protector

Jag måste ha ett av världens uslaste bildminnen. Jag kan inte se saker framför mig i bilder utan bara i ord. Det innebär att jag har svårt att känna igen människor, jag har svårt att vid vägbeskrivnignar se vägen utan får förlita mig på att jag minns exakt vad den som förklarar säger och jag skulle troligen bli världens sämsta vittne. Igår fick jag ytterligare ett bevis på detta.

Först var jag med min lilla avdelning på oxid och åt lite mat, underbara Tapas med fårost, äppelmarmelad och balsamvinäger och små potatisklyftor i chiliaioli, och tog ett glas vin. Det var väldigt trevligt, och nog en av de första gångerna som jag varit ute med kollegor som vi inte pratar jobb. Istället gjorde vi vårt bästa för att lära känna varandra lite bättre, och jag fann till exempel att min nya chef är nästan lika tokig i böcker som jag. Roligt!

När klockan närmade sig åtta bröt vi upp och jag mötte upp mannen och några av hans vänner på ett sunkigt hotellhak vid slussen. Jag trodde att det bara skulle avra han och en av hans närmre vänner, men när jag kom dit var de fyra. Jag hälsar på mannen, och vänder mig sedan till den som sitter till höger om honom och räcker ut handen. Han tittar, smått förnärmad på mig och säger "vi har träffats". "Javisst" svarar jag, och hälsar istället på de övriga. Under kvällen funderar jag på vem den här människan är. Jag får inget tips som vad han jobbar med, eller hur han känner de andra. Han säger ingenting om sina hemförhållanden men han har en riktigt snygg vigselring. Jag funderar och funderar, och eftersom jag inte vet vem det är vet jag inte heller vad jag ska prata med honom om. Jag försöker få till ett tillfälle så att jag viskande kan fråga mannen men jag lyckas inte, vi är helt enkelt en för liten grupp.

När vi någon time senare avviker ner mot södra frågar jag mannen vem det var. Han ser förvånad ut, och upplyser mig om att det är en av hans vänner som jag för inte alltför länge sedan var hemma och åt middag hos, med hans fru och deras nyfödda barn. Oups. Det är väl okej att inte känna igen människor man bara har träffat ute, men just den kvällen var verkligen supertrevlig och jag vart väldigt förtjust i både den här vännen och hans fru. Jag blir så frustrerad över mig själv. det hemska är, att om jag skulle gå på honom idag på tunnelbanan skulle jag inte känna igen honom. Jag har för mig att han var blond... och lite skäggig. Men det kan han ju raka av sig, så det säger ju inte så mycket.

Det måste ju finnas något sätt att träna upp det här. Ett sätt är säkert att varje gång man träffar någon noga studera dem, försöka lägga märke till kanske något födelsemärke, en viss kroppshållning, eller öronstorlek. När jag väl har lagt märke till något brukar jag komma ihåg det, bara jag har satt ord på det.

Men det hindrar inte att jag skäms över igår. Av alla människor... skulle nog behöva en plan för framtiden.