägbart livet är. Ena dagen finns vi här tillsammans, nästa inte. Men hur tar man till vara på varje dag, när dagarna om igen efter det fruktansvärda buntas ihop till rutin?