Är det någon där?
Det är märkligt hur man ibland kan känna att livet bara fungerar, att problem som tornar upp sig löser sig automatiskt, att saker och ting bara faller på sin plats och är underbara. Och hur man vissa perioder drabbas av det ena bakslaget efter det andra. Varför dåliga saker händer goda människor är väl en fråga vi ständigt har undrat över. Vi kan försöka förklara det med att det är Guds vilja och verk, att det är meningen, Ödet, stjärnorna, vad som helst. Det gör inte sorgen lättare men det kan vara någon slags tröst. Oftast vill man ju ha en förklaring.
När jag läste Är det någon där av M. Keyes slog vissa funderingar väldigt hårt. Huvudpersonen har förlorat en livskamrat och är frustrerad i sin undran över var han är. Han måste ju vara någonstans! Han kan ju inte bara ha försvunnit. Jag håller med henne. De måste ju finnas någonstans! Energi kan inte försvinna, det kan bara omvandlas. Men vad är det som de har omvandlats till då? Och vart ska man leta?
Min tro är tyvärr inte starkare än att när man dör, så är det slut. Finito. Det finns inget efter döden. Du upplever ingenting, känner ingenting, finns inte. Jag önskar verkligen att jag hade en annan syn på det hela. Tänk vilken förtröstan att med hela sitt hjärta vara viss om att det väntar något bättre, något annat, ett land där man förenas igen, ett ställe där frid råder och oro och smärta är förvisat.
Men jag tror inte. Och jag kan inte leta efter dem på andra ställen än i minnet.
