protector

Prag tar emot med en svartnande himmel, och då klockan ringer på tävlingsdagens morgon är det åska i luften. Vi äter en snabb och tråkig frukost på hotellet och gör oss iordning. Alldeles för tidigt står vi färdiga på det stora gräsfältet nedanför läktarna. Det har börjat duggregna och vi överger träningen och slår oss ner bland några av de andra morgontidiga utövarna.

Som alltid är allting försenat och vi står startklara i en dryg timme innan vi äntlighen får gå på planen. Då är vi så nervösa att vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Vi är först ut som debutanter och de andra spelarna står intresserade och tittar. Men musiken sätter igång och Håkan Hellströms röst fyller planen, och vi känner första ilningen av glädje. Sara missar den första catchen. Jag sätter den andra, men missar kastet till henne och vi missar den tredje. Här någonstans får vi båda varsin blackout och vet varken vad vi håller på med i resterande tre och en halv minut och missar mycket. Men vi sätter också några stycken och vi får ett enormt stöd från publiken. När vi ställer upp oss för avslutning och gör den felfri känns det skönt att vara färdig, men vi är båda missnöjda med vårt resultat.

Dagen fortsätter och regnet tilltar. Allting är blött och jag är genomfrusen. Vi sitter på en liten pub och spelar poker med ett par italienare, dricker te och tinar långsamt upp. Kvällen spenderar vi med de andra spelarna. Den familjära stämningen är hög och det är så roligt att träffa alla igen, och lära känna nya människor. Festlokalen vi beger oss till är i en bunker, långt under jorden och har en en ganska hög skrämselfaktor. Vi dricker valldeles för mycket vin och pratar med människorna och helt plötsligt är det sent och vi beger oss hemåt för några timmars sömn innan nästa tävlingsdag.

Vår nästa gren går bättre. Vi sätter ihop en rutin på en timme med en italienare och vi gör ett ganska fint program. Vi missar mycket, förståss, men det känns bra när vi går av planen.

Och så är det bara en gren kvar, mixade par. Jag ska tävla med en ung ungersk kille som har gjort strålande resultat sista året. Problemet är att han inte pratar någon engelska. Vi försöker sätta ihop en rutin med hjälp av frisbeetermer, stora gester och tonfall, men det går inte speciellt bra. Vi gör inte så bra ifrån oss som jag hade hoppats. Han gör ett mycket bra spel men med lite för många missar, och vi är inte speciellt samspelta. Jag är besviken med mig själv när jag går av planen. Den känslan försvinner senare, och den positiva andan taar vöer. Nu vet jag mer hur jag ska göra nästa gång. Vi pratar om allt vi behöver lära oss till nästa tillfälle, och planerar in nästa års tävlingar.

Det är med sorg i hjärtat vi säger hej då till alla söndag kväll. Det är så långt till nästa gång vi ses. Andan i frisbeevärlden är verkigen fantastisk, och människorna som samlans runt denna sportform är öppna, vänliga och alltid nära till skratt. Det är ensamt att bara vara jag och lillasyster igen, men vi har mycket att göra inför nästa tävling. Jag sover på planet och drömmer om nästa rutin. Den kommer bli helt fantastisk.