protector

Stockholm är vått och det plaskar om fötterna när man går på trottoaren. Bilarna stänker av vattnet som inte hinner rinna undan, folk med färgglada, spetsiga paraplyer skyndar förbi. Jag är mitt i alltihopa med syster, vi ska äta lunch. hela vägen ut till Nationalmuseum, vi blir blöta. Mina svarta linnebyxor klibbar mot låren och det sipprar sakta in vatten under vänster tå. Väl framme är det stängt. Måndagar är inte en bra museumdag, minns jag plötsligt. Vi äter klibbig pasta i Kungsträdgården innan hon måste bege sig tillbaka till jobbet. Men den är varm och ångar när den ställs fram i stora, vita pastatallrikar och det är massor av kantareller i den, och vi hinner prata och umgås en liten stund. Sådant gillar jag. Mitt hår är vått och magen full när jag återvänder till min arbetsplats. Ibland känns den som ett fängelse. Det är ju så det fungerar när man säljer sin tid. Tänk att få krypa ihop i en soffa med en filt och en kopp te och med ett par säsonger av Förhäxad istället!