protector

Och så är det torsdag och nästan hela arbetsveckan har trillat förbi utan att jag har lagt någon större vikt vid den. Det skrämmer mig hur jag hanterar tiden, hur lite jag värdesätter mina dagar. Det om något borde sporra mig till att söka mig vidare men det händer ingenting. Allt är som det brukar vara.

Jag skummar igenom Metro på väg till jobbet, läser bostadsannonserna och undrar om jag någonsin kommer att bo på ett ställe som där jag växte upp igen. På ett sätt har jag kvar drömmen om villa och trädgård, utrymme för barn och cyklar och leka ostört på lugn återvändsgata. Kanske en sjö nära. På ett annat sätt har jag svårt att se mig själv leva på det sättet. Jag är inte speciellt intresserad av vare sig trädgårdsarbete eller att fixa med det ständiga underhållet av ett hus. Men inte vill jag låta mina barn växa upp inne i en stad? Var ska de då ramla och slå sig bara lite grann någonstans?

Funderar en del över vår framtid. Ena sekunden är jag helt övertygad om att vi verkligen kommer att leva tillsammans. I nästa sekund blir jag osäker. Vi är inte speciellt bra på att prata om framtiden. Jag vill inte pressa honom heller. Människor runt omkring mig tjatar och undrar när vi ska flytta ihop. Det har ju inte ens gått ett halvår! Känns inte riktigt rättvist.