protector

Nästan hela min tid på det här företaget har hon funnits vid min sida. Hon började ganska snart efter att jag hade bytt avdelning och hennes tjänst var en ny tjänst på företaget. Vi har jobbat på samma sätt, mot samma mål. Vi har fått en del kritik, mest av avundsjuka för att vi plötsligt stod med de roligare arbetsuppgifterna. Men för min del var det okej att ta allt struntprat från de andra om hur vi arbetade, för så länge vi var två visste vi att vi gjorde rätt. När hon var med de andra vågade de inte kritisera mitt jobb på samma sätt. Jag hade alltid en skyddsmur. Numera kommer gamarna ända in på mitt rum och det är svårare att jaga ut dem. Jag bryr mig inte på samma sätt längre om deras tjat. Jag vet inte om det mestadels beror på att jag inte orkar ta diskussionen, eller om mitt bristande engagemang i arbetet har gett mig ett eget skal. De vill säkert bara göra sitt jobb och har inte insett att det är vad jag också gör. Ibland vill jag fortfarande skaka om dem. Varför tror de att jag medvetet gör deras jobb svårare för dem?

Jag har tillbringat största delen av min vakna tid de sista tre åren med henne. Hon är på många sätt en av dem som absolut bäst känner till mig som den jag är idag. Hon har följt mig, inte bara i jobbet utan också i allt runtomkring. Hon har följt mina förhållanden, kortare kärlekshistorier, problem med familj och vänner, allt kämpande med vikt och träning, och min personliga utveckling som kanske inte har gått speciellt långt, men som i varje fall har stabiliserat sig en smula.

På så många fler sätt än i arbetet har hon varit min mentor. Jag tror inte att hon är medveten om hur mycket det hon säger påverkar mig. Jag har alltid lyssnat på hennes råd, oavsett om det gäller en felstavning eller en kille som inte passar mig. Jag blir lycklig när hon säger att hon var som mig, att hon kan känna igen sig i mitt liv idag. Om hon var som jag, kan jag bli som hon. Självsäker. Stolt. Vass. En härlig familj. Ett bra jobb.

Hon har följt min tid med mannen med förtjusning. Hon har varit med från början. Första gången jag träffade honom jobbade vi alla tillsammans. Jag minns vad jag sa om honom och hans vän som började strax innan honom till henne. Jag är glad för att hon känner honom en smula, och ännu gladare för att hon tycker om honom.

Jag är ensam kvar här nu. Jag har ingen att byta funderingar eller åsikter med vare sig det gäller jobb eller mat eller sex eller barn. Jag kan inte längre störa henne i hennes arbete med medvetet korkade eller närgånga frågor så att hon tills slut nästan exploderar och stirrar på mig med den där vansinniga blicken. Jag kan inte längre gömma mig bakom henne när de andra cheferna gnäller om sina saker. Jag har ingen att himla med ögonen med eller kasta menande ögonkast på. Jag saknar hennes koncentrerade min riktad mot dataskärmen innan hon ivrigt vinkar mig till sig och visar något som hennes vänner har skickat eller en bild på en lyxig kryssare.

Men jag har kvar henne som vän, och om vi kan hitta ett sätt att umgås där inte jobbet står i centrum kommer hon att fortsätta vara det. Jag tror det, jag hoppas att våra liv inte är alltför olika för att inte kunna fortsätta vara en liten del av varandras. Det går inte alltid att förutsäga vilka personer som kommer vara en viktig del av ens liv, som kommer att forma dig till den du är eller som kommer att slå följe längs vägen. Och än så länge knatar vi sida vid sida, bara med lite större geografiskt avstånd än förr.