protector

Irritationen över busstrejken blåser bort en smula denna underbar morgon. Promenaden till Globen är under en strålande blå himmel, med sommarvärme redan i luften trots att klockan inte ens är sju. Jag är osäker på om jag ska hitta men det visar sig vara lättare än vad jag trodde. Tunnelbanan härifrån till Stockholms mitt är inte heller lika full som mina pendeltåg på morgonen och betydligt tystare. Skönt med lite lugn och ro!

Min vän från Irland ringer mig när jag är på plats och undrar om jag tänkte gå på Åsas begravning. Det känns både viktigt och väldigt jobbigt. Inte bara känslomässigt, även de praktiska bitarna blir lite svåra att få ihop. Det blir tufft att köra både upp och ner till Båstad på en dag, men är osäker på om jag kan få vara ledig längre. När jag pratar med henne kommer sorgen över mig igen. Jag kan inte riktigt förstå att hon verkligen är borta. Hon var ju här nyss. Hon måste ju vara någonstans. Kan hon se oss? Är hon på något sätt närvarande? Känner hon sig ensam och rädd?