protector

Jag har inte en total öppenhet gentemot någon. Det finns ingen som känner till alla mina bekymmer och sorger. Det man skäms över är inget man vill visa upp eller dela med sig av. Om man inte berättar det för någon eller låtsas om det, kanske det omärkligt försvinner?

Men jag har en handfull riktigt, riktigt nära vänner, där jag kan dela med mig av nästan allt. Jag pratar inte om exakt samma saker med dem alla, men jag pratar alltid om saker som berör mig mycket. En av dem är vännen jag träffade igår.

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att kunna vara så totalt avslappnat med någon att man ta upp de mest bisarra saker, som jag kan göra med henne. Hon är verkligen den enda som jag aldrig någonsin behöver skämmas inför. Vilket problem jag än tar upp, brukar hon veta mer om det än jag. I många fall är hon som ett levande uppslagsverk. Vem behöver en doktor? Jag kan vara fullständigt ärlig vad det gäller min syn på allt från barn och amning till otrohet och sjukdomar. Vi kan fundera över döden eller bara vart våra liv ska ta vägen de närmsta året. Val vi vill göra, val vi måste göra. Det finns inget ämne som är för litet eller för stort.

Det är så fantastiskt att ha någon som står en så nära, som har varit med så länge. Vi har känt varandra sedan vi var fem, och även om vi längs vägen inte alltid har valt at gå precis bredvid varandra har vi förr eller senare väntat in varandra och alltid funnits där. Genom allt från det glödande hästintresset, den första förälskelsen och kyssen, till fyllor, brustna hjärtan och egna lägenheter. Samma humor. Samma sorts intelligens.

Jag är så otroligt glad över alla mina vänner, och känner mig lyckligt lottad som har så många som jag känner och tycker om. Men när det gäller min innersta krets, de få tjejerna som alltid har funnits där och som jag inte kan föreställa mig ett liv utan, känner jag mig i det närmsta välsignad. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni vet vilka ni är. Ni är underbara.