protector

Fredagen tillbringas i Rålis. Det är en liten festival, med lite olika band , med allt från skamusik till lite mer lågmäld songwriting. Vännens band gör en riktigt bra spelning, högt över förväntan. De låter lite som en blandning av Coldplay och Bowie med en härlig scennärvaro och suggestiv röst.  

En sak som tidigare har brytt mig får en del av sin förklaring. Bland mina vänner har jag en underbar flicka. Snygg på ett enkelt och klassiskt sätt, med stora, mörka uttrycksfulla ögon, självlockigt brunt hår, väl markerade ögonbryn, ett härligt leende med vita tänder och en sådan kropp som männen älskar. Hon är smart, sofistikerad och väldigt lätt att ha att göra med. Alltid trevlig, och nästan alltid glad och nära till skratt. Men hon har väldigt låg självkänsla. Duger aldrig något till, är aldrig bra nog för någon. Har så evinnerligt svårt att tro att hon kan bli älskad för sig, och att någon kommer att stanna hos henne. Jag har alltid undrat varför. Var kommer hennes idéer ifrån? Hon är ju en sådan härlig kvinna, precis en sådan som vilken man som helst skulle vilja visa upp för sin mamma. Men så träffar jag hennes kusin.

Vi har tagit oss från konserten till ett sunkhak på fridhemsplan och sitter längs ett bord. Jag har kusinen till vänster och min vän snett mitt emot. Han sätter igång en längre utläggning som jag inte lyssnar på, eftersom det mesta han har sagt under kvällen är dåliga skämt, ofta på hans egen eller någon annans bekostnad, och ofta med undertonen hur dåliga Stockholmare är (själv är han från Vemdalen, men bro i Hässelby) och sådant roar mig inte. Helt plötslig sätter han igång och förolämpar och trycker ner min vän. Han säger att hon inte är god nog åt hennes pojkvän, och att hon bara är en av deras släkt och inte ska tro något annat, att hon snart kommer att vara singel och så vidare. Han lyckas också med att få med att det är lika illa ställt med hennes syster, som också är med oss tillsammans med hennes man. Hon känner sig nog lika lyckad. Jag förstår inte hur vissa kan tillåtas ha en sådan jargong. Om man dag ut och dag in får höra av sin egen släkt hur värdelös man är, är det inte konstigt att ens egen självkänsla är låg och sjunker som en sten till botten varje gång man får höra något nytt. Jag fräser ifrån och ifrågasätter hur han kan säga något sådant om henne, och att jag inte vill höra ett ord till. Han ser förvånad ut, och urskuldar sig med att det är hans favoritkusin, som han älskar. Gör inte det det hela värre? Det är illa nog att sitta och trycka ner någon, men att sedan dessutom komma dragandes och rättfärdiggöra det med att man älskar dem, det är bara sten på sten på den redan liggande kroppen. Fruktansvärt. Det värsta är nog att jag inte tror att hon själv inser hur djupt han kommentarer sitter rotade i henne. Hon skakar inte av sig dem. Hon låtsas som ingenting och viftar med handen, men det går rakt in i hjärtat på henne.

Och det fortsätter sitta där, långt efter det att banden har tystnat och vi har begett oss hem. Lite djupare, lite hårdare för varje gång. Släkten är faktiskt värst.