protector

Tisdagen rullar inte förbi i ett rasande tempo men den rullar i varje fall på mot hemgång. Jag har haft möten och hunnit gå igenom hälften av det jag borde ha hunnit klart med igår. Men jag känner mig ännu inte stressad, utan tror nog att jag kommer att hinna med allt jag ska hinna med, bara inte riktigt på samma tid.

Spenderar måndagskvällen med en vän, vi pratar mest om de små sakerna. Men det är väldigt trevligt att få prata ifred utan avbrott. Det är vid de stunderna som jag känner att vi fortfarande står varandra väldigt nära. Vi kommer nog alltid att göra det. Hon är bekymrad över sitt boende, de håller på och renoverar et gammalt hus. Varken hon eller henne man hade nog räknat med att det skulle vara i så åligt skicka. Men de kämpar på och för det beundrar jag dem. Det slår mig hur olika våra liv har blivit. Hon är tvåbarnsmor, gift och har en villa (om än inte färdig). Jag är visserligen i ett förhållande men varken förlovad eller sambo och bor kvar i samma lägenhet som jag först skaffade när jag flyttade hemifrån. Hon hade drömmar om teater, skådespeleri och den stora scenen. Jag drömde om att få skriva, om evig kärlek och en perfekt kropp. Ingen av oss har nått allt det vi drömde om och kanske är det inte meningen. Vissa drömmar bör stanna som bara drömmar. Hon berättar att hon fortfarande har drömmen om teatern, men numera handlar det inte om Oscars och röda mattor, utan snarare att få arbeta med det, finnas i det, agera. Jag lever i en värld väldigt långt från mina författardrömmar. Den branschen jag råkat hamna i har visserligen fört med sig en hel del bra saker, en bra utbildning och utveckling inom detaljhandeln men aldrig varit något personligt långsiktigt mål.

Någonstans på vägen slutade jag hoppas. Jag tror inte längre på det. Jag önskar och drömmer om att mitt liv ska ordna upp sig och att jag själv ska få äga min egen tid, men jag tror inte på det. Sådana drömmar kräver alltför mycket engagemang och entreprenörskap och jag har eller är ingetdera.